IFD

Ännu en stressig dag. Dels kom jag sent till morgonmötet, såg iofs att det stod på google kalendern men missade att det skulle vara på skolan och inte digitalt. Det bestämdes tydligen förra gången då jag inte heller var med. Jag var då tvungen att hjälpa min gamla mamma med ett tandläkarbesök, då min bror som bor närmre inte ville ta ledigt från jobbet för en sån sak. Så typiskt. Sen har jag ingen riktig kompis på jobbet heller, nästan alla kvinnliga kollegor är liksom i par och jag varken passar in eller blir insläppt i det. Även fast alla förstås är trevliga mot mig, men man har ingen som hjälper en med det man missat.

Sen ankomst ses som en typ av arbetsvägran på mitt jobb så jag blev därför extra anspänd över att jag missade första halvtimmen av morgonens möte. Jag känner mig så trött jämt och har svårt att koncentrera mig, grät när jag halvsprang till jobbet. Jag är ju dessutom i ett begynnande fysiskt åldrande, jag känner inte igen min kropp längre och har typ ingen aning om när jag ska mens eller varför jag har så ont i huvudet jämt och svettas? Det är jobbigt att inte veta, och man kan ju inte springa på toan stup i kvarten. Då blir det kaos.

Jag är rädd för att nån ska kommentera mitt svettande. Har förstått att jag tillhör dinosaurierna på jobbet, inte den snyggaste direkt. En tråkig och ambitiös typ som tror att jag är nån med viktiga synpunkter, som bloggar och gör sig märkvärdig. Faktum är att jag har varit rätt glad för att slippa våra jobbmöten, slippa alla kommentarer.

I mitt arbetslag har vi många män, de gaddar ofta ihop sig och skämtar om olika saker. Ofta på oss kvinnors bekostnad. Eller så får man negativa kommentarer om det man säger, det är jättejobbigt att jämt bli tillplattad. Såpass att man håller tyst även i viktiga frågor. Ofta byter killarna också ämne till det som intresserar dom, frågor kring idrotten tex hel eller halvdag på orienteringen? De kan gapa sig hesa om parkeringsplatser, schemats utformning på fredagar eller dåligt bakade bullar på fikat men när vi kommer till pedagogik, vårt primära uppdrag så sitter de flesta och fibblar med mobilen eller datorn. Man förstår liksom inte hur de klarar sitt jobb, men de får lön som alla andra.

Det händer ju dessutom att några skriker åt chefen ibland att hon är dum i huvudet eller en jävla subba, vilket gör det än mer märkligt att de får vara kvar på jobbet? När nån av killarna skrikit så är det inte helt ovanligt att han sparkar sönder något i personalrummet. Ibland brukar männen brottas när vi ska fika, de låtsas slåss men ibland blir det allvarligt. Ofta puttas de vid kaffeautomaten, man blir rädd att själv åka på en smäll.

Ibland kan man bli avbruten med helt irrelevanta frågor, som när man senast hade sex? Alla skrattar när man blir högröd i ansiktet, även vissa kvinnliga kollegor. Flera gånger har jag gråtit efter våra möten. Jag har tagit upp det min chef men hon resonerar kring att jag kanske är för känslig? Att jag behöver prata med nån, typ en psykolog. Jo, jag mår ju ganska dåligt och känner mig ofta ledsen.

Jag tänker också att jag gör så gott jag kan, men jag har egentligen ingen aning om hur det går för mig på jobbet och jag börjar få allt svårare att faktiskt ta tag i saker när jag aldrig får nån respons. Flera mail jag skickat har ännu inte fått svar, trots att det har gått veckor. Även intressanta saker, som jag har lagt mycket tid på verkar helt ointressant. Ja, så en tappar gnistan vissa dagar.

Nä, såhär har förstås inte min dag på jobbet varit, eller känts!

Knappast din heller, eller hur? Men din, eller min, dotter kanske känner igen sig?

Bloggat för att uppmärksamma Internationella flickdagen, IFD.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s