bildämnets to be or not to be

Regnet smattrar mot rutan och påminner mig om att ett nytt läsår är på ingång. Nu är man som mest utvilad men jag har ändå svårt att hitta glädjen inför stundande arbetsår. Det brukar dock ordna upp sig när mina elever strömmar in och fyller lokalerna. De som vill ha bild på schemat, och gärna mer.

Jag visste redan som liten att jag ville bli lärare. För 23 år sedan när jag sökte mig till en lärarutbildning blev valet att undervisa i bild. Jag vacklade lite mellan svenska och bild men eftersom jag hade fyra i svenska och femma i bild så föll ett självklart val på bild. Det här är intressant tycker jag och något som präglar min lärargärning väldigt mycket, på olika sätt, men utgångspunkten för mig var att undervisa i det jag är bäst på. När jag ser tillbaka på min karriär är detta förhållningssätt något som återkommer hela tiden i min roll som lärare. Att lära ut grejer och att se till att jag har tillräckliga kunskaper för att undervisa mina elever om något. Det är också utifrån det perspektivet som jag skriver på min blogg, för att utvecklas och bli bättre inom mitt uppdrag.

I efterhand har jag förstått att det vore mer fördelaktigt för mig om jag istället valt det jag var näst bäst på, svenska. Ämnet bild är antingen under ständig lupp, ska det finnas eller inte? Eller som oftast helt ointressant, som om det redan inte fanns.

Kanske borde praktiskt estetiska ämnen tas bort eller halveras i tid för att ges mer utrymme åt svenska och matte? Att jag, i egenskap av bildlärare, istället borde omformas till att undervisa i de ämnen ”som man verkligen behöver kunna”? Vad ska man tycka egentligen om dessa åsikter som ständigt poppar upp?

Min första tanke är varför våra barn är så kassa på att skriva, läsa och räkna som det pratas så mycket om? Stämmer det verkligen? Ur mitt perspektiv ägs dessa ämnen av en klick kollegor som har mer tid i anspråk för undervisning, statliga kontroller, ämneslag och sambedömning, mindre elevantal, större chans till stöd i klassrummet, i mitt tycke högre löner, mer kompetensutveckling och har flest förstelärare i leden. Om det inte generar högre måluppfyllelse så kanske det är andra ingredienser som saknas?

Som bildlärare ska jag inte ens behöva hävda betydelsen av mitt ämne, jag är less på att behöva göra det gång på gång. Att ha bild ingår i barnens grundutbildning, precis som alla andra av skolans ämnen som bidrar till deras första bildning.

Vilka ämnen som är viktiga eller inte är i sammanhanget fel fokus och ganska ointressant, tänker jag. Det kommer alltid att finnas synpunkter kring det. Jag har t.ex. aldrig haft någon större nytta av avancerad matematik så, i min värld, varför lägga krut på det? Att lägga energi  på vad som är ”viktigt” och ”oviktigt” grusar blicken kring vad som är bildning, vårt gemensamma uppdrag. Det som ska läras ut idag handlar inte bara om kunskaper och färdigheter utan också om inställningar, förståelse och insikter vid sidan om personlig utveckling som ansvar, självständighet, samarbetsförmåga och flexibilitet vilket innebär ett behov av en nyanserad utbildning med flertalet perspektiv och ämnen. Även bild alltså.

Elever i de lägre årskurserna ritar och målar inom ramen för övrig undervisning så det behövs inte som ett eget ämne.” Ett citat ur ett blogginlägg som jag har läst i sommar. Även en ganska vanlig uppfattning om bildundervisning. När bildskapande inte är undervisning som sådan utan ingår i ett lärande som en slags utfyllnad för att helt enkelt lära sig något i ett annat ämne, är det inte samma sak som att ha bildundervisning och kan heller inte jämföras med ämnets innehåll som utbytbart i den bemärkelsen. I detta kan man också krasst undra varför barnen får rita och måla så mycket i andra ämnen när de är yngre, även om det är kul förstås, men frågan kan ändå ställas om pedagoger ”kompromissar” med att ”vinna tid” och att det under dessa lektioner inte sker något aktivt lärande alls från varken det ena eller andra ämnet? Jag upplever ofta att vi driver en skola där undervisningen tenderar att fokusera på aktiviteter och inte lärandet i sig. Det samma gäller mig förstås, för mig och min undervisning, jag måste också återhämta mig för undervisning kräver tid och kraft.

