Tillbaka i gamla spår, med nya steg

Första veckan på nya jobbet på högstadiet gick väldigt fort. Klasserna avlöste varandra och däremellan försökte nya kollegor uppdatera mig om allt möjligt, såpass att jag märkte att jag började gå lite baklänges. Jag har en tendens att göra det när jag känner mig lagom påfylld. Lite skillnad här också mellan fritids och skola då skolan gärna vill överförbereda en på grejer, saker som kanske inte ens kommer att hända dessutom, medan man på fritids blir inkastad direkt med glada hejar rop om att man ska hålla sig vid liv och lösa saker efter bästa förmåga allt eftersom.

Det går inte att beskriva hur skönt det faktiskt är att vara tillbaka i det invant trygga igen. Jag bara känner sån lycka, lugn och värme när den ena tonåringen längre än den andre långsamt glider in i klassrummet med sina kepsar, huvor och tjocka täckjackor och ser sådär lagom intresserade ut. Här får man i lugn och ro leta startknappar medan man med de lite yngre smått hysteriskt letar efter stopp och paus.

Samtidigt så saknar man det där intensiva, det blir så väldigt tyst när lektionen är över. Jag har också under veckan inbillat mig att jag har utvecklat ett ännu större lugn och förmåga att tydligt samla gruppen inför information. Eller så är de bara så fantastiskt fina, ungdomarna i Dalsjöfors? Jag har fått det bästa bemötande man kan önska sig.

Hade jag gått från det ena bildlärarjobbet till det andra, utan att landa på fritids emellan, hade jag nog varit mer ivrig att presentera ämnet för eleverna. Man är ju lite uppjagad att göra rätt som lärare idag och därför ganska mån om att presentera sitt underlag och att man har koll på läget utifrån sin profession. Jag tycker att de små barnen har lärt mig hur viktigt det är att stanna upp och lära känna varandra, att få lära känna mig, hitta stunder då man bondar lite extra och inte sätter för fasta ramar för hur din och min relation ska se ut, utan att båda kan få lov att ställa villkoren.

I det sistnämnda tänker jag t.ex på min ny klass. De skulle göra en värderingsövning på vår mentorstid och då är det ofta självklart för oss lärare att ställa oss utanför. Man ser kanske ett bra tillfälle att lära känna sina elever när de sitter i ring och får argumentera kring påståenden om utanförskap, som man iakttar och kanske också analyserar och använder? Vilket känns väldigt främmande. Själv satte jag mig direkt i ringen men blev fånigt nog lite nervös när jag insåg att nu är jag också med, nu förväntas jag också svara och ta ställning kring de olika påståendena som lästes upp. Men det är väl egentligen självklart, och väldigt intressant för ungdomarna, att få veta hur deras nya lärare ställer sig i olika frågor kring mobbning? Och vad kan man egentligen åstadkomma om de inte vet vem jag är och tycker att de känner mig?

Nu börjar den här resan då jag verkligen kommer att förstå vad jag samlat på mig på fritids och forma dessa kunskaper i mitt nya sammanhang, precis som förra omgången fast tvärtom.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s