en klapp på axeln

Även jag står oskyddad emellanåt mot virus och har tyvärr legat nedbäddad större delen av julavslutnings veckan. Alla är ju så himla glada och generösa när man ska vara ifrån varandra ett tag, så det känns ju självklart väldigt tråkigt att missa avslutet. Fast det värsta var nog att jag i en febrig och svag stund hörde mig själv säga att jag inte ska äta kolhydrater hela nästa år, inför min man dessutom. Han har ju så bra minne. Så jag lämnar alltså ett tufft år bakom mig och går ett ännu värre öde till mötes inför 2017. Utmaningar och motgångar verkar ju vara min grej så varför inte köra sockerfritt också när man ändå är igång?

Såhär i lössens år 2016 är det också väldigt mycket påfrestningar för oss alla i skolans värld,  och kanske även i övriga kommunala, om man arbetar t.ex. i min nya hemstad. Här kör vi hela havet under stormar under julledigheten och ingen vet väl riktigt vilken stol man sitter på i januari, om det ens finns en?  Det är lite allmänt rörigt och i vanlig ordning får man peppa sig själv och se till att skaffa sig nya möjligheter där andra dörrar stängts.

Själv stretar jag på med detta och har gjort så hela terminen och jag är nöjd med det som jag har åstadkommit på Skattkistans fritidshem, och för egen del. Många tunga stenar har det varit att vända. Redan första veckan bröt jag ihop inför min nya entusiastiska kollega. Jag kände att det här var för mycket för mig. Någon av de kortväxta hade bett mig att torka hans rumpa. Så jag har gjort en resa, minst sagt. Prövat och omvärderat.

Nåväl, vilken termin att blicka tillbaka på! Jag tänker på alla leenden från underbara starka främst kvinnor som jag möter dagligen i min nya verksamhet! Men också tålmodiga unga män. Alla intar en viktig position i elevens vardag.  Jag hoppas att inte rucka den självkänslan när jag reflekterar kring mitt nya uppdrag i skolan, för jag kan personligen känna en viss frustration kring saknade kunskaper som behövs NU. Jag tänker mycket på våra sexåringar, hur de funkar och beter sig och vilken värld de formas av och hur vi kan ta det tillvara. De följer inte strömmen direkt. Och jag tror att mina kollegor upplever likadant, men att någon kanske känner att det bottnar i egen personlig otillräcklighet och inte i avsaknad av rätt förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag. Viss skillnad, eller hur? Det är också en kunskap.

 

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s