Bildanpassningar

Färgad sittplacering

Individuella anpassningar låter tryggt och bra och skolan är förstås ett ställe där alla individer ska komma till sin rätt. vad många dock inte förstår är hur detta individualiserande ställer till det när man har närmare fyrahundra elever per vecka. Så vad gör man och hur? Är det ens möjligt?

Jag ska berätta om min lösning för särskilda anpassningar i klassrummet. För det första så lägger jag inga små detaljer på minnet, jag träffar eleverna en gång i veckan och har som sagt ganska många så att försöka lägga allt på minnet blir för tungt. Istället jobbar jag med färgkoder.

  • Blått står för läs och skrivsvårigheter, som jag kollar av inför vissa inlämningar, och erbjuder muntlig redovisning,  eller inför texter som jag ev. delar ut. Det gäller även nysvenska elever.
  • Orange betyder regelbunden återkoppling och individuella instruktioner.
  • Gult innebär fysiska funktionshinder och där får en komma ihåg om det gäller syn, hörsel, astma, allergi, motorik eller diabetes men allra oftast så gäller det var eleven ska placeras i klassrummet, att man har lätt att smyga ut för sitt insulin eller sitter så att man hör och ser bra.
  • Rosa står för emotionell anpassning, motivation, svårighet att hantera motgång, konflikt benägen eller socialt utanförskap.
  • Grönt är diagnos av olika slag, väldokumenterade barn där man lätt kan ges instruktioner via åtgärdsprogram.

Alltså väl vid bänken är det aldrig några problem att uppfatta vad jag behöver stärka upp med. Det jag gör på placeringslistan är att jag markerar de olika färgerna beroende på var ungdomarna sitter. Efter genomgången/starten kan jag sedan se vilka bänkar jag ska till först. De elever som behöver starthjälp och ganska snabbt, innan de hittar på andra saker att göra.

Det här har visat sig vara så effektivt, för mig iaf, att jag ganska snabbt har en god koll på vad mina olika elever behöver. Jag får ofta positiva reaktioner på hur väl jag känner mina elever, vilket tyvärr inte kan tas för givet när man har så många. För femton år sedan kunde jag inte namnen på mina sjuor tex, det kändes helt övermäktigt och man blir också sårbar i det som lärare. Att ge sig själv en ingång till en slags överkomlighet har betytt mycket för mig och det här är ett superbra knep som inte gröper ur en nämnvärt på energi utan snarare ger, vilket också är viktigt när man pratar om engagemang. Rätt engagemang ger positiva effekter och inte det första man ska stryka om en känner sig vissen på jobbet. Jag har blivit utbränd av att egnare mig på rätt sätt, däremot att låta tankar gnaga på när man inte är i närheten av en lösning.

Tänk kring sittplacering

Nåväl, jag tänker också en hel del annat kring placering och dynamiken i rummet. Ofta placerar  jag utåtagerande barn längst bak i klassrummet – de som man i vanliga fall har längre fram med några andra elever emellan. Men eftersom dessa ungdomar kan ha svårt för att lyssna in genomgången, kanske dessutom stör sina grannar, och ofta behöver individuella instruktioner så startar jag upp längst fram och har sedan en genomgång till längre bak.  Såvida inte nån tjoar väldigt högt i bakre raden vilket ibland händer, något som ibland tycks jobbigare än frökentjat är att inte få uppmärksamhet, så blir det oftare lugnare -under förutsättningen att man snabbt ger individuella instruktioner. Men för den som har svårt att visa respekt för en gemensam start kan då få lite kamratfostran genom att sitta långt ifrån, längst bak, så att de andra måste vända sig om för att visa lojalitet tänker jag kan ge önskad effekt?

Alla idéer funkar inte, man gör missbedömningar och det blir fel ibland men också väldigt bra, man lär sig alltid något och har man bara en strategi så har man också en professionell sköld känner jag. Och den gör skillnad.

I mitt klassrum har jag fyra bänkrader på traditionellt vis och två gruppbord intill, med vardera sex och fyra platser. Vid båda dessa gruppbord är jag mån om sätta ”fungerande elever” – och då vill jag förtydliga att elever med anpassningar är detta i stor utsträckning. Sen finns det en handfull som helt kan byta skepnad när de går över skolgården till mitt lila hus där jag har min sal, som uppför sig illa. Jag sätter därför dessa som sagt längst bak. Där har de även överblick över klasskamrater, de ser ryggar och gruppborden.

Vid gruppborden placerar jag elever som lugnt hämtar olika saker och sätter igång med det som de förväntas göras, de har en slags dold agenda av att vara föredömen. De är ofta de som kommer först till klassrummet, är självständiga men som också behöver stärkas av varandra för att bli den dominanta delen av gruppen tänker jag. Jag ”allierar” mig ofta med dessa elever genom att öppna klassrummet en stund innan lektionsstart. Det är viktigt att uppmuntra elever som vill ta ansvar och har en omsorg för skolan. De kan man fästa blicken på under en genomgång, de som ger ett positivt gensvar på undervisningen. Men norm, kultur, tradition.. jag vet inte, man hamnar lätt i det negativa, med fokus på det som krånglar. Det är svårt att bryta, en får träna upp sig hela tiden.

Jag har flera helt underbara och väl fungerande lektioner, men också några ganska urholkande eftersom jag träffar flera hundra barn i veckan. Jag är inte alltid på topp och grupper fungerar väldigt olika. Stundtals kan jag uppleva ett påfrestande klimat av buller och respektlöshet, ibland kränkningar som jag ensam ska stå emot. Det har blivit vardag, för mig.

Jag har ett jäkla tålamod och undviker in i det sista att hamna i affekt. Jag blir så less och arg de tillfällen då jag ser hur några elever ler triumferande när de ”fått igång kärringen” i en absurd lek som man är dömd att förlora. Så har det alltid varit, tänker jag, ett fenomen som finns överallt bland människor med svag självkänsla. Jag tror snarare att det är färre elever nu än innan, för de får ju så mycket utbildning kring detta idag och har ett helt annat samtals klimat med sina föräldrar, det var nog betydligt värre förr. De ju en enkel match egentligen men de ser ju alltid till att vara minst tre och argumenterar helt utan logik, så jag lägger mig platt direkt.  Jag tänker inte låta mig sänkas av barn med kass självkänsla, har inte råd att lägga energi på det i allt annat och jag är inte heller där för att trycka till någon.

Jag ignorerar dåligt uppförande och ger rätt beteende uppmärksamhet. Så som jag har läst ger bäst effekt. Men det klart att jag blir osäker emellanåt, den här strategin tar tid och tålamod. Den får mig emellanåt att framstå som lam? Det är ändå viktigare tänker jag att arbeta förebyggande med ett hållbart klassrumsklimat som inte är beroende av person. Man får räkna med flera veckor, ibland månader, ibland funkar det inte alls, så tvivlet gnager ju hela tiden om man verkligen gör rätt? Men jag vill ju så innerligt tro det. Vi får inte heller glömma att förhållningssättet gentemot ämnet bild påverkar i hög grad, och det går liksom inte att ensam försöka jobba sig ur det. En får göra så gott en kan inom förutsättningarna helt enkelt.