Mjukt ledarskap

Det har kommit till mig från flera håll att eleverna trivs på mina lektioner och det är alltid lika roligt att höra. Jag känner också en väldig värme och glädje tillbaka för dem. Jag förutsätter och upplever att vi tillsammans har en trivsels som består av att det helt enkelt är kul att träffas och att innehållet på undervisningen motiverar och inspirerar, kan man ju hoppas. Vid ett kort och vuxet samtal vid kopieringsmaskinen under gårdagen blev jag fundersam kring vad jag gör, som blir rätt? Jag ska därför försöka sätta ord på mina personliga nyanser av ledarskap, vad jag tycker är viktigt och hur jag tänker för att åstadkomma det. Ibland går det mindre bra men för det mesta flyter det på rätt bra.

Jag har provat det mesta, med så många elever och så lite tid är man smått desperat emellanåt. Det var faktiskt under en lunch för ett par år sedan som det klickade till rejält när jag mellan tuggorna slölyssnade på en kollega som talade sig varm om sina hundar och den hundskola hon höll på att utveckla på sin fritid. Okej? Men det här kanske funkar även på barn? Så blev det, eftersom jag ville prata om mina barn och hon ville prata om sina hundar så fördes våra tankar kring fostran in i en kompromiss som jag numera tar med mig som ett förhållningssätt in i klassrummet. Själv kallade jag det länge för hundtrixen, men eftersom en och annan förälder kikar in här emellanåt känns det proffsigare med det nya uttrycket Mjukt Ledarskap.

mjukt ledarskapDet mjuka ledarskapet har för mig varit ett sätt att hitta strategier att få en god, trygg, positiv och lugn undervisningsmiljö utan att vara sträng och dominant. Jag vill istället fokusera på tydlighet, trivsel och relationen.

Det handlar också om att jag ska få lov att vara den jag är och känna en stolthet i det. Jag kan visst vara en ledare och samtidigt väldigt mjuk och kvinnlig. Jag har kanske även 25 år kvar i yrket och jag har rätt att gå till mitt jobb och känna att jag får tillbaka glädje och styrka, för det är väl vad samarbete med andra människor ska leda till?

Då, när tankarna började formas, hade jag dagligen en klassrumssituation där jag kände mig uppgiven och sliten. Ska det vara såhär? Hur gör man? Jag tvivlade ofta på att jag kanske inte var lämpad som lärare, att jag inte var rätt sort. I skolan pratar vi sällan om våra strategier för att leda i klassrummet och vi har också ganska stereotypa och smått omoderna ledarskapsmallar, tycker jag. Själv passar jag inte i rutig flanellskjorta. Det blir kaos när jag surt höjer rösten i klassrummet. Jag klarar inte av att beslagta mobiler, köra ut elever  – ungarna tjafsar ju emot, är det verkligen ingen annan som också är med om det?

Jag startade min förändring i klassrummet med en enkel regel: att ignorera felaktigt beteende och belöna när man gör rätt. Exempel: En pojke reser sig och vandrar lite planlöst omkring i klassrummet, ignorera. Han går så småningom tillbaka till sin plats, lägg in stöten och beröm.  Förutsätt att vi människor vill göra saker för varandra, för att glädja varandra – och för att få beröm. Jag upplevde omedelbara positiva resultat, så häftigt att forma utan att tvinga. tjata, gnälla..

Ganska snabbt därefter föll det sig därför väldigt naturligt att fokusera på det positiva: 50 minuters delaktighet under lektionstid är mer och bättre än 10 minuters sen ankomst.

Jag har lärt mig att det både är kul och lättsamt att lägga tyngden på det positiva, och det ger så mycket mer än att släpa runt på tjat och tillsägelser. Själv är jag också mycket gladare i mitt klassrum nu vilket skapar trygghet, för man är ”safe” när fröken är glad.

Jag uppmuntrar känslan av gemenskap och glädje genom att släppa in eleverna tidigare innan lektionen startar. Jag sprider inte längre ut buset så att hela klassen mår dåligt utan ser till att omringa den lilla klicken med starka större grupper av elever som är skötsamma och plikttrogna.

Jag är ödmjuk inför att det kan förändras, och tar vara på de stunder som uppkommer då man får en chans att småprata och skaffa sig allierade. Att aldrig prata skolarbeten med elever som har rast, om de inte själva tar upp ämnet eller för att ge de beröm.

Målet är att i största mån undvika konflikter, styrka för mig är inte att våga mucka gräl, tvärtom, och att vara osams leder ingen vart. Barn och vuxna är lika på många sätt,  utom kanske när det gäller just ilska. När vi vuxna pressar ner våra aggressioner på välskrivna lappar eller i en knuten näve i fickan, så lever istället barnet ut hela sitt register utan att skämmas. Räkna med att det hörs, syns och märks när ett barn upplever sig utsatt för orättfärdigheter, och vad som är rätt och fel för ett argt barn kan även sakna all form av logik. Man är dömd att misslyckas och risken är stor att ilskan tar sig an fler former. Arga barn klottrar, förstör, mobbar, trotsar, pinkar på golvet, eldar i papperskorgar, och de har också en tendens att hitta och stärka andra barn som också är arga. Det är just därför det är så viktigt med förebyggande arbete.

Vilken känsla infinner sig när du kliver in i min värld, i mitt klassrum, på vår skola? Det kan man aktivt påverka och det gör skillnad.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s