När en möts

Det är så mycket frågor ibland som kan tyckas konstiga, den om det är annorlunda eller svårare att arbeta på en invandrartät skola? Jag tycker väl, säkert i likhet med dig, att den frågan är så hopplöst onyanserad på nått vis. Vi människor är så lika varandra, man finner detta hela tiden i egenskap av både medmänniska och förälder i sitt uppdrag som lärare. Mycket sitter i kultur förvisso, inlärda perspektiv på livet, men i hudfärg och nationalitet finner jag inga olikheter.

Jag minns mina stapplande nervösa steg i den kryddigt doftande trappuppgången i det invandrartäta bostadsområdet som numera innefattar upptagningsområdet bland mina elever, på väg att möta min blivande svärmor för första gången. Så fort vi kommit innanför dörren klickade mamman av ett kort med sin kamera, och rullade fram en tagning för nästa bild. Så en kulturchock i två avseende kan man säga, en märklig  tidsresa bakåt. Likt min gamla farmor hade hon köksförkläde, väste nått på grekiska som jag flera år senare fått översatt som ”Kunde du hitta inte nått bättre?” Jag var en Xeno, en storväxt svensk som alltjämt fick kristallkronan i hallen i huvudet när jag skulle passera till lägenhetens toalett. Allting var liksom utmätt för en mänsklig maxhöjd på 1.60. Soffan i vardagsrummet var ovanligt fräsch för att vara retro, vid senare tillfällen togs dock inte det blåa soffskyddet bort.  Det var ett tecken på att jag var en del av familjen, då behöver man inte göra sig märkvärdig längre utan soffskyddet hölls på.

Mamman pladdrade på mest på grekiska, och min fästman såg lite besvärad ut. Jo jag hade väl på känn att vårt arrangemang inte var helt lyckönskat. Bilden med min förvånade uppsyn i hallen skickades dock till alla tänkbara landsmän och släktingar ganska snabbt efter första mötet. Sonens fästmö. The one and only. Alltså mycket hade ju kunnat hända under tiden i posthanteringen, men det blev hugget i sten på nått vis redan då.

Vi var där för att bli bjudna på lunch och sonen, min fästman  hade önskat sig maten. Nån slags omelett med köttfärs och långa makaroner. Jag hade fått halva pannan i tallriken, en jätteportion, och fick veta att det är så man gör. Ingen självservering som svenskar håller på med, nä hellre slänga mat än verka snål. Hon ville helt enkelt göra ett gott intryck på mig, mer än pika mig för att jag verkade vara stor i maten. Vi åt i lugn och ro medan mamman höll sig i köket. Hon satt alltså inte med oss vilket var en smula ovanligt, det var rent av lite svårt för mig att bearbeta vad jag hade varit med om efteråt och vilka eventuella konsekvenser det skulle ta sig? Det var första gången, första riktiga mötet med en invandrare. Ja så var det, sorgligt nog. Och hon skulle bli min svärmor. Lite otippat, som med många möten med människor.

På ett sätt kanske jag fått mig en sjuttonårig kompetensutveckling för där jag är nu? Ett annat sätt att tänka är väl att den man är, är kanske inte det det normala för en annan? Oavsett varifrån man kommer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s