om att fostra på årets sista dag

Jag har inte skrivit så mycket under våren, funderat mest. Den här gången funderar jag på min roll som uppfostrare.

Som lärare hamnar man mer eller mindre ofta i konflikt med enskilda elever. Jag gjorde detta idag. En elev som inte hade tänkt sig att medverka i dagens aktivitet. Två dagar tidigare hade jag förberett ett kompromiss och ett erbjudande men inte fått svar. Nu var det skarpt läge och eleven vägrade, i sin opposition även stärkt av ytterligare två kamrater. Det blev tjafs. Eleven skrek åt mig inför alla som stod bredvid att jag var dum i huvudet, såpass att eleven kunde slå in huvudet på mig, kasta knivar på mig och hotade med att ge mig stryk om jag inte la ner diskussionen, ganska handgripligt också genom att brösta sig. Jag kontaktade förälder och rektor. Det slutade med att eleven fick sin vilja igenom.

Ett tag var det väldigt mycket debatt om vår roll som uppfostrare, de flesta tycktes överens om att det är föräldrarnas ansvar och fostran har då blivit någon slags lam anpassning till den enskilda elevens hemförhållande? För mig har situationen som jag nyss beskrev blivit vardagsmat i skolan. Vad gör inte det med mig, och min auktoritet? Jag hade en plan B för den här eleven. Jag är den som ska leda den här eleven till att göra rätt val. En fostran i skolmiljö. För det här är vår gemensamma arbetsplats. Min arbetsplats där jag precis blivit kränkt och hotad utan några som helst konsekvenser för det beteendet, tvärtom belöning. Vi har ju regler på vår skola? Nolltolerans mot kränkningar? Om sedan just den här specifika eleven äter sina frukostmackor framför teven, inte alls eller gröt i köket klockan sju gör absolut ingen skillnad – för hos oss gäller våra regler. Men tydligen inte för alla?

Det är fostran för mig. Sen har jag förståelse för att allt inte är svart på vitt, det finns väldigt mycket komplicerade nyanser och vi gör också lite olika ibland vilket ställer till det när dessa elever gaddar ihop sig. Men ändå nolltoleransen – skicka hem eleven! Alltså de här policy dokumenten… alla ges nån slags ”handsfree”?

För det blev ju väldigt dumt för mig. Ingen värnade om mitt signalvärde. Alltså hur ska man orka? Hur ska man vilja orka?

En trist erfarenhet så här sista dagen. Men fel eller rätt, jag såg till att vi skiljdes åt som vänner? Det var inget personligt egentligen utan bara att få sin vilja igenom. Men ändå.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s