Att komma i mål

Den här terminen, som nygammal fröken på min nya skola med nya elever, så satte jag upp två viktiga mål. Jag har berättat om detta för mina elever och kände att dem i likhet med mig är nöjd med resultatet. Det första och viktigaste målet är att fylla rummet, bildsalen, med värme och glädje. Inte för att det har saknats tidigare men jag är deras nya lärare, en av flera, och behöver sätta min ton. Det andra målet gällde främst årskurs nio och deras betyg, att få alla på spåret och inte ge avvikande bedömningar än tidigare lärare såvida det inte är plus.

Att fylla ett rum med värme, låter kanske som flumskola? Barn har det i sig tänker man oftast, om de är fostrade och uppväxta med villkorslös kärlek och en stadig frukost. Men barn i grupp tycker det mesta är orättvist, onödigt och när det dessutom är ansträngande mobiliserar dem sig gärna, ofta med osammanhängande och ologiska argument. Det kan rent av bli lite svårt att gilla dem faktiskt. De kan vara riktigt jobbiga. Det gäller alltså att inte hamna där.

Ett viktig del är att se över sin roll som ledare i klassrummet. Jag kan berätta om en lärare som jag hade på gymnasiet. Hon var från Skåne, och mumlade dessutom, tappade ofta tråden i samtalsämnet som hon höll i samma lågmälda tonart hela lektionen. Hela klassen satt som tända ljus och försökte förstå vad hon sa, och alla tyckte att hon var den bästa läraren. Det kan ju förstås bero på att vi var extremt snälla? Så var det inte, andra lärare med betydligt bättre ledaregenskaper tyckte att vi var ganska jobbiga, pratiga och stökiga. Så vad var grejen med henne, vad gjorde att hon fick det att funka?

Av en händelse så råkade min skånska lärarinna poppa upp som samtalsämne på en fest jag var på för flera år sedan, där vi satt några kvinnor ur olika åldrar och pratade. Plötsligt sa nån ”Jag minns hennes vita gabardinbyxor, och den där blåa tunikan” Jo jag mindes också, hade hon någonsin på sig något annat? Nån rotade fram gamla skolkataloger och även om fotona var svartvita så skymtade det vitt på frökens ben, och den grågrumliga tunikan hade samma batikmönster. Vi räknade fram tolv år, med samma klädsel. Hade vi fångat en hemlig klädkod, en frökens otippade framgångskoncept?

Jag har tänkt på det här så himla mycket, dels är det en kul grej men det har också skapat perspektiv på vad ledarskap och tydlighet kan innebära. Jag har funderat kring mitt eget ledarskap, vilken färg min batik blus har, och benat ut några egenskaper hos mig själv och helt enkelt överdrivit och knorrat till dom. Så att alla har klart för sig vem jag är, hur jag är, vad jag står för och hur jag kommer att reagera. Jag lessnade helt enkelt på ”hur man ska vara som ledare” eftersom jag upplevde att jag saknade dessa egenskaper. Istället bestämde jag mig för att bli mer av den jag är, på gott och ont. Min frökens klädkod gav mig insikt om att ledarskap kanske snarare innebär igenkänning och då spelar egenskaperna mindre roll? Det har varit stärkande för mig att tänka så, ledarskap är så hopplöst onyanserat och behöver lite nytt perspektiv. Särskilt om man är av den mjukare sorten, typ hela lärarkåren. Se på Trump, han blev president. Väldigt tydlig, frillan och egenskaper. Det här funkar, JFDI.

Miljön är också viktig. Rummet måste ses som en del av professionen. Läraren, det som lärs ut och lär miljön måste ju synka och höra ihop, också där en tydlighet som sällan diskuteras. Tydlighet handlar om att ges tillgång till så många sinnen som möjligt, tänker jag, och om dessa inte stämmer överens så blir det helt enkelt inte trovärdigt. Jag tänker att Ernst är nog inte så naiv när han slänger av sig skorna och ”känner in rummet”. Det som först mötte mig i min nya sal när jag kom i rummet var en uppsatt text, i bästa välmening. Tanken var att förklara syfte och mål med ämnet, vilket är bra. Med stora färglada bokstäver stod det VARFÖR BILD? Vad signalerar mitt klassrum och stämmer det överens med mitt budskap? Vill jag uppmuntra elever att ifrågasätta ämnet, de som inte läser det finstilta under? En elev jag hade för ett tag sedan hade en spontan och rimlig undran över varför tyska salen var fylld med planscher om nazismen och andra världskriget, inte så uppmuntrade att lära sig det språket när motivationen sinar. Kan nog vara bra att stanna upp och fundera på vad rummet berättar. En unge filtrerar sällan.

Nåväl, jag har samma problem i klassrummet som alla andra men jag har fått det att överlag funka relativt smärtfritt i jämförelse med i början av min karriär och det jag främst vill förmedla är att man sitter på många lösningar själv. Man ska inte pressa sig till att förändra sig själv, utan använda sig utav de resurser man har. Och se till att ha kul, och hitta vägar att gilla barn i grupp.

2 reaktioner till “Att komma i mål

  1. Åh vad bra formulerat och sagt. Om det där med ledarskap jag har fått höra hur mycket ifrån den auktoritära ledaren jag är och det är svårt i den här sortens skola…så ja, jag tar till mig det du säger. Och kul om den där läraren med batiktunikan.

Lämna ett svar till tina elf Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s