I min roll som bildlärare har jag de senaste åren gett mig in på att lära ut nya nyanser av mitt ämne, i form av medie-och informationskunskap t.ex. att analysera bildspråk på nätet, som jag inte fullt ut behärskar och vet vilken tid och energi detta tar i anspråk. Jag kan lägga fem timmar på att förbereda mig på att dela ut en tanke som ger ungdomarna insikter, som i gengäld  kan ta fem minuter att säga. Så funkar undervisning, den kräver förberedelse, kunskap och medvetna val. Att få till det tar tid och i arbetet är det inte ovanligt att planeringstiden inte räcker till.

Förhållningssättet att jag som som pedagog med ”pedagogiska och didaktiska verktyg” skulle kunna undervisa om allt är något påfrestande, tycker jag. Ett helt orimligt krav. Jag måste ju ha ett stoff, kunskaper som ägs av mig, som jag ska dela ut. Med detta menar jag att det är mycket energikrävande att hoppa in i andra ämnen, nya arenor, som man inte fullt ut är trygg i.

Inför stundande höst har jag utformat ett koncept, även i samråd med mina elevers önskemål, som jag tror ska falla väl ut för samtliga parter. Kortfattat kommer jag att lägga elevens eget självständiga arbete inom fokus på att pröva olika tekniker, redskap och material. I detta kommer även perspektiv på digitaliseringen in i klassrummet. Det finns mängder med instruktioner och inspiration på nätet som gör att jag inte behöver ”rodda” i allt utan istället är förhoppningen att använda min tid åt att iaktta, följa upp, stödja arbetsprocessen och stärka motivationen att ”vilja göra” då eleverna kommer att få välja själva praktiska fördjupningsområden. Försöker omforma feedback i mitt sammanhang, vilket inte är det lättaste med fyrahundra elever.

Därutöver finns ett flertal ganska komplexa ämnen i bild som ska bearbetas, bildspråk som berör bl.a. sexualitet, makt och etnicitet som kräver en aktiv och närvarande undervisning för att få eleverna att förstå olika samband och ges hållbara kunskaper inom bildämnet. I detta lägger jag perspektiv på digitaliseringen som tidsbesparing, att eleven får pröva sin förståelse kring bildspråk genom att skapa egna digitala bilder vilka kan förändras och formas snabbare än med traditionella tekniker, även utan vidgade förkunskaper. I denna senare klassrums kontext är jag som lärare den viktigaste personen, processen avgörs av hur påläst och kunnig jag är. Min erfarenhet säger mig att lärandet helt uteblir om jag dumpar dessa arbetsområden till mina elevers utforskande på egen hand.

Tankar på hur jag som lärare kan använda min tid och mig själv på bästa sätt skapar en fantastisk dynamik, att få kontroll på sin situation är väl alla lärares högsta dröm? En stadig blick på sig själv som en viktig resurs i undervisningen och att lära sig att använda sina styrkor ger energi och mod att pröva nya ingångar.  Att uppmuntra, stötta och även våga utmana detta förhållningssätt tror jag leder till att mycket positivt, värdefullt och hållbart sätts i rullning.

Till sist, jag följer många bildlärare och deras arbeten, bl.a. på Instagram och får ta del av en fantastisk och genomtänkt bildundervisning. Det kan visst ligga nått i det att eleven presterar väl p.g.a. av att ämnet är roligt, men mycket mer beror på lärarens kompetens och drivkraft när eleven lyckas. Fortsatt pepp inför stundande läsår alla bildproffs!

 

 

 

Publicerat av

bildmalin

Bildlärare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s