Pojkarnas termin

Sista grupperna har visat sina reklamfilmer idag. Jag är väldigt nöjd med resultatet. Eleverna har nosat på tekniken och jobbat med manus, innehåll och förpackning och framförallt haft kul. Det har varit ganska uppsluppna, energiska lektioner även om vissa suttit av tiden medan andra redigerat. Jag sa till min kollega att jag tycker det är fantastiskt hur  j a g  kan, med lätthet, hosta ur mig instruktioner och lösningar, som typ var livrädd för allt digitalt för tre år sedan. Kanske att jag kan presentera något arbete här men jag inte frågat eleverna om lov än.

Det här är ju min blogg, så jag kan ju gott blåsa upp mig själv lite grann. Jag är väldigt glad över den digitala satsning jag gjort, speciellt när jag blickar mot betygskatalogen. Jag kan lite grann önska att när man ovanifrån ifrågasätter genus i betygssättningen, så bör man även följa upp de åtgärder vi pedagoger gör för att det ska bli bättre. Kanske ett pris för nästa års utbildningsgala? Då är jag en het kandidat.

Man kan säkert tycka att det här inte är nått märkvärdigt, alla inkluderar väl killarna i undervisningen? Men så är det inte. Jag har arbetat i tjugo år, jag har tänkt aktivt kring detta i tre år. I 17 år  trodde jag det var helt normalt att killar var sämre än tjejer i bild.

Bildämnet är ett traditionellt flickämne, den nationella utvärderingen vittnade om att jag är långt ifrån var ensam om att det var stor skillnad mellan pojkars och flickors betyg. Och att inget görs åt det.

Jag har aldrig haft så höga slutbetyg bland pojkarna som i år. Hemligheten, vilken j a g  är övertygad om,  är att uppmuntra till nya typer av konstnärligt skapande och visa nyfikenhet för intressen bland eleverna.

Men har du inte fattat detta förrän nu?!, kanske du tänker. Jovisst har jag det men jag har aldrig sjösatt det, för det har känts för jobbigt. Var börjar man när man är typ en alien i tonåringens värld?  Det är också jobbigt av andra anledningar, att man  på nått sätt har nån slags 40-års kris och tror att man ska vara cool med eleverna? Deras ”kompis”? Visst kan man känna det. Men alla mina nya sociala medier har stärkt mig kan jag säga, jag får input hela tiden därifrån som jag också  i lugn och ro kan kolla upp och beakta, kan det här vara nått att bygga vidare på?

Killar behöver också positiv bekräftelse. Jag såg ju hur min egen son löste detta när han var liten och klädde sig i rosa. Han fick ständigt höra hur söt och gullig han var. Vem vill ha en massa murriga färger med aggressiva monster på tröjan? Få höra att man ska vara tuff? Och när man äntligen blivit sådär jättetuff, ja då är man fel?

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s