corona tider

Distansundervisningen startade i veckan på högstadiet. Jag kan erkänna att det gått väldigt smidigt. Mycket tack vare mina kollegor, några som styrde upp det hela under en APT. Metodiskt och lugnt gick de igenom hur vi ska gå tillväga, kände mig supertrygg och rektorer som uppmanande att sänka kraven, få det att funka, prova, det får bli som det blir. Ha kul! Mycket jobb bakom det där dock, det får man inte glömma.

En har ju haft i bakhuvudet ett tag att det snart börja bli dags även på högstadiet, ändå har man dröjt in i det sista. I all hast knåpade jag ihop ett projekt för år nio att de ska göra filmade konstreportage. Första lektionen var lite darrig, jag har ju dessutom bara haft en termin sedan innan tillsammans med eleverna och förändringar kan fransa även en etablerad relation. Men det var mysigt att blicka ut över en karta med nyfikna ungdomar Några vid spelbordet andra lite mer laid back i soffan, en i kavaj, en med solglasögon och en i turban, och med samma goa tjöt som vanligt i bästa välmening. Kommentarsfältet fylldes snabbt med en massa onödigt och när jag berättade att jag skulle gå igenom uppgiften så var där snabbt fem handuppräckningar. ”Vad ska vi göra?” ”När slutar vi?” ”Vad är det för mat idag?” Och jag glömde även all typ av förförståelse så efter min redogörelse av konstreportaget kom frågor som ”Vad är konst nu igen?” och ”Vad menas med ett reportage?” Ja, jag fick ta det ett par gånger innan det satte sig men det lägger jag på mig själv, bra att de vågar fråga.

Jag tycker överlag att det har varit kul. Jag har lyckats rafsa ihop bra grejer för dem och jag känner att det är lite skönt att slippa bildsalen faktiskt när jag nu får fokusera mer på bildanalys och samtal kring konst, det blir liksom mer självklart att det är det vi får ägna tiden åt nu. Jag har också hållit igång en del med det digitala, jag är inte så rädd längre för att göra fel. Det är liksom inte i tekniken det sitter, även om den förstås är oerhört viktig i det här sammanhanget. Första lektionen hade jag ingen aning om hur jag skulle presentera, och hade heller inte koll på alla inställningar så då var det en elev som tog över och visade allt jag ville att de skulle titta på. Det löste sig men i slutet av lektionen ville ju förstås fler pröva lyckan och visa sina skärmar, men det är också grejer som måste hända för att man själv ska lära sig tänker jag. Nu vet jag bättre.

Jag kommer att ta med mig en massa praktiska grejer av det här, det som spar tid och ger kraft. Vi jobbar med google classroom, lägger ut lektionerna i google kalendern vilket är väldigt smidigt. Kalendern är toppen. Bokade även ett annat samtal via teems som jag såg la sig i min kalender, jag hade redan glömt tid och dag och blev väldigt tacksam. Sen har väl google meetings kanske sina begränsningar? Testade undertext, rena fylleblajan enligt mig, men det kan pigga upp. Höll mig glad under ett lite tråkigare möte. Kanske inte det bästa forumet för grupper men utvecklingssamtalen har ju varit suveräna, det kommer jag att fortsätta med. Om det inte behöver vara lite mer formellt vill säga, som kan behöva en uppstramning. Men för de allra flesta, har det varit så mysigt att se barnens hemmiljö och föräldrarna känns mer avslappnade. En får ju höra att man både är snygg och trevligt när man lägger på det där romantiska blurrfiltret. Nu blev det lite kort varsel för mig så jag hade inte tolk, vilket många av mina behöver, men jag körde ett samtal idag med appen say hi. Bättre än inget. Alltså man löser grejer, tillsammans. Jag tycker veckan har vittnat om det. Jag är nöjd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s