100 dagar i förskoleklass

Jag har tillsammans med drygt 70 sexåringar och deras fröknar gjort hundra dagar i förskoleklass. Heja!

För ett år sedan var allt jag hoppades på att den här perioden som jag tillägnat främst fritids skulle mynna ut i nån slags personlig seger, en stärkande vinst, och det har den också gjort och mer därtill. Jag är främst så väldigt tacksam för alla fina relationer som jag har skaffat mig bland kollegor, barn och deras föräldrar. Jag kommer förmodligen inte att skiljas åt utan liksom från förra plugget ha en hel del kvar nu när jag ska tillbaka till högstadiet igen. Denna gång till en bildsal med nummer 711. Ännu ett skäl att tro att allting har en mening och betydelse, tänker jag.

Tiden i f.s.k . har varit både utmanande och lärorik och det är självklart spännande att möta blivande högstadie elever i sin första roll i skolan. Det är så oerhört svårt att fånga gruppens fokus i den här åldern och jag är full av beundran inför alla pedagoger som fixar detta, år efter år. Själv avrundade jag med en idrottslektion häromdagen med arton friska sexåringar som skulle spela konboll och insåg nöjt att min pedagogiska insats inte är så kantstött som jag ibland får för mig utan tvärtom förädlad i sin struktur och tydlighet. Men det var också en bra dag.

Många strider blir det med så unga elever. De har ju bara funnits på jordens yta i sex år och med lite avvikelser hit och dit får man räkna med att max hälften av den tiden har de kunnat bearbeta upplevelser med oss andra på ett hyfsat begripligt sätt. Då har man inga vidgade referensramar direkt. Ganska naturligt för en sexåring att vara lite avvaktande och hellre säger nej eller rentav frågar varför? Det som emellanåt känns så väldigt provocerande för oss vuxna som vet så mycket mer, vad som t.ex. är nyttigt, farligt och roligt.

ska%cc%88rmavbild-2017-02-09-kl-20-26-08Jag tänker mycket på vad jag kan förbereda mig på. Vad blir det av dessa små längs vägen, vad är det som formar och vägleder?  Skolan är en orubblig institution som kräver fasta ramar, struktur och organisation men innehållet, vägen till kunskap och insikt tror jag måste motsvara behovet i allt högre utsträckning. Få barnen att vilja lära sig.

De barn som jag mött har förhållningssättet att de flesta kunskaper tycks vara valbara och även kunna väljas bort eller förhandlas om.  Ja så är det ju, det märker man ju själv  hur svårt det är att välja rätt, att hellre titta på bonde söker fru än nyheterna, och också hur blurrigt det börjar bli för vad som egentligen är allmänbildning? Hur förhåller jag mig till vad man behöver kunna i jämförelse med vad jag ska lära ut? Kan jag förutspå innehållet i deras utbildning i bild på högstadiet om 6 år? Vad behöver jag kunna för att göra det?

Jag har även funderat en del på om lydnad verkligen är den enda hållbara grunden för att det ska fungera? Vad säger det om skolan när resten av vårt samhälle ställer ganska höga krav även på våra yngre barn att vara kritiska? Hur förhåller man sig till det, hur formar det mitt ledarskap i klassrummet? Går det ens att kompromissa?

Mycket tänk, insikter och erfarenheter har jag med mig och jag kan bara hoppas att det landar i något värdefullt som kan bidra ytterligare och då främst till fritidsverksamheten som jag så innerligt hoppas kan få lite revansch i svensk skola och ses som värdefull.

Tack särskilt till alla berörda på avdelningen Skattkistan, Kristinebergsskolan, Borås.

 

 


En reaktion på ”100 dagar i förskoleklass

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s