dags för årskurs 7

Idag var det sjuans tur att smygstarta den flippade undervisningen. I ping pong, som vårt intranät kallas har jag delat i klassen i fyra grupper. Det kallas för projektgrupper i systemet men det är inte tänkt att eleverna ska ha samarbete, möjligheten finns men tanken är att de ska arbeta enskilt, tillsammans. I varje projektgrupp har de loggböcker och de har även fått sin veckoplanering digitalt då jag skrivit vecka för vecka vad de ska arbeta med. Jag kommer även att komplettera med de kunskaper som de ska ha med sig efter varje avslutat moment och ha en tillhörande matris med ett slags avbockningssystem.

Insikterna duggar tätt och jag kan ärligt säga att jag förmodligen lär mig snäppet mer än mina elever för tillfället. Den djupaste fåran där jag ändrat inställning är min attityd gentemot bedömning. Om jag skulle ge det ett försök att sätta ord på förändringen skulle jag kunna beskriva det hårdraget att jag gått från att se bedömning som ett störande moment i elevens kunskapsinhämtade och kreativa process till att se bedömning som ett redskap för kunskapsutveckling och kreativitet.  Men det är ju helt tvärtom? Svar ja , bättre sent än aldrig.

Det ligger en långvarig process bakom, flera år faktiskt, då jag provat och undersökt olika alternativ och lösningar utan att lyckas. Att ifrågasätta sitt förhållningssätt till bedömningen i sig tycker jag är ett väldigt bra sätt in i BFL, kanske en nyckel för er som ska dra oss andra framåt?  Har jag inställningen att det omöjligt att bedöma i mitt ämne, att kriterierna är för svåra, för höga, för krångliga eller att bedömningen stör elevernas arbetsglädje? Kan det vara så då att allt jag gör för att underlätta bedömningen istället blir en gedigen bevishög på att mitt förhållningssätt är rätt? Inte helt lätta tankar, men när man som jag ägnat väldigt mycket tid åt matriser och BFL material och ändå inte nått fram till önskvärt resultat så fanns det liksom bara en fråga kvar. Kan det vara jag?

Jag har gjort utvärdering varje år och en fråga är just om eleven upplever att hen förstår hur man blir bedömd i ämnet. Det brukar ligga på ungefär strax under hälften som svarar ja på den frågan, resultaten skiljer sig inte åt beroende på om jag gått igenom betygskriterierna, hur jag gått igenom de eller om jag struntat i det. Det brukar t.ex. vara en väldig hög andel småkillar i årskurs sju som förstår precis hur de blir bedömda i ämnet, och där har jag inte ens brytt mig om att gå igenom kriterierna

Det är inte bara att hosta upp en massa fina matriser, det handlar inte om det utan om att se bedömningen som ett redskap, ett verktyg, en karta, en slitsad bana till att nå framgång för eleven. Jag har precis börjat glutta innanför denna dörr och det känns så jäkla bra, kul och spännande! Kommer bli kanoners det här!

Arbetssättet triggar även igång mig som gillar att planera. Det ställs ganska höga krav på planeringen, man måste titta igenom allt material och tänka igenom alla moment och vilka riktningar som kan komma att uppstå. Så man tänker man ju jämt kring sin planering, men nu vässas nivån ytterligare vilket känns som en trevlig utmaning. Jag tror att jag kommer att få rätt så gedigna paradrätter så småningom – så låt oss hoppas att jag inte har ”fel” i den förändring jag gör.


En reaktion på ”dags för årskurs 7

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s