niornas sista vända

Under året med ämneskonferensen #bildchatt har vi ofta ställt oss frågor som kretsar kring elevens självständighet, att ansvara för sin egen kunskapsutveckling, hur man bidrar till ökad förståelse för kunskapskraven och just nu gör jag, återigen, ett pedagogiskt försöksarbete där jag testar gränserna både för mig själv och för eleven. Låter krasst kanske, men självklart sätter jag inte igång processer som äventyrar elevens skolgång utan tvärtom, jag ser redan flera fördelar. Erfarenheter och fördjupad förståelse som eleven kan sätta i fler sammanhang.

För dig som inte lusläser alla mina inlägg har jag tidigare berättat att mina nior har fått uppdraget att sätta sig själva i arbete med fokus på samtliga delar ur kursplanens ämneskrav. De fick brainstorma olika förslag på fördjupningar som de sedan fick  bearbeta utifrån de olika bedömnings perspektiven som finns. Vi har t.ex talat om vikten av inspiration och hur man kan väga sitt inspirationsstoff i kraven kring sina kopplingar till andra verk då tex förslag som att vilja pynta ljuslyktor snabbt bleknade som konstnärlig fördjupning, i strävan att nå de högre kunskapskraven. För mig handlar det om att försöka få eleven att förstå vad kvalité är och det är oerhört svårt för många elever att koppla fördjupade kunskapskrav, kanske speciellt i ett ämne där man har väldigt liten erfarenhet inom kunskapsområdet? Det märks att TV är fyllt av hemmafixare som pyntar fint med färg och form, men det är ju inte att skapa konst. Konst är ju egentligen ett väldigt spännande medel för att skapa opinion, föra fram ett budskap eller sätta färg på sina tankar, erfarenheter och känslor. Det är också en viktig yttrandefrihet i en demokrati, att få skapa fritt. Därför är det också viktigt, tycker jag, att skilja på konst och bildpyssel.

Nåväl, förra veckan presenterade jag uppgiften för eleverna och fick verkligen slita för att alla skulle förstå. Det var ju så annorlunda. ”Ska vi bestämma vad vi vill jobba med? Får man välja nått man tycker är kul? Hur ska det se ut när det är klart, vad tycker du att jag ska göra, vad vill du att jag jag ska ägna mig åt? Vad ger högst betyg?” Med risk för att jag ofta bloggat när saker och ting och ting flyter på kanske jag även förmedlat en förskönad bild av mina elever? Visst, de är precis lika goa som dina men precis också lika tröga när det gäller förändringar, lika motsträviga mot utmaningar och lika misstänksamma mot allting som kräver ansträngning. Så funkar det att vara människa av nån anledning, tänker jag, man behöver inte tränga sig djupt in i en vuxen social samvaro för att få ta del av samma slags misstro kring allting som är nytt och främmande. ”Det var bättre förr. Vad ska detta vara bra för?” osv Har jag hundra elever så är det enligt statistiken typ max två som hoppar stort över den här uppgiften jag delat ut och direkt kan se olika möjligheter till personlig utveckling, och ungefär på sin höjd  8 till kan tänka sig att anpassa sig av olika skäl, som är gynnsamma för dom själva. Resten är negativa, 90%, varav tio såpass att de direkt vågar sig på att öppet såga, dissa och kanske rentav vägra. En tanke att bära att bära sig, eller hur? Jag tänker att jag måste ha en utmanade undervisning för de där första 2-10, även fast det är jäkligt jobbigt och slitsamt (eftersom man riskerar att få så många emot sig). Men målet är väl att hitta just de två eleverna, tänker jag, och inte lägga mest krut på att putta runt en grå massa genom en slitsad, fyrkantig, bana? Framhäva elever som vågar tänka nytt, vågar prova och som kan påverka andra positivt, så att fler följer strömmen helt enkelt. För det är ju egentligen bara de sista tio som är genuint bakåtsträvare. De allra flesta anpassar sig, och det finns all anledning att tro att de också vill göra det.

Inför dagens lektion förberedde jag mig väl. Jag hade kastat ut en svår uppgift veckan innan och idag skulle jag fånga upp eleven och vägleda framåt och uppmuntra de steg som tagits. Jag valde att göra detta i grupp, en idé jag också hämtat från bildchatt då vi diskuterade hur eleverna presenterar sina arbeten. Varför måste allting vara färdigt innan man redovisar? Idag satt eleverna i grupp och berättade för varandra om vad de tänkte jobba med, hur de de skulle jobba, varifrån de hämtat sin inspiration osv. Flera började tänka om mitt i samtalet, vilket jag ser som en väldigt positiv effekt,  de flesta fördjupade sina idéer och framför allt så upprepades sätten att ta sig an kunskapskraven. Vi ska fortsätta repetera detta, men jag tror att samtliga elever fick en god uppfattning av vad som krävs av dom för att nå de högre kunskapskraven genom att lyssna på varandra och lyssna till mina kommentarer. Egentligen var det individuella betygssnack som de fick ta del av, tillsammans, men helt utan laddning av en redan värderad insats. Alla satt i spänd förväntan över sina projekt där de skulle överträffa sig själva med råge. De stegen måste också följas upp, uppmuntras och vägledas så vi kommer att ha en sittning till. Jag ska ju inte medverka till falska förhoppningar, men tyvärr blir det nog ofta så när man som lärare känner att man satt igång eleven men inte ger tillräcklig återkoppling. Återigen kvalité, det kan vara svårt att förstå men också svårt att nå ut.

Jag tyckte det blev organiserat drägligt för mig. Att sätta samtal i grupp gör också att eleven tänker till kring vad som ska sägas och förbereder sig på att inte bara få, utan också att ge. De fick hjälp av varandra, och jag tycker också att de allt större utsträckning ska uppmuntras till att vara till stöd för varandra, nästa steg skulle kunna vara att eleven fokuserar på hela gruppen och inte bara mig.  Jag tyckte det var väldigt inspirerande att höra om deras idéer, det blev väldigt fint och jag upplevde att eleverna också uppskattade formen. De fick beröm och feedback inför klasskamrater, vilket gör orden tyngre, tänker jag. Jag tycker att de fick med sig något av stort värde med tanke på hur de satte sig arbete efter mötet.

Plötsligt fick jag också en efterlängtad upplevelse av att inte längre höra skillnad mellan killar och tjejer. Det fanns goda och mindre bra exempel från båda parter men det var väldigt jämlikt. Det var också oerhört positivt. Jag har stretat med detta nu i tre år och aktivt undersökt varför pojkarnas resultat är så mycket sämre och har vidtagit flera åtgärder. Äntligen kanske det har lossnat.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s