dags att sluta jobba

Nu blir det sommaruppehåll för min del på bloggen. Jag skriver inte så mycket längre iofs 🙂 Under året har jag gjort mitt första egna riktiga läsår som bildlärare efter ett annat uppehåll, på fritidshem.

I egenskap av bildlärare, med nya ögon efter uppehållet på fritids,  har jag förstått hur ensam jag är i många viktiga val och beslut. Det finns ett stort eget ansvar att inte bara se sina fel och brister utan också att försöka åtgärda dessa. Ta reda på vilken kunskap som fattas just mig och omsätta den i verksamheten, och sedan också ensam utvärdera och följa upp. Det är inte helt enkelt att vara objektiv.

Bloggandet har hjälpt mig med detta. Här formar jag tankar och idéer i ett försök att komma vidare tillsammans med andra. Jag ogillar den här uppmärksamheten annars, är ganska tyst och försiktig av mig, men jag har haft sån tur med mina följare där blott ett femtiotal faktiskt har orkat läsa inläggen och nån enstaka har spridit det vidare. Lagom för mig, varken för få eller för många. Jag vill inte vara någon opinionsbildare i den meningen, jag har inte alltid rätt eller tänkt färdigt.  Tycker mest om att fundera bara och är syftet gott, som t.ex. med bildämnets dag, så kan jag se till att höras och märkas.

Tack dig för att du läser! Ha en skön sommar!

om att fostra på årets sista dag

Jag har inte skrivit så mycket under våren, funderat mest. Den här gången funderar jag på min roll som uppfostrare.

Som lärare hamnar man mer eller mindre ofta i konflikt med enskilda elever. Jag gjorde detta idag. En elev som inte hade tänkt sig att medverka i dagens aktivitet. Två dagar tidigare hade jag förberett ett kompromiss och ett erbjudande men inte fått svar. Nu var det skarpt läge och eleven vägrade, i sin opposition även stärkt av ytterligare två kamrater. Det blev tjafs. Eleven skrek åt mig inför alla som stod bredvid att jag var dum i huvudet, såpass att eleven kunde slå in huvudet på mig, kasta knivar på mig och hotade med att ge mig stryk om jag inte la ner diskussionen, ganska handgripligt också genom att brösta sig. Jag kontaktade förälder och rektor. Det slutade med att eleven fick sin vilja igenom.

Ett tag var det väldigt mycket debatt om vår roll som uppfostrare, de flesta tycktes överens om att det är föräldrarnas ansvar och fostran har då blivit någon slags lam anpassning till den enskilda elevens hemförhållande? För mig har situationen som jag nyss beskrev blivit vardagsmat i skolan. Vad gör inte det med mig, och min auktoritet? Jag hade en plan B för den här eleven. Jag är den som ska leda den här eleven till att göra rätt val. En fostran i skolmiljö. För det här är vår gemensamma arbetsplats. Min arbetsplats där jag precis blivit kränkt och hotad utan några som helst konsekvenser för det beteendet, tvärtom belöning. Vi har ju regler på vår skola? Nolltolerans mot kränkningar? Om sedan just den här specifika eleven äter sina frukostmackor framför teven, inte alls eller gröt i köket klockan sju gör absolut ingen skillnad – för hos oss gäller våra regler. Men tydligen inte för alla?

Det är fostran för mig. Sen har jag förståelse för att allt inte är svart på vitt, det finns väldigt mycket komplicerade nyanser och vi gör också lite olika ibland vilket ställer till det när dessa elever gaddar ihop sig. Men ändå nolltoleransen – skicka hem eleven! Alltså de här policy dokumenten… alla ges nån slags ”handsfree”?

För det blev ju väldigt dumt för mig. Ingen värnade om mitt signalvärde. Alltså hur ska man orka? Hur ska man vilja orka?

