bildtolkning med emojis

Jag har startat något jag kallar monsterskola på fritids för våra sexåringar. Jag tycker själv att det funkar sådär. Fritids är en svår arena utan fasta ramar och när allting ska vara valfritt, väljer flera bort och tror sig kunna få göra det där om en stund när det passar hen bättre. Så funkar det ju inte riktigt.

Eftersom jag är bildlärare i grunden så ville jag prova att göra bildanalys med mina små. De som är med i monsterskolan har tidigare fått ett häfte med blanka vita blad att fylla. Nu skulle de klistra in några läskiga monsterbilder.

Innan jag delade ut bilderna pratade vi om att bilder på monster kan väcka lite olika känslor. Eleverna hade då fått ett papper med sex gula cirklar, och vi skulle nu fylla dom med olika känslor. Precis som smileys, eller emojis.  Vi gjorde därför den första gula ”bollen” glad och jag förklarade att smile på engelska betyder att le.

Sen blev nästa gula boll rädd, för det är väl den vanligaste känslan när man tittar på bilder av monster? Jo det höll ungarna med om, och ibland kan man bli så rädd att man blir ledsen. Sen kanske man blir arg? Arg för att nån skrämdes och gjorde en ledsen? På de två sista provade vi att blanda känslouttrycken. Ledsna ögon och en glad mun och arga ögon och en glad mun. Man behöver inte vara särskilt tekniskt kunnig för att klara det här, det viktiga är väl att barnen lär sig olika nyanser av känslor, och att sätta ord på dom.

img_5185Eleverna fick sedan fyra bilder som vi kikade på och klistrade in i våra böcker. De fick även en karta med emojis med olika känslouttryck och uppgiften var att klippa ut den känslan man tyckte hörde ihop med bilden.

Jag är inte rädd av mig på det viset att jag tror att barn ska undvika allt av ondo. Jag tycker tvärtom att man är feg om man undviker det svåra och utmanande.  Ju mer man förbereder och samtalar om den TV, dataspel och internet värld vi lever i desto bättre. Vår barn får så mycket information om allting överallt, det är löjligt att tro att vi vuxna kan kontrollera det.

Jag upplever att det finns ett jättesug bland barn att få bearbeta och prata om ondska. Det fascinerar och engagerar. Flera av barnens föräldrar har berättat att barnen har slukats i monsterskolan och pratar massor om det hemma, några av barnen kallar mig monsterfröken (kan kanske bero på annat.. 🙂 )

Och det är inget märkvärdigt i min värld, jag har provat mig fram och  jag tycker knappt det fungerar – men det sätter nån slags prägel, en väg ut kanske , en ventil,  för ett stort behov? Det har snabbt blivit en grej, kanske namnet? Jag vet faktiskt inte riktigt, men det är en jävla bra idé.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s