lesson learned

I några år nu har James Nottingham gratulerat mig på min födelsedag på Facebook. Han fyller år nån vecka senare och då brukar jag skriva ”Happy birthday!” till honom. Det här roar mig väldigt mycket, en liten skitgrej som ändå känns väldigt peppande. I detta nu, när jag läser några väl valda av skolverkets rapporter och återkopplingens betydelse i den formativa bedömningen så poppar Nottinghams namn upp, my buddy James. Kul! Sammantaget kanske du nu tänker att jag inte har något liv? Men det är precis tvärtom, jag berikar mitt liv – och nu kanske även ditt?

Jag intresserar mig för den vetenskapliga grunden i mitt uppdrag och hur jag ska få den att blomma? Vi har ju en lag i Sverige sedan 2010 som säger att verksamheten ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad menas med det egentligen?

Beprövad erfarenhet har sin grund i ett kollegialt lärande och jag funderar på att testa lesson study? Att helt enkelt spela in en lektion och låta ämneskollegor kommentera och bidra med sina erfarenheter. Dokumentera och tillsammans bygga en grund för lektionens viktigaste delar. Man skulle kunna döpa det projektet ”Lesson learned”. 🙂

Svårigheter för mig som bildlärare är ju att jag så många elever, över fyrahundra på en vecka. Formativ bedömning kan då kännas ganska urholkande, återkoppling blir till många samtal som också kräver en framhållning och problemlösning av mig – ett evigt lirkande för att få elever på rätt spår. Jag känner mig trött efteråt. Och då har jag sjutton klasser till.  Därför är det ju också av stor vikt att genomgången blir bra, att eleverna förstår vad som förväntas av dem och att de kan sätta sig i arbete självständigt. Det som skulle funka bra är om eleverna vänder sig mot varandra för att diskutera uppgiften och möjligheterna med den, men mina ungdomar har inte vanan inne att göra detta. Det gör för min skull ibland, när jag tvingar dom. Det finns nån slags tradition av att lära, det gör man främst på egen hand och inte tillsammans? Det är svårt att bryta, även fast man pekar på väldigt många fördelar. Det blir ju ett avslappnande och lekfullt lärande tänker jag, men det ses ju inte heller av tradition som riktigt lärande. Vi har väl alla mött elever som frågat ”När ska vi lära oss saker, vi har ju bara roligt hela tiden?” Iaf om en är bildlärare.

Skärmavbild 2019-02-15 kl. 08.13.57

Jag gjorde den här planschen för klassrummet i höstas och jag har pratat lite kortfattat om den med mina elever. Det finns en väldig fokusering bland mina ungdomar iaf att det bara är inlämningen, slutprodukten, det summativa som utgör  bedömningen. Med vissa inlämningar kan jag ärligt tänka att ”är jag inte bättre än såhär?”, då jag tydligt ser hur jag har misslyckats med att motivera, få eleven att förstå syfte och mål med uppgiften, starta en process av reflektion som lett framåt, återkoppling och driv att försöka göra sitt bästa. Det är vad summativ bedömning har blivit för mig, mitt betyg som lärare. Det är ganska skrala förutsättningar man kan ge inom visionen ”Lust att lära -möjlighet att lyckas” emellanåt när man har väldigt många elever.

Det är så mycket man ska lära sig och allt mitt pluggande och projekt, det är verkligen ett friskt andningshål i vardagen. Att undersöka och vara nyfiken är en väldigt kreativ och återhämtande kraft som jag inte skulle kunna vara utan i detta yrke. Jag bara önskar att jag kunde få tid för det. Det är ju ändå lag.

Publicerat av

bildmalin

Bildlärare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s