En trist erfarenhet så här sista dagen. Men fel eller rätt, jag såg till att vi skiljdes åt som vänner? Det var inget personligt egentligen utan bara att få sin vilja igenom. Men ändå.

slutet, så nära

”Finns det nån värre dag än måndag?” Jag öppnade upp dagens första lektion kanske inte allt för peppande? Själv har vi morgonmöte kvart i åtta varje måndag vilket känns som en smärre utmaning med tre egna barn som ska skjutsas till skolan. Där jag bor kan tydligen vad som helst hända under söndagsnatten, ständigt nya hål i gatan med sura gubbar som viftar runt trafiken under minuter man inte har till övers. Så i morse var jag återigen dömd att misslyckas att komma i tid till det där tiominuters mötet som får min vecka att rivstarta. Jag sprang in på storköpet istället, köpte två stora Pommacs, några muggar och en näve jordgubbar.

Så det var med höjd mugg tillsammans med veckans första klass, 9A, som jag talade mig varm om dåliga måndagar och vikten av att trotsa det svåra. För nu är det inte bara fredagsmysare som gäller och att avsluta veckan på ett rogivande sätt, utan även betydelsen av att få börja veckan bra – med att få bli en måndagshjälte?

Eller så är jag helt svältfödd på att det ska hända roliga saker? Det ena behöver dock inte utesluta det andra, tänker jag. En god tanke föddes, och många avslappnande leenden blev det mellan Pommac smuttarna.

En annan god tanke är decibel ligan och denna vanns idag av 7F. Varje vecka har jag mätt med en buller app på mobilen och fört in decibel måtten i ett diagram på whiteboarden. Enligt utvärderingen tycker inte eleverna att den gjort nån skillnad men de vill ändå ha den kvar. Själv tycker jag att den har uppmärksammat vår arbetsmiljö och om man bortser från alla avbrott mot slutet och får lov att göra mätningar mer konsekvent, så tror jag visst att den gör nytta och motiverar att inte gapa i klassrummet.

Utvärdering har  jag gjort med alla klasser och då i mindre grupper där de fått diskutera sig fram kring olika frågeställningar kring innehåll och arbetsmiljö i bild. Det har fallit väldigt väl ut. Jag har bara skummat än så länge på svaren men det ser ut att vara värdefulla synpunkter, och många elever har också valt att hänga kvar för att prata vidare. Det är väldigt upplyftande tycker jag att diskussionen handlar om hur VI vill ha det, inte bara jag eller bara dom, även om det blir väldigt mycket åsikter hit och dit. Att låta eleverna samtala i mindre grupper gör också att åsikterna är genomtänkta och förs fram på ett positivt sätt. Det här är ju också en viktig egenskap för framtiden, tänker jag, som få barn och ungdomar tycks vara medvetna om idag. De vräker liksom ur sig saker utan konsekvens tänk alls. Jag är lite less på det om jag ska vara ärlig. Så ett bra sätt att träna på att föra fram åsikter och kritik är att göra det tillsammans med andra.

Jag stretar på i värmen och ska försöka bli lite bättre på att skriva, det har ändå hänt mycket kul under våren och det finns redan planer för hösten.

veckan som gått

Idag fick jag jag veta mitt värde i kameler. Jag har inte kunnat släppa den tanken riktigt. Jag är värd 75 kameler och via en liten fördjupning på flashback där ämnet diskuterades flitigt 2006 så borde det omsätta c:a 37 500. Vilket låter som en rimlig lön. Men jag undrar förstås hur insatt min chef är i kamelvaluta. Och rimligheten i att min lön baseras på hårfärg och bröststorlek? Nåväl, man stretar på. Hårfärg och byst får ses som en bonus.

