när det lackar mot jul

Jag struntar blankt i betygssnack den här terminen, tycker det dränerar mer än det ger att sitta med nästan 400 samtal på en vecka och raljera bokstäver hit och dit. Istället har gjort helhetsomdömen som ligger till grund för betyget, ifyllda rutor att begrunda med de kunskapskrav som vi har behandlat under hösten och utöver det de enskilda arbetsmomenten. Det blir i runda slängar femtusen klick men hellre lite ömma fingrar än att riskera att trilla ner i ett svart hål så fort ledigheten startar. Jag har gjort rätt för mig känner jag. Och mår bra.

Nåväl, vad ägnar jag tiden åt nu då den sista timmen? För årskurs nio provar jag mig fram med en ny idé som jag aldrig tänkt på tidigare, även om den känns ganska självklar.  Det handlar om Kalle Ankas jul, det kära Disneyprogrammet som sänds varje julafton klockan tre. En stund att nicka till efter det fettrika matintaget kan tänkas men som ändå upprör många känslor vid eventuella förändringar.

Alla barn firar ju inte jul, några ungdomar kanske inte har varit här särskilt länge eller lever i familjer med djup rot i andra traditioner. Att då hänvisa till Kalle Ankas jul som ett svenskt kulturarv kan ju vara av intresse oavsett religion. Programmet hamnar alltid i topp i tittarlistor och det är väl ungefär 3,5 -4 miljoner människor i vårt avlånga land som sitter fastnaglade framför teven trots att innehållet knappt förändrats på dryga 60 år.

Jag tänker att det är en kul grej. Och lite svår att förstå sig på, programmet hade ju med lätthet kunnat konkurrerats ut med sina blurriga filmsnuttar, helt tagna ur sitt sammanhang, så vad är hemligheten?

Med hyfsat intresse har mina elever först fått se ett underhållningsprogram från 60-talet, typ det begynnande Landet runt ( som de förvisso inte heller känner till). Det är svartvitt, stundtals ljudlöst, klippen är jättelånga och inte alls det vi är vana vid idag. Ingen grafik, ingen digital teknik. Så skulle man tvingas kolla på det där – hur tacksam skulle man inte vara för en timmes färgglad tecknad film? På självaste julafton dessutom när man har flera timmars umgänge med släkten att se fram emot.

Kalle Ankas jul började sändas i SVT 1960 och de äldsta tecknade filmerna är från slutet av femtiotalet. Det är inte själva faktan i sig  som är poängen när jag ska visa ”tomteverkstan”. Mina elever var ju relativt unga 2012 då just detta avsnitt censurerades så ingen utav dem hade något större minne av den debatt som detta bidrog till. Vi har helt enkelt tittat på den ocensurerade versionen av tomteverkstaden, det finns ett par stycken på youtube utlagda av pliktrogna julfans som tycker att allt ska vara som förr. Efter filmklippet har mina elever fått gissa vad som censurerats bort.

Vi har pratat om nidbilder, att världen förändras och även vårt förhållningssätt och att TV och filmproducenter tar ett allt större ansvar för att inte sprida schablonbilder av människor som späder på våra fördomar. Och att reagera när det inte förhåller sig på det viset. Även om man var inne och klippte i den heliga tomteverkstan, så fanns där ett väldigt gott syfte som var större och mer betydelsefullt än att mossigt motverka utveckling och förändring. Det enda anmärkningsvärda kanske var att det inte skedde förrän 2012?

Jag är rätt nöjd faktiskt, jag tycker det blev bra och intressant även om vi i slutet på dagen hamnade i negerbollsdiskussionen. Men det är väl så att alla generationer behöver beta av det där, det gör sig inte av sig självt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s