let the game begin

Idag var eleverna på plats, så äntligen börjar det forma sig lite mer vad jag förväntas göra. Tyvärr blir jag en smula desorienterad när ungdomarna inte är där, så jag är inte i närheten av genomtänkta terminsmatriser. Men oroa sig icke, jag har haft en plan och struktur med dagens lektioner. Detta dock i all ära, bild är ett ämne som brottas med många gamla normer och traditioner, struktur löser inte allt. Kanske för dig, men inte för mig.

Jag valde att trycka på arbetsmiljön första lektionen, men utan gnäll och krav. Det är en lek numera, jag kallar den för decibel ligan. Decibel ligan är en idé som jag fick under förra läsåret då klasserna årskursvis tävlar mot varandra genom att hålla lägst bullernivå i klassrummet. Jag mäter decibel med hjälp av en app i mobilen. Klasserna tävlar om gofika med klassen, tårta till alla. Segraren förra läsåret ska belönas nästa vecka, så nu gäller att baka perfekt också så att tävlingen är värd sitt pris.

Eftersom decibel ligan sker över en längre period den här gången, det är ju ganska långt fram till tårtan under vårterminen,  så har jag klurat ut hur klasserna ska kunna levla upp och skaffa sig bonuspoäng i klassen. Bonus kan vara att ha med sig rätt material, iPad, inga sena ankomster osv Klassen får sedan välja hur de vill göra med sina bonuspoäng. De kommer att få betala av sin pott för olika belöningar och förenklat kunna köpa sig frihet och självständighet genom beslut de tar gemensamt. Det handlar om gamiefierat lärande, att använda dataspelens komponenter för att uppmuntra beteenden i klassrummet som är både till min och elevens fördel. Jag kommer dessutom att väva in första kapitlet i läroplanen, men det här är på idébasis och under utveckling än så länge. Vi får se vad eleverna går igång på och tycker känns rätt, men än så länge en positiv respons.

Grejen är väl att det finns nedärvda normer i förhållningssättet till bildämnet som jag ensam inte kan påverka eller bryta, jag har insett det nu så varför inte göra nått helt nytt?

Jag klarar inte buller längre, ljudet av glada barn kan emellanåt göra mig jättesur. En förändring har börjat ta form. Märker också att jag ilsknar till inför allt för snabba förändringar och har börjat höra min egen röst sakna en tid som har varit. Och jag börjar bli så less på att bygga en ny organisation år efter år, jag kan inte längre locka fram den entusiasmen under studiedagar utan önskar ett mer färdigt koncept och förutsättningar för att nå ut med min kapacitet som lärare. Fick även ett utbrott senast idag, tycker att det för jävligt att inte fylla på papper efter sig i kopieringsapparaten. Så väldigt oansvarigt! Så ja, jag har åldern inne och måste bejaka mig själv och mina nya egenskaper nu när jag förmodligen har börjat mogna som kvinna. Bäst att ligga lite lågt och lära sig att vara mer i stunden, njuta av och lita på att ålder i kombination med profession kommer att göra mig fantastisk. Men kanske inte just nu?

Jag gjorde ett fantastiskt jobb förra året, jag kände av det idag när jag gick i korridoren. Trägen vinner. Namnen sitter och de är vana vid mig nu, och mycket kommer nog bara att rulla på åt det håll som jag vill. Men man ska förstås inte lämna något åt slumpen. Den dåliga magkänslan som jag, utan att riktigt förstå varför, haft inför läsåret är borta. Det året har jag redan gjort, känner jag nu. Fasen vad tungt det var förra året, jag tycker så nu.

Fredagsmysarna är kvar och nya klassen blev jätteglada för utmärkelsen, jag bjöd dessutom på en floss innan vi skildes åt. Förra årets fredagsmysare dök på mig i korridoren och föreslog att de kunde bli mittenmysare på onsdagens lektion? Och på måndag introducerar jag måndagshjältarna. Mycket mys och kul lär det bli.

fredagsmysare

För många år sedan hade jag en klass i slutet på fredagen som bara kändes urholkande. Vi var alla väldigt trötta, det var bråk och dålig stämning  och alldeles för högt i tak. Sådär så att jag småsprang till bussen hem med gråten i halsen full av tvivel på mitt yrkesval. Ingenting jag gjorde dög eller fungerade särskilt bra.

En fredag innan lektionen skulle börja skrev jag FREDAGSMYSARE på tavlan innan eleverna kom in i klassrummet. Jo, dom blev nyfikna. Tillräckligt för att jag ska skulle få en syl i vädret. Jag berättade då att jag blivit en smula besviken och att det kanske gjort mig lite extra uppskruvad eftersom min sista klass på fredagen, dom brukar ju jag kalla för mina fredagsmysare. ”Ni är extra viktiga och speciella. Vi slutar den här arbetsveckan tillsammans och det är ju jätteviktigt att vi går härifrån och känner att vi har haft det bra och mysigt och roligt, och att det inte handlar om att inte göra nått eller få sluta tidigare. Ni är ju mina fredagsmysare!”

Eleverna blev roade och  smakade på ordet och kände att det nog var nått för dem, att vara bildmalins fredagsmysare? Det funkande i all sin fånighet, men hade förstås ett väldigt gott syfte.

Året därpå blev det så att  samma klass hade bild igen sista lektionen, och då var det här uttrycket helt etablerat. ”Har du sett på schemat, vi ska vara dina fredagsmysare igen!” De pratade ofta om sig själva som fredagsmysarna.

Det är så mycket roliga och varma minnen. Jag har ju faktiskt fortfarande fredagsmysare, i år är det 8F. Dom är toppen!

Och jag känner mig varken trött eller sliten eller tvivlar på om jag vill tillbaka på måndag.