Det har varit en tuff vecka. Många omdömen blir det när man har arton klasser. Många samtal blir det också när man inte vill rödmarkera i onödan. Vi ska utgå från förmågor och dessa försvinner ju inte för att en inlämning inte har hunnit komma in. Det är ändå svårt att fullt ut sköta sitt jobb när ansvarsfördelningen är lite i obalans. Det är så mycket en till en idag, inte bara när det gäller digitaliseringen, utan allt fler elever räknar med individuella instruktioner. Det funkar sådär för mig, som har över fyrahundra elever. Jag orkar inte. Det är för mycket, för många.

Alla på den sidan är mina, kom jag på mig själv att säga i matsalen, när jag hade besök av fotografen Jerker Andersson häromdagen. Han hajade till, och då var mindre än hälften av eleverna på plats och mumsade i sig vegetariska biffar som var på menyn just den dagen. Vi hade just tittat på mina bilder och sen ätit lunch i matsalen. Jag känner verkligen att det här fotoprojektet som jag hoppat på i all hast tillför mig så mycket. Så häftigt att få besök av en riktig fotograf! Jag lyfte verkligen på hatten för den här kreativa människan och fick en insiktsfull stund med mig själv som jag inte haft på länge. Under ytan diskussioner, prata konstnärlig verksamhet, jag saknar verkligen en kollega i mitt eget ämne. Det hade varit så kul att få vara två. Jag tänkte skriva mer om just den fotografiska bilden i ett annat inlägg. Jag lärde mig mycket som jag vill dela med mig av.

Men att vara ensam bildlärare. I ett litet hus utanför skolan. Jag tycker det är strävsamt. Fick ett uppskattat besök häromdagen, en mentor i en sjua som tittade in. Jag önskar fler lärare kunde komma förbi för att se sin klass. Men här i ligger även en liten konflikt. Man måste förstå min situation och de val som jag gör. Det är väldigt unikt att ha arton klasser i ett praktiskt ämne en gång i veckan. Jag inser förstås att jag gör intrycket av vara för snäll, läs mesig, av en förbipasserande kollega. Är det allt för dumt uppförande av eleven så säger jag naturligtvis till, annars så påpekar även forskning att det är mer effektivt att berömma rätt beteende. Jag gör detta ganska konsekvent, det passar mig och det är inte urholkande på samma sätt som att hela tiden påpeka felaktigheter. Jag har aldrig lyckats köra ut någon,  men min besökande kollega gjorde detta lättsamt flera gånger. Röt till ”ut!” och eleverna gick ut i hallen bredvid nån minut efter att ha skrattat, rört på sig eller pratat högljutt. Hela scenariot fick ju mig att framstå som lam. Och det är ju jag säkert utifrån andras ögon. Men jag måste ju överleva detta, och må bra i det jag gör. Det här var en lektion, sen har jag sjutton till, med nya elever. Du får gärna vara den goda, påpekade min kollega  men det handlar ju inte om det. Jag är inte konflikträdd, jag måste bara ha en hållbar lösning både för mig och eleverna.

Ja veckan har varit intensiv men också innehållit en del kul. Lite upp och ner. Som vanligt.

att ha kul

För ett tag sedan blev jag injuden till läsecirkel, vi läser en gemensam bok som vi sedan reflekterar kring. Alla får välja ut en och den senaste boken är Carolina Klyfts memoarer, friidrotts stjärnan. Jag är inte särskilt sportintresserad tyvärr och jag har också haft väldigt svårt för att gå all in när det gäller grejer som bara blir en behållning för mig själv. Det skulle aldrig hända att jag skulle driva på mig själv att springa hundra meter och försöka göra det fortare än alla andra, i Sverige och världen. Jag hade kanske gett det en chans om det hade ökat chansen för bildlärare att få drägliga arbetsvillkor men kopplingen hade ändå varit lite långsökt kanske? Men läsningen innehåller annat som jag kan ta till mig.

