att vara eller icke vara

Jag har blivit så himla skrivsugen, och det är självklart kul att känna att man är lite på gång igen. Men bloggen börjar bli lite dagboksaktig, det kanske passar mina läsare, eller inte? Jag har väl aldrig erbjudit snillespekulationer direkt, även om jag emellanåt säkert kan väcka både tankar och inspiration som förädlas av er därute.

I sommar ska jag damma av gamla projekt, som min ide till en ny poesi genre deckardikt, alltså en thriller i diktformat. Det är ganska svårt, jag har hållit på i flera år faktiskt. Men så är det, att vara innovativ. Man misslyckas gång på gång. Fräckt namn ändå, tycker jag, deckardikt. Överlag har min författardrömmar tagit fart igen, jag känner mig inte sådär jättesugen på skolan längre men gör det jag förväntas, och kanske lite till. För jag tycker att alla våra barn har rätt till det bästa, och så länge man är på plats så ska man försöka ge det.

Sen är det en viss godtycklighet som fått fäste tyvärr i skolans värld. Det är väl så när reformerna duggar tätt och alla gör egna små snabba tolkningar. Jag tycker det är ganska slumpmässigt emellanåt vem som blir vem, vem som får mest lön, vem som blir förstelärare, vilka betyg som sätts och varför. Och det gör att man funderar på vilken grad man vill anstränga sig, egentligen. Det är svårt att få balans mellan vad det kostar och vad det smakar, och det är inget man själv kan påverka utan det kräver flera komponenter. Där är jag less, för att var uppriktig. Det kan få mig att vilja lämna skolan för gott. Därmed inte sagt att du inte förtjänar din lön eller karriärtjänst eller gör rätt för dig gällande betyg och bedömning.

Jag blir också lite less på tjatet om fler vuxna i skolan. Var någonstans jublar man över detta i samhället? Går du till en bank, tänker du då att det känns tryggt att så många vuxna jobbar där? När du eller en anhörig blir sjuk säger du då att ni har haft tur som hade så många så vuxna på rummet? Ärligt talat så är väl de flesta vuxna är ganska skruvade , ska vi i vår profession även ta hänsyn till en massa vuxna på jobbet och deras erfarenheter och synpunkter kring saker och ting?  Vi behöver utbildad personal, vuxna som jobbar, som är på samma våglängd. Nån som inte jämför elever med sina egna barn eller undervisningssituationen med sin egen skolgång för 20-30-40 år sedan, för att vara krass. Man vill ju möta någon som kan, eller hur? Det räcker liksom inte med att vara vuxen, det är så jag menar.

 

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s