miss decibel

Sitter här och klämmer dagen före d-day och försöker hitta gnistan. Väljer att först damma av projektet Decibelligan.

Alla har vi väl drabbats av årgångar då ett allt för gäng yviga elever fördelat sig jämt i samtliga klasser. Så var det för oss i årskurs sju för oss för nått år sedan, fullständigt kaos emellanåt iaf på mina lektioner. Riktigt tråkigt faktiskt men kanske mycket för att jag ständigt släppte ut alla mina inre demoner i denna högst tålamodsprövande miljö?

Nåväl, efter att provat det mesta valde jag en ny idé och uppmuntrade till en tävling mellan klasserna om kunna hålla arbetsro. Jag mätte decibel via en app på mobilen vid varje lektion och eleverna följde resultatet med intresse från en stor plansch på väggen. Jag kallade det för decibelligan. Ett projekt som jag håller igång än även om det fransades lite under förra terminen. Jag behöver hålla igång motivationen naturligtvis och jag lyckades inte med det för jag orkar inte vara topp jämt. Det här kräver sin utvecklingsprocess. Dessutom hörde jag ett rykte om att man kan bli anmäld för att belöna elever för beteenden? Så långt har jag faktiskt inte kommit i mina psykosociala strukturer, ville som mest ges en rimlig chans att få undervisa utan att kränka mina elevers integritet genom utvisning eller personliga påhopp inför hela klassen. För där var jag, och då man måste man stanna upp och prova något annat.

Under våren utformade jag ett slags personlighetstest, i likhet med typ veckotidningars tester där man kan ringas in att vara partyprinsessa eller panelhöna. Jag testade detta i min dåvarande mentorsgrupp, som skrattade rått åt mina försök att bli spelutvecklare på äldre dar. Vi hade kanske inte det mest positiva utbytet av varandra och jag tänkte att mer kritiska ungdomar lär jag inte hitta, vill de provköra så är ju det toppen!

Testen utformades så att man skulle hitta sin karaktär, vilken typ av klassrums gamer man är? Efter testet skulle man ha en spelkaraktär i leken decibelligan, t.ex. hjälte, spejare, babblare.. minns inte allt. Spelkaraktärerna, i min förhoppning, skulle leda till förhållningssättet att våra olikheter bidrar till gemensam styrka genom fortsatt olika uppdrag och betydelse i leken.

Jag har något begränsad erfarenhet av testet men lärde mig ändå väldigt mycket. Klassen var i sin helhet väldigt pigg på att svara på frågorna vilket var ett gott betyg, det var rent av roligt fick jag veta. Sen föll det lite på att de var för få frågor, några fick både två och tre karaktärer att välja mellan och jag förstod att det var väldigt viktigt att ges en tydligare analys av svaren. Man ville ges en roll i sammanhanget.

När jag formulerade frågorna hade jag vissa karaktärsdrag hos elever i åtanke och trodde mig nästan på förhand veta ”vem som skulle bli vem”. Det var ju väldigt uppfriskande insikt i diskussionen efteråt, så fel man kan ha. Usch, jag har förutfattade meningar tyvärr, förstod jag, bra för mig att spegla mig i det. Testet ger sålunda utrymme för att ta kontroll över hur man vill bli sedd? Att få stärka sin uppfattning om sig själv? Fantastisk om den är positiv men om den är negativ, tänker jag, så finns där också något konkret och tydligt att jobba med. Som jag beskrivit tidigare är fortsättning att ge de olika karaktärerna uppdrag och roll i spelet, då det finns goda chanser att förädla sina egenskaper. Dvs en elev med ledaregenskaper som lätt tenderar att bli ett negativt beteende i klassrummet istället kan få lov att växa i det på ett positivt sätt för hela gruppen, eller en kreativ elev som ges chans att förädlas genom att stärka andra med sina lösningar istället för att limma fast alla tejprullar på väggen, låta den sociala locka fram och stärka den blyge. Är det inte detta vi ska odla, och hitta vägar till att göra det möjligt istället för att härda ut och hoppas att tiden går lite fortare?

Det största dilemmat med testet var väl just ordet test. Man bör undvika ordet i sammanhanget då det lite per automatik gör att elever gissar sig till eller tror sig veta ”rätt” svar. Kanske ska man istället börja med en saga, en liten anekdot om att de val man gör leder till den man är?

Klassen hade också lite synpunkter kring spelnamnen, de lät inte coolt nog. Men fasen vad svårt detta är egentligen, spelifierad arbetsmiljö? Vilka grejer. Mycket att fundera på, och ganska kul.

Jag vloggade även i våras kring detta och det kan du ta del av här:

 

Publicerat av

bildmalin

Bildlärare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s