Tänk ändå så självklart det är för elitidrottare att ges professionell coaching? De ges så mycket tid att rensa skallen, tänka rätt och fokusera på uppgiften. Även om det är att springa hundra meter jättefort. Själv ska jag ge hundratals barn en bra start i livet, fylla på dom med kunskaper och se till att de omformar och förädlar dessa på bästa sätt. Hade varit skönt om det satt en Arne i klassrummet och hejade på, gav väl valda tips och stärkande vägledning och en plan för nästa drabbning.

Nånting som inte var speciellt överraskande, även om jag inte vet så mycket om Carolina eller knappt följt hennes idrottsbedrifter, är hennes mantra att ha kul. Det är väldigt viktigt även för mig i min lärargärning. Att hela tiden vara på jakt efter det roliga, det mysiga, det man tycker om. För det finns där även i svåra stunder. Att aktivt leta upp det är något som jag måste för annars blir jag lätt översköljd av det negativa, det som krånglar, ställer det, komplicerar och är svårt och jobbigt. Det finns mycket sånt i vårt jobb.

Så den här veckan då? Jag fick många skratt sista lektionen, som vanligt. Vi gjorde absolut inte det vi skulle men fastnade i en diskussion om hur det är att ha en väldigt ung flicka hemma som gillar Frost. En diskussion som övergick till sagokaraktärer och vem man var mest lik? Överlag en massa enskilda samtal under veckan eftersom niorna ska påbörja sin individuella fördjupning, så många fina tankar och önskemål. Mina sjuor stretar på och några är redan så skoltrötta att de knappt får nått gjort. Därför gjordes en lång önskelista på nya infallsvinklar till bilden. På den stod rapmusik, spel och bilar bl.a, och jag dammade återigen av min monsterskola från fritids. Tänk att bli monster varnad istället för betygs varnad och därmed hänvisad till en blogg med uppgifter som utgår från the walking dead och andra specialintressen som omotiverade elever kan ha? Lite trixigt, men kul. Om det funkar, vilket jag tror att det gör. Man får så många fantastiska svar tycker jag när man närmar sig eleverna och det som intresserar dom. Fick veta ett musik intresse idag i årskurs 9, en youtube kanal med flera hundra följare. Våra barn gör så häftiga grejer, vi måste bara fatta vad dom gör.

Jag gör så gott jag kan och jag känner mig nöjd, jag har kul. Jag har jättegult hår nuförtiden och nya glasögon vilket också satt sin prägel på veckan, men de måste ju också få ha kul, eller hur?

 

Årsdagen

Idag för ett år sedan började jag arbeta som bildlärare igen, på Dalsjöskolan i det lilla samhället utanför Borås. Jag har berättat detta för mina klasser idag och många elever applåderade, vilket kändes uppiggande. Hur ska du f i r a detta? löd följdfrågan. Är det inte fantastiskt, att ha elever som så självklart tänker att jag ska fira och inte sörja, som man kan tro att lärare gör nuförtiden? Jag gjorde en liten musical.ly som jag publicerade på instagram och det blev social media kaos igen i klassrummet. Jag vet inga elever som ges så mycket stoff på sin lärare att bearbeta, redigera och manipulera i andra medier där fjortonåringar får vara lite för sig själva. Jag kan bara hoppas att det slutar lyckligt för min del.

Skärmavbild 2018-02-19 kl. 20.06.40

Dalsjöskolan, skolan där superselfien föddes, har jag bara varit här ett år?

Året som bildlärare har varit lite tufft. Det är ganska intensivt med det stora elevantalet. alla anpassningar och bedömningar, att hålla lågan vid liv både för dom och mig och planera för en givande och lärorik bildundervisning. Jag har provat mig fram men mer målmedvetet och det känns som jag äntligen blivit mer fokuserad på det kommunikativa och hur jag ska arbeta.

Det är också lite rörigt att vara ny på en skola, kanske särskilt som man är ganska rutinerad. Gammal nog att vilja ha det på ett visst sätt, less på att bygga upp – man har liksom medverkat i det nu ett par gånger.

