värdefull erfarenhet till AST utbildningen

I eftermiddags var det dags för ytterligare ett utbildningstillfälle i AST, förkortningen för elever med diagnos inom autism spektrum.  Jag kunde faktiskt lite surt konstatera att den läsning jag med andan i halsen tryckte på igår var lite onödigt, det blev ju ingen uppföljning alls på det vi läst utan mer en inledning.Vi skulle ju ha läst Lena Pettersons Vi är inte bra på barn som Oscar tills idag. Den var ganska jobbig tycker jag. Jag reagerade tidigt i texten på att Oscar, som det handlade om fick sin diagnos redan vid fyra års ålder. Nu var det ju inget tvivel kring just det här barnet, annars kan jag nog tänka att är det inte lite väl tidigt? Behöver man verkligen en diagnos när man är så liten och har inte alla småttingar lite annorlunda grejer för sig?

Det är ju den där 4-års kontrollen på BVC. Min äldsta dotter kunde fortfarande inte prata när hon var fyra år, inte så att andra förstod. Det var sluddrigt och mycket av hennes kommunikation bestod av att peka och visa med handrörelser vad hon ville ha. Hon kunde sträcka ut handen och föra sina andra över, vilket betydde att hon ville att jag skulle bre en macka. Hon var ofta frustrerad, fick vredesutbrott, kamraterna var dumma mot henne på dagis och hon tillbringade mycket tid i vald ensam med att sitta och rita. Hon kunde bli hysterisk om jag försökte läsa något för henne, det gick helt enkelt inte. Hela tiden fick jag höra om andras barn och hur mycket de berättade, bearbetade saker och frågade gulliga saker hela tiden. Vår flicka gjorde ingenting av det, hon var alltid tyst. Det var också en ganska jobbig småbarnstid, hon var ju bara två år när hon fick en lillebror och strax efter hans födelse dog min brors äldste son, så jag hade en väldigt djup sorg mitt i det övrigt intensiva. Jag började tidigt känna dåligt samvete för att det var mitt fel att flickan inte kunde prata, folk kommenterade det hela tiden och bad mig översätta när hon för en gång skulle vågade sig på att säga något. Jag fick antydningar om att hon var understimulerad, jag som tyckte jag flängde omkring med henne överallt. Hon avskydde uppmärksamhet, satt under bordet med händerna för öronen när vi sjöng för henne på hennes födelsedag. Sånt som alla barn älskar, vanliga barn.

Min dotter klarade inte 4-års kontrollen och innan ett barn fyller fyra år så får man vara lite hur som helst, barn utvecklas olika heter det. Men efter att man fyllt fyra år ska man helst vara likadan som alla andra, så upplevde jag det som mamma. Plötsligt var allting fel, och det behövde utredas.

Plötsligt var också en sån där förälder som vägrade samarbeta, jag blev bara arg och ledsen. Dagispersonalen intervjuades, ja det var skitjobbigt. Jag minns ett samtal vid valborg då jag återigen sagt nej, jag tyckte min dotter var för liten, hon var dömd att misslyckas på det där testet och jag bad om mer tid. Jag skulle senare under dagen hämta min dotter vid skolan då alla barnen skulle sjunga vårvisor och hann precis komma in på skolgården när det var dags för min dotters grupp att gå upp på scenen. Jag såg vilken panik hon fick när hon insåg först då vad som skulle ske, all sångträning och information hade gått henne obemärkt förbi, så hon slet sig från gruppen och började springa runt i folksamlingen, och fröken efter. Så gulligt egentligen, men inte när någon försöker övertala en om att mitt barn är annorlunda. Jag var trettiofem år när jag fick mitt första barn, jag var förberedd inte rädd, jag tyckte bara det var lite väl nitiskt att leta särdrag på en så ung flicka, min dotter.

I ren panik bad jag att BVC skulle kolla flickans hörsel, jag behövde veta att hon inte var döv. Vilket hon var, hon hörde lite men väldigt grumligt p.g.a av vätska i öronen. Det tog ungefär två år till innan jag upplevde att hon språkligt var i närheten av sina kamrater och idag kan hon uttrycka sig relativt nyanserat. Hon är en social och aktiv tjej som har lätt för att lära sig nya saker. Ändå har erfarenheten gjort att jag ännu inte helt är där än att jag slutat oroa mig för att hon inte skulle vara som andra barn, vilket hon är.

bild-43    Min älskade dotter Julia


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s