din late jävel

Det är många år sedan nu som vi i skolan började diskutera kring våra omdömen och kritiken var förstås stark emot att skriva att eleven exempelvis är lat. En kollega menade att ordet bekväm var mer lämpligt i sammanhanget. En får påminna sig om att vi vuxna också kan missa poängen.

Bara för att man arbetar med människor innebär detta inte automatiskt att man får tillåta sig att vara mänsklig. Det kan iofs bli väldigt rätt men i vissa stunder också väldigt fel.

Även jag har reaktioner på elevernas beteende, och personliga egenskaper, och känner minst sagt en frustration kring det lust styrda. Därför ägnar jag dagens text åt reflektion kring att försöka förstå.

Jag är själv en känslomänniska och jag har fått ägna väldigt mycket kraft åt att hålla masken och skärpa till mig, därför blir jag kanske extra provocerad av några ur den yngre generationen och deras lättsamma sätt att hänvisa det mesta till vad man känner. Som att den främsta sanningen ligger just där, i den egna upplevelsen?  I min värld har detta aldrig tillåtits. Icke relevant underbyggda reaktioner som jag personligen täppt igen som tillfällig förvirring, missuppfattningar, trötthet, överdrivet känslosamt som måste bedarras innan en kan tänka klart – slängs numera ganska oemotsagt som skuld och skam på mig i egenskap av lärare, av vissa ungdomar varje dag.

Ett annat sätt är elever som tex skriver ihop några rader kring varför man inte  k ä n n e r  för att svara på en fråga, istället för att faktiskt svara på frågan, i en skoluppgift. Inlämning: ”Jag kan ju sitta och övertänka och filosofera över trailern men det känns rätt onödigt.” Feedback: Förtydligande: Sista frågan handlar om vilka kopplingar du gör till filmen, inte hur du uppfattar frågan.

När jag påminner om ämnets centrala innehåll och kunskapskrav riskeras detta att upplevas som maktförfarande. Ett slags stundens hittepå för att få sista ordet? Något som inte känns bra. Min ton kan då också uppfattas som obehaglig och kärringaktig. Jag har problem, med mig själv, och borde tagga ner.

Undervisning kräver så mycket vägledning och feedback – elev tid som jag inte har. Därför vänjer jag mig vid smällar där skulden läggs på mig. Jag har inte tid att gå in och peta i allt.  Ändå tänker jag att inför gymnasiet och yrkeslivet så är det väldigt fel att hela tiden få ”okejat” att vara lust styrd.  Vi måste ifrågasätta attityden. ”Det kändes inte rätt att gå på det mötet” ”Frågorna kändes konstiga så därför sket jag i att svara” ”Jag klarar inte av henne, hon får mig att må dåligt” ”Vintertid anser jag att man inte borde arbeta före klockan tio.” ”Jag behövde tänka, därför stack jag tidigare.” ” Den texten var ointressant så jag tyckte inte den var så viktig att läsa” ”Jag vet ganska mycket, det räcker att jag hänvisar till mig själv” And it goes on and on..

Det här kan ju förstås även ses som en väldigt sund motpol i vårt stressiga liv och man får göra en avvägning kring vilka motfrågor som är rimliga att ställa. Motfrågor i sig tänker jag, som jag ställer till ungdomar avslöjar ju även viljan till en eventuell förändring. Dvs ”Vad är syftet med att du berättar detta för mig? Vad förväntar du dig att jag ska göra och vad har du själv provat i syfte att det ska bli bättre?” Kan du inte svara på en enda av dessa frågor så kan ju lösningen finnas hos dig? Det är också betydligt lättare att ändra på sig själv än alla andra runt omkring en. Jag brukar själv ställa mig dessa frågor. Man måste ju visa respekt för varandras roller och att vi faktiskt ”sätter bollar i rullning” när vi berättar saker för varandra. Att då i efterhand hänvisa till mens eller dålig form, sovit dåligt. Det känns väl sådär? Då hade man kanske inte behövt blanda in chefen tänker jag.

Som lärare tänker jag också på hur vi människor speglar oss i varandras beteende på olika sätt. Jag väljer att beskriva en dålig situation. Just nu har jag fullt upp med inlämningar av olika slag, teman vi arbetat med för flera veckor sedan har några elever fortfarande inte lämnat in. En elev visade sig vara ovanligt disträ till denna påminnelse, så kan det ju vara med elever som påminns om sina brister i varje ämne. Hen hade en ”dålig dag”, visade det sig senare (ja, varför inte gå ”all in” när en ändå var igång?) I stunden hade jag dock fullt fokus bara på min lilla bubbla, tyckte mig inte ha gjort något annat än att snällt och tålmodigt påpeka för eleven att arbetet måste bli klart och lämnas in, dock med knorren att F också är ett betyg. Det var ju liksom inte första påminnelsen. Reaktionen från eleven blev att hen skulle lämnat in för länge sedan om det inte var för att jag slarvat bort hens bild. Eleven antydde också att jag var tjatig och borde lämna hen ifred. Jag hade nu gjort eleven irriterad, såpass att hen demonstrativt valde att titta på film, vilket var mitt fel,  och hen gav sig även rätten att att fälla negativa nedlåtande kommentarer till mig, om mig. Jag märkte hur jag backade och på väg bort fäller jag också kommentarer för att rikta skuld och skam tillbaka, samtidigt som jag har blicken mot helt andra elever i syfte att vinna sympati. Din late jävel, sa jag däremot inte, men det kanske kändes så?

Det här är ju så mänskligt. Och fel. Jag har speglat mig i min elev och svarar med samma beteende. Det bara händer, och det tar energi att bryta det. Men det tar mer energi att inte göra det. Det blir en ond cirkel, där barnet också tror sig ha rätt – baserad på sin egen upplevelse?

För att bryta det här känslostyrda bemötandet så måste jag lära om, skaffa mig en plan kring hur jag ska gå till väga. Hade det blivit annorlunda om jag mindre stressat och mer nyfiket frågade ”Vad har hänt med din inlämning, jag minns hur du jobbade på ditt arbete, hur bra det gick, men vad hände sen?” En annan början, ett trevligare slut?

Men vad fan, en blir ju arg också! Hålla på och lirka kring de mest självklara saker? Vad är det frågan om egentligen? Tidsbristen gör också att jag blundar för en del smågrejer, härdar ut och det leder till konsekvenser. Som enskild medarbetare kan jag inte lösa allt, men jag kan fundera på hur jag kan göra min tid mer effektiv via genomtänkta val.

Ja, funderingar som sagt. Jag är på intet sätt perfekt, känner faktiskt igen mig i alla delar i denna text. 🙂 Påminns även om hur betydelsefullt det är och har varit för mig att bli fostrad, inte bara av föräldrar utan även av lärare, kollegor, vänner, partners och medmänniskor. Jag räknar med att fler grejer kommer att flikas in med åren.

Publicerat av

bildmalin

Bildlärare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s