I blogg myself

Jag började blogga av den anledningen att jag ville synliggöra mitt arbete. Som bildlärare står man ofta lågt i kurs, arbetsbelastningen och förutsättningar är annorlunda i jämförelse med de teoretiska ämnena, och tanken var då att jag skulle kunna få mer förståelse för min arbetssituation om jag delade den med andra. Jag var också i en process då jag tvingade mig själv att digitalisera delar av undervisningen, och såg bloggen som en morot att faktiskt ta tag i det. Jag har alltid gillat att skriva och kommunicera med text, varje ny digital utmaning blev därför lättare om jag såg det som ett slags ”reportage” som skulle skrivas och förklaras även för andra.

Många webbpedagoger erkänner att de började blogga i smyg. För mig var det tvärtom. Kniven mot strupen direkt, chefen var den första som fick länken. Och när jag tyckte att det var för få som läste mina inlägg tvingade jag helt enkelt ett urval att läsa och ge mig feedback. Min bror, en gammal kompis från gymnasiet, en granne, min äldsta dotters kompis mamma som visat lite intresse.. osv. Jag startade en grupp som fortfarande finns kvar som heter ”vi som följer bildsal117” där jag uppmuntrade medlemmarna att engagera sig i min skolutvecklande fas i livet, vilket kunde vara nog så viktigt för framtidens skola menade jag. Valde en knuten näve som symbol, nu jävlar skulle det hända grejer. Blogga för mig innebär att få skriva och reflektera, men om ingen läser så får inte bloggandet rätt syfte. Det är med hjälp av mottagaren som det verkliga lärandet sker.

Självklart känner jag lite inre darrningar emellanåt, man vill ju inte skriva ”för mycket”, för provocerande eller göra någon illa. Numera är det ju även relativt unga människor som jag omger mig med på jobbet, och då känner man ju ett särskilt ansvar och oro för att man inte ska hänga ut ett barn, hur intressant den pedagogiska vinkeln än är. Ibland kan ju även tankar komma i stundens skrivande som kanske kollegor inte heller är särskilt förberedda på, att man tycker.

Min bloggs första syfte var att belysa min arbetssituation och för fyra år sedan arbetade jag 80%, men önskade en heltidstjänst. Som bildlärare hakar man ofta efter i lönesättningen och att då heller aldrig erbjudas en heltid gör att man även får sämre pension. Jag skrev då ett inlägg då jag kritiserade kring skolans IKT pedagoger, hur vi kunde ha tre lärare som undervisade i IKT när jag som har bild, ett ämne som finns på riktigt, aldrig erbjöds heltid? Med knuten näve och stor ironi raljerade kring IKT undervisningen som i mitt tycke erbjöd kunskaper som foto- och filmredigering, något som tassade på mitt centrala innehåll i det riktiga ämnet bild. Detta var även kunskaper som jag inte hade men önskade få, och genom att undervisa även i dessa delar skulle jag kunna utöka min tjänst. Ett fullt rimligt resonemang. Mina kollegor däremot stod oförberedda på den vassa kritiken.

Jag fick veta att mitt bloggande flitigt diskuterats på arbetsplatsen och senare överlämnade en arbetskamrat ett två sidor långt brev med utdrag ur min blogg med tillförande synpunkter kring de felaktigheter och konstiga humor som jag delat offentligt.Brevet var läst och påhejat av flera tunga namn i kollegiet.  Jag fick veta att man kan få sparken för att vara illojal mot verksamheten och att jag skulle tänka över min digitala identitet.

Året därpå undervisade jag i IKT. Mycket pga av stöd från min kollega som gett mig det där brevet. Det säger en hel del om vilka attitydförändringar vi kan göra genom att våga säga vad vi tycker, för tänker man bara efter så tycker man sällan nått som är fel. Ofta är det skrivna ordet inte det ultimata, alltid bäst att förbereda muntligt först. Men när man kände som jag gjorde då, att det inte fanns någon arena för mig att föra fram mina åsikter så blev min blogg ett sätt att påverka min situation. Att ironisera över situationen blottade dock min osäkerhet att framföra synpunkter, så jag tog mitt ansvar och avlägsnade dessa inlägg från bloggen.

Tyvärr vände ju inte alla kollegor, och det har lärt mig väldigt mycket om människors rädsla för det man inte kan påverka och kontrollera. Den här rädslan identifierar jag väldigt lätt numera och hanterar den bättre. Vänner har helt glömt bort hur man googlar, de kan inte för sitt liv hitta min blogg någonstans på nätet medan helt okända människor delar inläggen, skriver kommentarer och små fina meddelanden kring hur jag stärker och inspirerar. Rädslan handlar ju också om gliringar kring hur jag får tid att blogga, jag är ju mamma också. Antydningar om att världen inte kan kretsa kring jobbet hela tiden. Min blogg är liten men viktig del av mitt liv i sammanhanget, liksom instagram, twitter och facebook. Jag känner att mitt liv är privat och ostört trots att jag delar med mig av många och spridda erfarenheter och tankar, och förståelse för det gällande andra är också en slags digital mognad som man skaffar sig genom att vara aktiv på webben.

Att blogga skapar verkligen en helhet av nätkunskap, och så är det ju så kul också. 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s