Man lär så länge man lever

Fått höra att jag låtit lite hes under dagen och jag har haft lite känningar i halsen. Men saken är den att jag skrek till väldigt impulsivt under en lektion, det blev bara för mycket för mycket för mig. Och kanske också för att räddningen var så nära, eftermiddagen ägnades nämligen åt föreläsning om låg affektivt bemötande och goda relationer. Jag var idel öra, och försöker nu bearbeta detta.

Vi har en relations styrd skola som utmanar ledarskapet i klassrummet och en god början att se relationens betydelse är ju var vi har vårt fokus på vad som är utbildning? Det gör det också lättare att förstå definitionen av den professionella relationen, tänker jag, det är sällan den klargörs vilket kanske gör att vi tolkar begreppet relation så olika? Jag ger min version här och nu tex.

Den utbildning som jag ska bistå mina elever med ska ju inte bara bestå utav ämneskunskaper utan även vila tryggt i demokratiska värderingar och vidare bidra till elevens personliga utveckling. Ska man tolka styrdokumenten kan jag tycka att det är lite konstigt att det läggs så väldigt lite tid på att just diskutera värdegrund? Vad menas med samhörighet, solidaritet och ansvar, har vi verkligen samma grej på gång där? Kan alla det svenska samhällets värdegrund eller kan klargöra skolans normer?

En utbildning som har sin grund i typ mänskliga möten blir ju onekligen komplex, och man arbetar ganska hårt för lärande miljöer som ska matcha elevens förmåga och behov genom anpassningar, lektionsdesign, struktur, framförhållning men med förhållandevis ganska snäva tidsramar för att lyckas med detta. Vilket kan påverka humöret, tänker jag.

Det som slog mig idag under eftermiddagens utbildning är att fokus ofta hamnar på att ”stävja beteenden”. När jag, nu, reflekterar kring min lektion då jag blev arg på några elevers uppförande i klassrummet så tänker jag att de inte fick den uppmärksamheten de behövde när de gjorde ”rätt”. Det var ju ändå en ganska lugn lektion, och jag tycker själv att det ser väldigt mysigt ut när man tittar in i andras klassrum och eleverna arbetar och fröken sitter vid sin bänk och pysslar ihop nästa arbetsuppgift. Men det kan ha sina konsekvenser, tänker jag nu. Eleven kommer till det kritiska läget då hen behöver bekräftelse och respons på sin arbetsinsats och uteblir den så får ju hen helt enkelt gå runt i klassrummet med sin blöta målning så färgen droppar och hoppas på napp? En annan löser det med en konstig spa upplevelse och smörjer in sina händer med färg som blivit över. Sen är det full rulle för fröken, som satt så skönt i lugn och ro. Jag ska tänka annorlunda nästa gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s