roligtoroligt

”Tänk att vi skulle stå här i en busskur på Allègatan mitt i centrum och äta banan ihop med femton sexåringar” kläckte jag ur mig till min nya kollega idag. Hon skrattade gott, vi var nämligen grannar för femton år sedan. Tänka sig, så det kan bli. Livet har sina turer.

Idag har vi varit på teater med barnen. Vi var där med andras barn från en annan skola, då jag såg mig själv och min vän och kollega så mjukt och omsorgsfullt och med ett leende ta hand om våra och väldigt skötsamma barn. Jag kände mig så stolt, att vi alla är så väldigt fina representanter för vår lilla skola där uppe på kullen i Borås. Jag valde därför att ta bussen även tillbaka. Dels för att belöna men också för att sexåringar åker gratis buss, jag är lite sån också – man ska ju passa på.

Allt hade varit perfekt om inte ”mina barn” rusat från sluthållplatsen i igenkänd trakt och startat en slalomtävling bland passerande tanter med gångstavar om vem som kunde hinna först till skolan. Jag blev inte så road av detta och min röst hördes säkert över hela berget, för jag kan minsann vråla. Så väldigt utmanande hela tiden med förskoleklass. Så fort nått är bra sänks man i den djupaste sjö minuten därpå. Jag förstår att man inte alltid orkar, men man måste. Vem ska annars göra det åt en?

Nu är jag här och jag gör det jag måste, men det är så tungt ibland. Jag har dock turen att kollegor skickar hem mig när jag verkar lite väl tilltufsad. Tack vännen och fröken C! Hoppas ni har samma bra team därute, det behöver man.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s