fed up Feed back

Ett av mina fokusområden detta läsår kommer att vara kring feedback. Jag inleder mitt tjugofemte år som bildlärare och jag har fortfarande inte löst gåtan om hur jag ska kunna återkoppla till mina hundratals elever hyfsat smärtfritt. Det finns ju experter på området men de riktar sig alltid till lärare med 3-4 undervisningsgrupper. Jag har 15. 

Under de senare åren har jag intresserat mig allt mer för spelifierat lärande, just för att komma till en lösning i själva återkopplingen när man har flera hundra elever. Det är energikrävande att ge feedback och en måste alltid stanna upp för att reflektera kring vilken effekt den ger? Men det går ju inte att sluta tvärt, utesluten återkoppling är ju också en form av feedback. Mina elever har behov av direkt återkoppling, gärna i form av beröm, medan jag vill se andra effekter såsom tex självständighet. 

”Spelelementen” som beskrivs i det spelifierade lärandet passar i ämnet bild, tänker jag, eftersom ämnet också av tradition förknippas med att vara fritt och lustfyllt, men där vi som undervisar i bild kanske snarare upplever att vi får lägga väldigt mycket energi på att skapa ordning på det barnkalaset? Min ambition är då snarare att lotsa tillbaka eleverna i att ämnet är en del av grundskolan som också kräver ansträngning, då man inte helt kan eller ska förlita sig på talang för att nå upp till de högre kunskapskraven. 

I somras släppte Skolforsknings institutet en sammanfattning över forskningsläget utifrån svenskt perspektiv kring spelifierat lärande: https://www.skolfi.se/wp-content/uploads/2021/06/Spelifiering_fulltext_TGA-1.pdf  Översikten visar  att eleverna ser positiva effekter med ett spelifierat lärande såsom just direkt återkoppling, men även en tydlig överblick över sin egen progression. Men att upplevelsen av konkurrens och tävlingsmoment kan kännas oroande för elever. I min egen föreställning av spelifierat lärande kan jag tänka mig att en enkel grej som att använda google classroom på högstadiet för att sätta poäng på inlämningar, kan ställa till med problem. Jag tänker att mina elever skulle älska detta tydliga system, tills de upptäcker att de inte får A trots att de lämnat in allt i tid tex och fått 100 poäng. Ett annat scenario skulle kunna vara att ge mina yngre elever en stjärna på ett uppsatt dokument i klassrummet när de tex kommer i tid. Några elever skulle uppskatta detta oerhört, i deras värld skulle det äntligen leda till att gruppen delas in i de duktiga och de som är sämre, de ”dåliga och dumma” – en uppdelning som flera ”duktiga” har haft på känn en längre tid och som nu kan bekräftas av en fröken.

En grej jag påbörjade för några år sedan kallade jag decibelligan, jag har inte provat detta på min nya skola. När idén poppade upp så var det årets sjuor fullständigt oböjbara och vi lärare diskuterade dessa klasser flitigt utan att komma till en lösning kring hur vi kunde åstadkomma ett klassrumsklimat som tillät lärande. I ren desperation startade jag en tävling som gick ut på att klasserna tävlade i att ha lägst ljudnivå i klassrummet under lektionstid och vinsten var en tårta till klassen. Det övergick mitt förstånd just då men det funkade. Det blev nästan jobbigt tyst. Efteråt förstår jag mer av spelifieringens mekanismer såsom snabb återkoppling och delmoment för att projektet skulle bli hållbart och även göra mig mer förberedd på utvecklingen. Något som skedde ganska direkt, som förvisso är viktigt men som också tog mycket energi och plats var elevernas sätt att återupprätta strategier för att vinna och de diskuterade sin arbetsmiljö väldigt flitigt, och därmed också varandras insatser i spelet. De ledde i sin tur att de tex fick vara med och påverka sittplaceringen för att säkra sin vinst, vi diskuterade samarbete och hur man ger feedback för att stärka varandra i ett gemensam mål. Låter fint, men allt skedde förstås i ett gapigt kaos där 25 ungdomar lät sitt spontana tyckande flöda fritt.  Sen var det tyst igen, tills nya spelregler och delmål behövde sättas. Så att själv göra upp  en genomtänkt spelplan är ju en fördel. En kul idé kan bli jävligt jobbig helt enkelt. 

En avstickare gällande klassrumsklimatet är att vi bildlärare allt för ofta har alldeles för stort tålamod och sätter en för låg ribba för arbetsro i bildsalen. Jag kopplar detta till de starka förväntningar som lever kvar att bildämnet ska ses som en kreativ paus, relativt fri från krav. Det här förhållningssättet har numera smugit sig i fler ämnen, när jag började som lärare för tjugo år sedan fanns det inte stökiga mattelektioner tex, då det lustfyllda lärandet ställer helt andra krav på ledarskapet. Återkoppling är väldigt viktigt i en organiserad social samvaro, tänker jag, att få bekräftelse på att man vet man förväntas göra och gör rätt.  Annars gör man ju det som de starka i gruppen gör, leker, pratar, softar? Som bildlärare ska man också betänka konsekvenserna av ett bubbligt klassrumsklimat. Forskning visar att det är just när en har det som trevligast, skojar och pratar om ditten och datten, som inte hör till ämnet, som könstereotyperna förstärks som mest. Intressant att beakta med tanke på den stora betygsskillnaden som finns mellan pojkar och flickor i ämnet, till flickornas fördel. 

