utmaningen

Vi var fem barn idag så jag valde att gå till ”inte nudda marken” lekplatsen. Genast började barnen bygga en egen ”inte nudda marken lekplats” bredvid, vilket kändes lite udda men okej? De kånkade och bar på grejer, skrek på hjälp stup i kvarten och i första andetaget kände en kanske lite slutkörd fröken sig en aning lat som skrek tillbaka ”Men ta en annan sten då, som är mindre och lättare om du inte orkar bära själv”. Det är så himla lätt hänt att man kommer springandes för att hjälpa en nödställd elev, och låter den missa ett utomordentligt tillfälle att lära om sig själv – och sin kropp i detta fall. Det var så jag tänkte.

En pojke var extra missnöjd med att jag inte kom till hans undsättning. Han hade hittat två stora stockar som han tyckte att jag skulle bära åt honom så fort han pep till.  Jag kan inte bära båda samtidigt, kved han. Men ta en i taget, förslog jag. Men jag vill bära båda samtidigt, och jag kan inte det, kontrade han. Men lös det då, svarade jag en aning torrt, för han skulle ju inte få som han ville. För vad skulle då hända med lärande tillfället? Jag har ju ett visst ansvar också.

Som han höll på, trixade med än det ena än det andra. Jag stod bredvid och hejade på.

Vad hänt med det här att utmana sig själv egentligen? Minsta motgång och barnet gnäller och är missnöjd, ger oftast upp.  Det är ju en så jäkla skön känsla att ha fått upp två superstora jättetunga stockar upp för en backe helt på egen hand. Man känner att man klarar typ allt.

stocken


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s