den föränderliga verkligheten

Idag fick jag möjlighet att träffa Mats Larsnäs som berättade om Virtual Reality och Augmented Reality, förkortar detta fortsättningsvis  VR samt AR, och dess användningsmöjligheter för skolan. För att snabbt koppla det till läroplanstexten i bild kan detta vara just exempel på ”visuell kultur”, en smart formulering för de snabbt utvecklade tekniska möjligheter vi omges av idag gällande digital bildframställning.

I samband med att Mats presenterade sig fick jag några minnesbilder i huvudet om hur min digitala resa startade för sex år sedan. Det var med skolverkets pimuppgifter, och jag grät verkligen vid varje handledartillfälle för så svårt tyckte jag att det var. Vi var fler som grät sån tur var, men jag var nog den som lipade varje gång i den där svettiga datasalen på Ekarängen. Med sådana minnen hade det varit toppen att ha kvar min första digitala pedagogiska planering då jag bestämde mig för att göra ett digitalt inslag i varje övning men tyvärr hamnade den i soptunnearkivet. ”Jag ska lära mig hur man klipper ut bilder efter konturerna och sätter ihop dom till ett collage” minns jag var en sån där grej som jag nästan trodde att jag själv hade uppfunnit, eftersom det i min värld var så overkligt att man skulle kunna göra det digitalt.

Det har hänt en del grejer sedan dess och nu är jag alltså lite inne på det här med VR och AR, utan att för delen delen känna mig överkunnig digitalt.  En tanke i sammanhanget är att det inte alls är tantigt och tråkigt att stanna upp och fundera kring undervisningsvärdet av att kunna den här tekniken. Vilken funktion har den i det pedagogiska sammanhanget? Effekten och vinsten? Jag har ett utav de minsta ämnena i skolan och får därför bruka tiden väl.

Ett viktigt perspektiv är ju förstås att man håller sig uppdaterad kring de tekniska möjligheter som finns för att inte framstå som ett fullständigt skogstroll, även om man inte aktivt använder sig av redskapen i sin undervisning. Risken är ju annars att man blir något av en nejsägare, man tar inte till sig elevernas erfarenheter och upplevelser och man förankrar inte heller sin undervisning i den verklighet vi lever i på ett tillfredsställande och motiverande sätt – då skolan kanske inte ens är med i matchen kring det man som ungdom idag faktiskt kan lära sig på nätet? För de vill lära sig grejer och man måste idag alltid stanna upp och reflektera kring varför man inte lyckats väcka lusten att lära? Antagligen för att det är ”old news”, gör om och gör rätt.

Den nyfikenhet man visar inför sina elevers digitala kunnande och intressen kan ju leda till att man lär tillsammans. Det är inte förenat med livsfara utan man kan vara den styrande pedagogen längs vägen ändå. När jag blev av med min rädsla för ”datorn” så insåg jag ju ganska snabbt att jag bara byter verktyg. Mina kunskaper om komposition och färg, djupverkan och kvalité,  är inte förlorade bara för att jag byter pensel mot pixlr. Det hade tagit mig så mycket längre tid om det hade varit tvärtom. Så det är ju av stort intresse att bildlärare med estetisk kompetens ägnar sig åt digital teknik och inte överlämnar det till någon som bara kan programmet.

Det är bra, tycker jag, att alltid ha en tanke kring vad som är allmänbildande i ämnet och just den här typen av ”upplevelse baserat bildspråk” som VR och AR erbjuder ska ju också bearbetas och förstås.

Jag tycker också om att språket har uppmärksammats i alla ämnen genom olika läslyft. Det är det viktigaste maktmedel vi har och våra barn måste ges en chans att få utveckla den kunskapen. I det här fallet kan upplevelse baserat lärande få orden att flöda mer ohämmat än med pennan mot pappret. När man upplever något som man tycker är coolt är man mer spontan och mottaglig för att sätta de rätta orden för att förklara, tänker jag.

Appen aurasma skapar möjlighet för AR. Nedan finns exempel som jag hämtat från youtube:

Jag har några funderingar kring att låta konstverken ”prata” som redovisningsform. Men också det här undersökande sättet att lära sig saker, reflektera över,  som beskrivs i filmen ovan.

Jag tänker också att de digitala redskapen kan ge mig tid och möjlighet att vara två eller fler (lärare)  som förklarar och undervisar. Det är själva tjusningen med digital teknik, tänker jag, att man kan använda sin kreativitet i redskapen till olika användningsområden. Så du som tänkte dig en massa konkreta apptips kanske blev besviken av det här inlägget, digitalisering är mer ett förhållningssätt för mig och jag vet ännu inte hur jag ska använda VR och AR. Men jag vet att möjligheten finns.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s