medvetna val

Veckan på fritids har varit upp och ner. Jag har funderat mycket kring min och mina kollegors trytande kraft emellanåt. Det är övermäktigt när surrandet och konflikterna kommer från alla håll och kanter som de gör i lite för stora barngrupper, och då kan det även vara svårt att sortera vad problemet egentligen är.

Man vill gärna peka finger. I morse pratade vi vuxna om förskoleverksamheten och det kom anklagelser kring vad de håller på med som släpper iväg så stojiga ofärdiga ungar till oss? Det ledde i sin tur att nån berättade att hon läst en artikel att redan i mammans mage kan det bli problem. Här gäller det alltså att hålla ordning på tarmarna så att fostret inte vänjer sig vid överstimulering? Därför föreslog jag att ny teknik kanske skulle kunna skapa en liten värmande mössa till den blivande pappans juveler med inbyggd lugnande musik så att det verkligen blir rätt från början? För det kan väl ändå inte vara mammans fel?! Så tänkte jag.

Kanske är det ändå bäst att peka mot sig själv och fundera på vad jag kan förändra för att få ett annat bemötande av barnet? Man kan ju liksom inte förändra alla andra, hur motiverad man är är.

Eftersom jag släppt ut alla mina demoner under veckan har jag börjat fundera på varför barnen hamnar i affekt, det är väldigt provocerande. De lyder inte när man säger till dom? De käftar emot? När hände det? Så var det inte när jag var sex år, på sjuttiotalet, är min första tanke. Visst är det märkligt? Varför har jag utbildat mig överhuvudtaget, när jag ändå utan att tveka använder mig av min egen sexårsreferens för att komma i balans i mitt nya sammanhang på fritids? Länken mellan mig och mina personliga erfarenheter tycks vara närmre än mellan mig och min profession när jag som nu befinner mig utanför bekvämlighetszonen?

Andra tanken, för den finns kvar tack lov, är att man alltid ska vara lite vaken på när barn hamnar i affekt. Då kan det ju vara så att man ställt frågan eller påståendet på fel sätt, på ett anklagande och krävande sätt. För att utesluta det backar man som pedagog och ställer samma fråga fast på ett annat sätt. ”Varför har du inte mössa på dig!?” blir ”Hur kommer det sig att du inte har mössa på dig?” Det kan vara så att barnet inte har hittat sin mössa, att nån har tagit den, eller att föräldern glömt mössan hemma? All den här falsetten man triggar igång, som man blir arg på men som egentligen betyder att barnet har en stor vilja att göra rätt – som man inte hör. Så himla dumt.

Tre djupa andetag fick jag lära mig i dag. Syre till hjärnan kan ju vara en bra början så man når fram till den andra tanken lite oftare.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s