Superhjältar i värdegrundsarbete

I all sin enkelhet, jag har verkligen inga färdiga koncept utan måste prova mig fram, tog jag tag i en idé som jag har haft ett tag om att nyttja superhjältar som grund för diskussion kring de ledord som vi ska arbeta efter på skolan: respekt, ansvar och trygghet.

Att undervisa sexåringar sätter allt på sin spets och man tvingas tänka om väldigt ofta. Det man kläcker ur sig måste man också väldigt snabbt fånga upp och tydligt vägleda åt rätt håll.  I förskoleklass har ju i stort sett alla elever ”särskilda behov” liknande de jag har ett par stycken i varje högstadiegrupp. Det räcker med att det kommer in en fluga i klassrummet och mer än hälften får ganska svårartade  koncentrationssvårigheter plus att en och annan rent av känner en fluga eller nån som gör det.

Här gäller det alltså att antingen vara konsekvent sträng, eller ha nått väldigt intressant att säga.

Referensramarna och erfarenhetsbanken är som sagt lite snäv fortfarande bland dessa små. Ändå vet dom en hel del om superhjältar. Dom kan flyga, de är snabba, starka, snälla eftersom de är de goda, de boxar ner såna som dumma och de kissar förmodligen på sig ofta. (Vi har ju haft några incidenter i vinteroverallen..så man kan ju se det som en koppling till egna erfarenheter)

Sen har jag som fröken lite svårt för att komma ihåg att man måste fokusera på en sak, och inte prata lite allmänt. Andra försöket gick därför bättre. I klassrummet finns det bilder med regler för ökad trivsel på anslagstavlan och jag valde att fokusera på den första: att lyssna. ”Ni kanske inte har tänkt på det här, men fröken har ju faktiskt satt upp en massa superhjälte krafter på anslagstavlan” Går det att träna upp superkrafter?, frågade jag gruppen. Ja, alla trodde det. Då berättade jag om superman, som har extremt bra hörsel. Han kan ju höra vad andra säger i ett annat rum. Vi prövade själva om det gick, alla satt knäpp tysta. Nä, vi hörde ingenting, vi behöver träna mer. Vad är det viktigaste när man ska höra bättre. En pojke räckte upp handen. ”Man måste ha munnen stängd”. (Ah där satt den, eller hur?) Precis! Och vi vuxna säger ju ganska ofta att man ska sluta prata. Vi kanske skulle säga att man ska bli bättre på att lyssna? För det handlar ju om det.

Sen fick det räcka. Tio minuters intensiv undervisning och sen satt dom och färglade superhjältebilder – och självklart fanns det lika många kvinnliga superhjältar också att färglägga.

Fortsättningsvis nosade jag lite bland eleverna om de kunde tänka sig ett superhjälte uppdrag? Tanken är man ska göra något snällt eller hjälpa någon i klassen, och när man fått tillräckligt bevis för att barnet vågat göra superhjälte insatser kan de få hamna på väggen. Jag har förberett superhjälte figurer som man kan tillföra foto på barnet. Uppmuntra till lite positivt grupptryck. Jag är så less på att reda i konflikter nu som handlar om vem som började och varför man måste ge igen. Det är ett hårt klimat bland några av våra barn.

Men man vet aldrig var det landar. Man får prova, allt är väl inte tiptop från början? Bara man gör, tänker jag.


2 reaktioner på ”Superhjältar i värdegrundsarbete

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s