veckan som gått

Idag fick jag jag veta mitt värde i kameler. Jag har inte kunnat släppa den tanken riktigt. Jag är värd 75 kameler och via en liten fördjupning på flashback där ämnet diskuterades flitigt 2006 så borde det omsätta c:a 37 500. Vilket låter som en rimlig lön. Men jag undrar förstås hur insatt min chef är i kamelvaluta. Och rimligheten i att min lön baseras på hårfärg och bröststorlek? Nåväl, man stretar på. Hårfärg och byst får ses som en bonus.

Det har varit en tuff vecka. Många omdömen blir det när man har arton klasser. Många samtal blir det också när man inte vill rödmarkera i onödan. Vi ska utgå från förmågor och dessa försvinner ju inte för att en inlämning inte har hunnit komma in. Det är ändå svårt att fullt ut sköta sitt jobb när ansvarsfördelningen är lite i obalans. Det är så mycket en till en idag, inte bara när det gäller digitaliseringen, utan allt fler elever räknar med individuella instruktioner. Det funkar sådär för mig, som har över fyrahundra elever. Jag orkar inte. Det är för mycket, för många.

Alla på den sidan är mina, kom jag på mig själv att säga i matsalen, när jag hade besök av fotografen Jerker Andersson häromdagen. Han hajade till, och då var mindre än hälften av eleverna på plats och mumsade i sig vegetariska biffar som var på menyn just den dagen. Vi hade just tittat på mina bilder och sen ätit lunch i matsalen. Jag känner verkligen att det här fotoprojektet som jag hoppat på i all hast tillför mig så mycket. Så häftigt att få besök av en riktig fotograf! Jag lyfte verkligen på hatten för den här kreativa människan och fick en insiktsfull stund med mig själv som jag inte haft på länge. Under ytan diskussioner, prata konstnärlig verksamhet, jag saknar verkligen en kollega i mitt eget ämne. Det hade varit så kul att få vara två. Jag tänkte skriva mer om just den fotografiska bilden i ett annat inlägg. Jag lärde mig mycket som jag vill dela med mig av.

Men att vara ensam bildlärare. I ett litet hus utanför skolan. Jag tycker det är strävsamt. Fick ett uppskattat besök häromdagen, en mentor i en sjua som tittade in. Jag önskar fler lärare kunde komma förbi för att se sin klass. Men här i ligger även en liten konflikt. Man måste förstå min situation och de val som jag gör. Det är väldigt unikt att ha arton klasser i ett praktiskt ämne en gång i veckan. Jag inser förstås att jag gör intrycket av vara för snäll, läs mesig, av en förbipasserande kollega. Är det allt för dumt uppförande av eleven så säger jag naturligtvis till, annars så påpekar även forskning att det är mer effektivt att berömma rätt beteende. Jag gör detta ganska konsekvent, det passar mig och det är inte urholkande på samma sätt som att hela tiden påpeka felaktigheter. Jag har aldrig lyckats köra ut någon,  men min besökande kollega gjorde detta lättsamt flera gånger. Röt till ”ut!” och eleverna gick ut i hallen bredvid nån minut efter att ha skrattat, rört på sig eller pratat högljutt. Hela scenariot fick ju mig att framstå som lam. Och det är ju jag säkert utifrån andras ögon. Men jag måste ju överleva detta, och må bra i det jag gör. Det här var en lektion, sen har jag sjutton till, med nya elever. Du får gärna vara den goda, påpekade min kollega  men det handlar ju inte om det. Jag är inte konflikträdd, jag måste bara ha en hållbar lösning både för mig och eleverna.

Ja veckan har varit intensiv men också innehållit en del kul. Lite upp och ner. Som vanligt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s