en fundering om förväntningar

Min yngsta dotter som sitter bredvid mig har precis snott en bil i GTA. Det är bara att ta en, berättade hon glatt och sedan körde hon vingligt iväg i motsatt färdriktning. Jag känner mig som en jättedålig förälder, som snabbt övervägt att bara svara på några jobb mail istället för att vägleda mitt eget barn – och förmana hennes andra förälder, kring det olämpliga att spela GTA. När man bara är sju år.

Mina tre barn funkar väldigt väl i skolan trots vita smörgåsar framför mobiler och iPads medan jag sitter i annat rum och smuttar på kaffe framför nyhetsmorgon. Deras pappa hävdar annars bestämt att frukost är onödigt. Kroppen behöver vila från matintag på förmiddagen tycker min man med påbrå från medelhavs kulturen.  Och själv arbetar jag i en verksamhet som tycks ha en övertro på att en ordentlig frukost löser det mesta av inlärnings- och koncentrationssvårigheter.

Jag har under mina tjugo år som lärare aldrig mött föräldrar som inte vill att deras barn ska uppföra sig väl. Ändå kan jag dagligen läsa trådar och delade artiklar på sociala medier kring detta av okända kollegor i ledet, om föräldrar som borde fostra bättre. Det känns lite tråkigt. Hemma och skola är två skilda världar för mig, som båda kräver fostran men på helt olika sätt och där vi ska förvänta oss uppbackning och samarbete av varandra men inte att överta varandras roller.

Jag tänker en del på mitt föräldraskap kontra mitt uppdrag som lärare. Läser som sagt en del trådar på sociala medier som får en att tro att skolan är i limbo med bara utbrända lärare som får sysselsätta sig med allt utom undervisning kring idel ouppfostrade barn. Jag kan också tycka att mitt uppdrag som lärare är smått absurt ibland, framför allt mentorskapet. Men jag tänker också att den främsta anledningen till det är oklara förväntningar kring vem som ska göra vad. När det finns skilda uppfattningar kring detta mellan mig, föräldrar och elever blir det rörigt och det är nästan alltid jag som får ta skulden för det. Och ja, det är ju jag som är ”på jobbet”, som borde sköta mitt jobb. Jag tar på mig det ansvaret. Trots att det emellanåt känns väldigt otacksamt, men jag vet också att det beror på att vi inte har gjort upp tydliga riktlinjer för ansvar. Där jag också hade kunnat bättre på gränssättning inom min profession. Vad är mitt jobb, vad jobbar jag med och vad ingår inte i mina arbetsuppgifter? Ett språk alla vuxna förstår. De har ju också jobb.

Som lärare och mentor behöver jag inte slå knut på mig själv för att bli kurator, psykolog, specialpedagog, förälder eller annat som några gärna vill hävda för att belysa komplexiteten i yrket.  Men vad ger det för signalvärde för t.ex. kuratorer och föräldrar, som vill sköta sin del tänker jag? Eller duger inte det som dom gör? Jag vill inte hävda att jag har den spetskompetensen. En ska vara väldigt försiktig med att ställa hobbydiagnoser och spekulera, hellre fråga om råd en gång för mycket kring det man inte kan och framförallt lämna över till den som kan göra skillnad på riktigt. Jag är lärare i bild och har ett visst ansvar för en klass, men knappast för allt.

Jag tänker att jag inför min nya klass skulle vilja ta exempel på ”ärendeled”, så att alla parter ges chans att ställa rätt förväntningar på varandra. Det är viktigt och kan få ganska tråkiga konsekvenser när man som lärare förväntas göra lite allt möjligt, och kanske även ställer det kravet på sig själv?  Alla mår vi bättre om vi ger varandra en chans att hjälpas åt.

Publicerat av

bildmalin

Bildlärare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s