Nåväl, decibelligan är ett exempel på operant betingning som förekommer i spel och även då spelifierat lärande,  men som också en del av en helhet. Operant betingning är något som många av oss anpassar i klassrumsrummet för att stärka ett visst beteende, tex att se mellan fingrarna när nån tar en extra runda lite planlöst i klassrummet för att sedan ge positiv återkoppling först när hen satt sig på sin plats igen. Oerhört effektiv med yngre barn märkte jag när jag var i förskoleklass under nått år av min karriär, medan jag reflekterade kring de äldre eleverna, tillbaka på högstadiet igen, att de mer anammar det vuxna perspektivet av att det som inte syns, hörs eller märks finns inte och är därmed stundtals omöjligt att reda ut. En sexåring visar ju med all önskvärd tydlighet när hen tänker överträda gränsen för vad som är inte är tillåtet. 

Motivation är också en viktig ingrediens och spelifierat lärande vilar på teorin om självbestämmande och i likhet med många andra motivationsteorier benar den ut yttre och inre faktorer som utgör att man blir motiverad. Jag har funderingar på att  koppla feedback till graden av motivation i ämnet, och även hur motivationen kan påverka prestationen? En yttre faktor till motivation är extern reglering, vilket finns inom skolans ramar då den är obligatorisk, vi har elever som gör sitt skolarbete för att de är tvungna helt enkelt. Man vill inte, men måste. Jag har en ständig kamp med mig själv varje betygssättning med att ge återkoppling till elever som gör minsta möjliga. Just för att det känns fel. Det klart att man vill peppa på men att göra det för någon som faller tillbaka i extern reglering och rafsar ihop en termins arbete de två sista lektionerna? Ger det rätt signalvärde verkligen? F är också ett betyg. Kanske värt att fylla i de där blanketterna över sitt eget misslyckande och få några coachande samtal, för nån effekt på elevens fortsatta lärande blir det inte med quick fix.

Att vara en del av ett socialt sammanhang, interjektion, är en yttre påverkan för motivationen Ofta kan man uppleva att eleven anstränger sig i sitt bildarbete för min skull, i egenskap av lärare,  och det är ju toppen. En bra början som man ska uppmuntra och heja på, tänker jag. Det finns ju så många andra små ledare i ett klassrum. Här passar ju operant betingning väl, men även en tydlig formativ feedback. Eleven behöver få sin ansträngning förklarad och vilka positiva konsekvenser den har bidragit till och vad hen har potential att utveckla. För något som påverkar motivationen är något som självbestämmande teorin kallar för identifiering dvs man gör något men egentligen inte upplever att man har någon nytta av. Därför är det väldigt viktigt tänker jag att driva på elever som ändå ”give it a go” och ge tydlig återkoppling. Om en upplever minsta form av personlig vinning och utveckling så verkar det inte spelar det inte spela så stor roll längre om man verkligen behöver dessa kunskaper i framtiden eller inte. Man får flow som det heter inom spelifierat lärande, inget är längre omöjligt typ. 

Identifiering består av att spegla sig i vilka kunskaper och ämnen man ser som relevanta i sin fortsatt tillväxt och i samband med internets framväxt har så gott som alla skolämnen fått sig en törn, tänker jag. Men bildämnet har en extra uppförsbacke när det gäller relevant kunskap, dels beror det på den starka kopplingen att skapande bidrar till personlig utveckling, tror jag. Ett minne av flower power tiden trots att ett antal läroplaner uppdaterats sedan dess. Skolverkets nationella utvärderingar vittnar också om att bildläraren är ganska ensam om att tycka ämnet är viktigt, flertalet elever, deras föräldrar, våra kollegor och skolledare är av en annan uppfattning. Bildlärare  vet det, vi skämtar bort det eller bildar facebookgrupper i syfte att stärka varandra men faktum är att attityden gentemot ett ämne påverkar prestationen, ambitionen och motivationen hos våra elever. 

Rätt återkoppling i rätt tid gör att integrationen smyger sig på, nu börjar eleven göra aktiva val mellan det som de vill, kan och faktiskt har lust med, även om det inte fullt ut känns meningsfullt så löser eleven självständigt uppgiften utifrån sina förutsättningar. I detta skede är det inte bara individuell återkoppling utan en tydlig feed forward av olika möjligheter att lösa en uppgift på. Ja, jag ser vissa elever framför mig faktiskt i skrivandets stund,  hur de stannar blicken och begrundar risker och möjligheter. Arbetet ska ju betygssättas också, och det säkraste kortet ses ju ofta kopplat kring nån form av talang när det gäller att rita och måla. Det är utanför comfort zone att jobba med foto, digitalt arbete eller ha en kanonbra idé men inte fullt ut kunna genomföra den praktiskt. Här krävs mycket dialog och lotsning, processen är så skör, det är våra risktagare som hoppar på det här tåget. Framtida pionjärer, tänker jag. Det här är ju unga människor som växer mentalt mitt framför näsan på en, man missar dom lätt om man inte intresserar sig för hur de tänker och vad de vill. 

Lärande är insikt, de största insikterna vi gör i livet kallas ofta för kriser. Det gör ont att tänka nytt, vilket man ska vara ödmjuk med. Ja, där får jag stanna för idag. Jag har tänkt nog nu. Får se vart jag landar. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s