När eleven tackar nej till skolan?

Varje fredag morgon undrar jag en smula oroligt om dagen verkligen kommer att sluta lyckligt? Den ena lektionen avlöser den andra och eleverna hänger verkligen på låset, så när ena gänget går ut ramlar det andra in. Jag blir lite påmind om min tid på fritids där det verkligen var fart på dagarna. Mina elever klarar dock att gå på toan själva och ingen har en ny frisyr på väg ut trots att alla saxar ligger framme. De är lite mer förutsägbara än de yngre barnen, men det klart att det händer grejer.

Den svåraste nöten för mig just nu är dock ungdomar som inte gör något alls. Som liksom tvärt bara tackar nej till att prova och undersöka, till att ges stöd och uppmuntran, som gör motstånd till att lära sig saker, som inte vill. Hur ska man hantera det?

Allt i skolan förutsätter att eleven ska göra, och när man har gjort det förutsätts det att eleven ska vilja göra bättre. Eleven ska utveckla och utvecklas? Det ska produceras och värderas. Är det rent av väldigt sunt att streta emot, kanske finns det fler men som inte vågar?

Motivationen kan få sin törn från flera håll. Dels är det läraren som ofta bestämmer vad och hur man ska lära sig, det finns ett regelverk och kontroll i det som många barn uppskattar men inte alla, under förutsättningen att läraren kan vara tydlig med syfte och mål så att det inte blir ett luddigt ”måste bara därför att”. Har man dessutom som elev en inre stress i form av osäkerhet om man t.ex. är tillräckligt bra så blir pressen dubbelt så stor.  Är det dessutom så att mamma och pappa och äldre syskon varit med om nått liknande och inte känner förtroende för skolan påverkar det också förstås. Besvikelser och misstro är väldigt svårt att bearbeta, gör man ens det?

Vi har ju många barn idag som upplever att de har misslyckats, när de i själva verket lär sig grejer hela tiden både snabbare och bättre än vad man har chans att göra senare i livet. Det är så väldigt komplext att fånga upp den enskilde eleven i sitt lärande och nyfikenhet och försök till att forma i det kan säkert bli olyckligt för vissa, även om intentionen är god. Självklart ska vi se till att barnen får det stöd de behöver men den här kontrollen och överdrivna mätningen av kunskaper kan leda till väldigt mycket problem. Det är också väldigt många värdefulla kunskaper som inte går att mäta. Att vara snäll, hjälpsam och glad är ju förstås värmande att få höra men jag minns tydligt att jag som barn uppfattade att det sägs för att man är lite kass på allt annat, att det egentligen inte spelade någon roll. Det kan vara ett socialt arv som lever vidare?

Lärandet tar ju heller inte tvärt slut hos ungdomar för att de inte vill omsätta kunskaper och producera i skolan. Jag märker ju att motvilliga elever ofta kan vara väldigt kunniga och pålästa genom att ha beträtt andra kunskapsarenor. Det som jag inte kan kontrollera, självlärt och självvalt. Då kan det poppa upp både starka och obehagliga åsikter bland eleverna vilket kan få mig som lärare att hamna i en återvändsgränd, men det kan också visa sig i mer sundare val och en vilja till en mer nyanserad förståelse av omvärlden. Samtal som kan leda till nya och fler idéer till vad vi kan jobba med i bilden, men inte ens det funkar emellanåt.

Jag funderar som sagt på detta väldigt mycket och jag kan sakna strategier och förhållningssätt. Hur fasen gör man när nån bara vägrar?

 

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s