nästa läsår

Nu är det tyst och tomt på skolan, skolavslutningen var igår med tillhörande tre rätters ute på Torpa. I år igen. Jag har ju haft en niondeklass två år i rad, ett välkommet sabbatsår så jag har verkligen tagit tillfället i akt att återhämta mig, inte minst digitalt.

Jag känner mig nöjd med det som jag har åstadkommit det här läsåret. Jag har startat upp något som bara kommer att rulla vidare i takt med min nyfikenhet och intresse för att bli en ännu vassare lärare.

Inför kommande läsår blir det flera spännande projekt och samarbeten. Jag kommer att bli mentor för en ny sjua och tillsammans med min goda vän Jane Larsson på Bodaskolan kommer jag att ha en gemensam blogg. Vi kommer att vara vän-klass med våra två sjundeklasser, med utgångspunkt från ämnet svenska samt de övergripande målen i kursplanen. Bodaskolan har något mer kryddigare klasslistor så jag tycker det är ett välkommet möte för oss i Sandared. Första blogginläggen kommer att kretsa kring vem man är och hur man lever sitt liv. Det blir även lite bild, för hur presenterar vi oss i bilder, vilka bilder är okej? Det slog mig idag att även studieteknik kunde vara ett inslag i samarbetet. Det lär nog inte bli någon idétorka med tanke på det brainstormade samtal jag hade med Jane häromveckan.

Idag kom också en mycket trevlig överraskning gåendes i korridoren. Min kompis Malin ska flytta in i huset med hennes sexor. Ah, det här blir en naturlig och kul ingång till att köra sambedömning i ämnet. Jag vill vara med att påverka kring vad som görs i bild på mellanstadiet och prova att instruera utan att själv vara på plats. Mitt lilla förstelärarprojekt, som jag numera lär ta mig an gratis. Lite surt, men då kan jag åtminstone göra det i egen takt, hur jag vill och med vem.

När det gäller betygen har jag mycket att klura kring. Som stöd har jag självklart ämnesgänget här i Borås men har även hittat Kristina Riilbe i Stockholm. säkerligen kommer vi att vara fler utanför ”vår egna krets”  för att hjälpa till att bygga en resursbank i betygssättning. Speciellt som de digitala verktygen erövrar ämnet allt mer, hur bedömer man dessa kunskaper egentligen? För egen del behöver det hända mer gällande genusperspektivet. Jag har mycket på hemmaplan som jag måste röja i och jag har varit inne på en långsiktig planering och hur de olika momenten bedöms i elevens betygsmatris i vårt interna system (ping pong). Jag vet inte ifall det beror på mitt ämne och den lilla tid jag har, men för mig räcker det inte med välplanerade arbetsområden med tydliga syften och mål utan jag måste även se det ur ett större, längre perspektiv för att  i betygsmatrisen (med kunskapsmål att uppnå senast årskurs 9) göra ett terminsomdöme rättvisa. Just nu känns det som ett zudoki där man aldrig får till det på sista rutan och då har man ändå tänkt från alla håll, tycker man.

Jag kommer även att ha Eva Söderberg vid min sida, vi har haft många planer men jag tror att det hela kommer att mynna ut i att hålla enad front inför våra ämnens framtid. Hon är textillärare och jag har bild, ämnen som har vanan inne att försvara sig vilket jag idag tänker snarare handlar om att hävda sig. Många lärare i de praktiska estetiska ämnena utvärderar aktivt och regelbundet sitt ämnes innehåll, syfte och mål, och ger sina elever stort inflytande att påverka ämnet efter önskemål. Något som alltmer börjar bli en självklarhet. Det är nyttigt att bli ifrågasatt, fler ämnen om inte alla borde få sig en dos. Vi får inte heller lura oss med att digitalisera hela vår kursplan i de praktiska ämnena utan se det som redskap och vi måste också stå emot förslag om att ha bildundervisning på särskilda temadagar som ofta händer i friskolan. Det är möjligt att det är lite kostsamt just nu men om några år är vi konkurrenskraftigare än någonsin med våra anpassade lokaler och utbildade lärare.

Jag kommer att undervisa i IKT för första gången vilket är en utmaning. Jag har knappt hunnit tänka över det än, jag vet på ett ungefär vad som förväntas av mig och jag känner mig förvånansvärt trygg. Det som verkligen är annorlunda är alla man plötsligt ska samarbeta med, det är så mycket lyssnande och prat, jag är inte van vid det.

Förra året vid den här tiden så satt jag med sista pimuppgiften. Jag använde bilder på min yngsta dotter Selma när hon var nyfödd och skrek Barbro Lindgrens dikt ”det luktar litet barn här” eftersom micken var så dålig. Det blev stolt visning för två förbigående kollegor och en sten föll från mitt bröst. Det var som allting bara lossnade. Jag gjorde en planering över mitt digitala lärande. Jag började fundera på hur jag kunde göra mitt arbete mer synligt. Och ja här sitter jag nu och skriver, till dig som läser.  Tack för det! Tack för mig! Jag känner mig bra på det jag gör och det jag inte är så bra på gör jag något åt, och det är också bra.

 

 

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s