Dumt kan bli rätt?

Min kollega öppnade klassrumsdörren och föste ut pojken som skrek som en stucken gris i sitt raseriutbrott. ”Ta han, jag har sagt att han inte får lov att vara här om han inte sköter sig. Och det gör han inte.” Pojken skrek och krälade på marken, sparkade mot dörren, mot mig, försökte bita mig och fräste ”fuck you!”. Han lyckades slita sig från mitt ganska släpphänta tag, för man ska väl inte hålla emot för hårt när någon är så i affekt? Sedan sprang han ut i samlingslokalen på avdelningen och skuttade upp på bänken där han började balansera mellan pennor och pärmar. Det man absolut inte får göra. ”Vad fint du kan balansera”, sa jag. ”Försök att gå baklänges också, så du tränar dina superkrafter. Jag håller dig.”

Själv skulle jag inte erkänna mig som en speciellt duktig pedagog i sammanhanget, att arbeta i fritidshem är bland det svåraste som jag har gjort. Det fransar liksom alla tidigare erfarenheter och bragder. Jag är ursprungligen bildlärare som haft största delen av min karriär på högstadiet, så vad jag gör här med en liten stöddig sexåring i mysbrallor och Batmantröja är jag något osäker på emellanåt? Men jag upplever att mitt ombyte lär mig viktiga grejer om skolan varje dag och jag försöker göra nått vettigt av det.

Jag arbetar i ett förhållandevis nytt arbetslag, vissa är gamla rävar andra är i likhet med mig nya stjärnor på skolan. Gällande den situation som jag nyss beskrev hade jag tur som fick tillfälle att diskutera den med två av kollegorna, det är inte alltid man hinner det förrän frontalkrock är ett faktum. Det är ju viktigt att diskutera förhållningssätt eftersom man väldigt ofta gör det som situationen kräver, utifrån egen förmåga, och inte alltid det som anses rätt. Den ena kollegan hade kanske fått dåligt samvete för att hon lämnade över ett så bångstyrigt barn som hon själv möjligtvis stirrat upp, medan den andra kollegan tvivlat på min kompetens och varför jag inte tar hänsyn till gemensamma regler? Det är väldigt många val att beakta, och det ställs väldigt höga krav på att vara kreativ och problemlösare i stunden utifrån sociala egenskaper.

Pojken gick fram och tillbaka på bänken. En vuxen dök upp och frågade ”Får du verkligen vara där, är det så bra, du kan ju trilla och slå dig?” Ja så ska det vara, M a l i n hade ju sagt att han skulle träna på sina superkrafter, beskrev han nöjd. Fröken hade alltså hejat på detta dumma, t.o.m. föreslagit det.

Man blir osäker eftersom man inte heller har full kontroll på vad det är som eleven egentligen lär sig?  Till slut närmade jag mig pojken och föreslog att han säkert var väldigt bra på att kramas också? Då störtdök han i min famn och blev sålunda även belönad för allt dumt han hittat på. Och så några viskningar från mig om att man faktiskt inte får klättra på bänken och att allting ordnar sig bara man håller sig lite lugnare. Det är ju en balansgång även för mig, där jag också får träna mina pedagogiska superkrafter.

 

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s