Jag påbörjade dessutom en masterutbildning året innan och bara liksom fortsatt på den vilket i efterhand känns helt enastående, trots att jag ännu inte är iland. Men ni som läser på avancerad nivå vet nog vad jag menar.

Elevrådet har jag tampats med, fått med mig en kollega. Jag ordnade med en utbildning och stretar på med årshjulet och förslag på olika teman. Min egen lilla klass har haft trubbel som jag aldrig riktigt hade hört talas om tidigare, varit mycket huvudbry och kärlek riktad åt deras håll under året.

Jag föreläste på konferensen bild i skolan för ett tag sedan, ett jättestor grej för mig, där jag också på många sätt summerade året. Det är så mycket som jag har landat i väl känner jag, sen kan man alltid göra saker och ting bättre. Det finns ingenting som tar slut i mig verkar det som och det gör ju också att det känns kul, det blir alltid en utveckling eller nått helt annat, jag blir aldrig färdig. Så fler år lär det bli!

Frökens favorit

Skärmavbild 2018-02-09 kl. 16.04.39Det var hjärtan överallt i skolan idag, vi får ju fira alla hjärtans dag lite tidigare eftersom det är lov nästa vecka.  Själv fick jag en idé om ett fotohörn där eleven kunde få känna på att han eller hon minsann är frökens favorit. Det blev några foton under dagen där jag radade upp mig under skylten tillsammans med elever som ville ha bildbevis. Vi jobbar ju ganska mycket med foto nu både i åttan och nian, så det kändes som en kul grej att bjuda på.

Annars har veckan varit tung och seg. Men för att plocka fram godbitarna är jag väldigt nöjd med niornas grupparbete. Inte bara att de jobbar på koncentrerat och hjälps åt, de verkar ha så himla kul också. De har nyligen blivit klara med sin superselfie och nu ska de presentera den i form av en filmtrailer. De är tre-fyra elever i varje grupp och starten har varit att de ska visa upp sin superselfie (det är ett självporträtt där man redigerat om bilden till superhjälte) och sedan ska gruppen fånga upp en berättelse kring dessa bilder. Jag trodde faktiskt inte att det skulle funka så bra men i all sin fånighet känns det som neutral mark att diskutera varandras superkrafter och det har varit lättsamt  för eleverna att fånga upp sin kreativitet och fantasi inom detta ämne. De gör  s å  bra ifrån sig och även de allra mest skoltrötta har vaknat till.

Sjuorna däremot känner sig så plågade numera, de håller på med teckning. Jag tycker det är intressant att jämföra årskurserna sjuan och nian just nu, försöka analysera vad det är för komponenter som påverkar motivationen. Alla mina småkillar som tycker det är tråkigt och svårt ställer till det, så jag har funderat på om spelifierat lärande skulle kunna passa för de grundkunskaper som jag vill att eleverna ska bygga upp i ämnet? Jag har ju dessutom kunnat kompetensutveckla mig gällande de spel som de gillar under den här veckan, som man hela tiden får påminna om inte är tillåtet.

Kanske är det för att jag var ifrån bildsalen ett tag för att arbeta på fritids men jag ser väldigt tydligt hur annorlunda jag arbetar nu mot för kanske tio år sedan och vilken arbetsbörda det har blivit att ägna eleven så mycket mer fokus. I början av min karriär var det inte ovanligt att jag gjorde ett bedömningstillfälle, kollade igenom mappen innan betygssättning. Idag gör jag den bedömningen varje vecka, formativt och summativt, jag anpassar undervisningen i flera olika riktningar, ger feedback på annat sätt men elevantalet har snarare ökat. Trots att varje enskild elev kräver så mycket mer i ett professionellt förhållningssätt. Jag är så mycket bättre nu ändå känns det mer strävsamt och mindre roligt, en tanke som har börjat gnaga allt mer. Det är för väl att fröken har sina favoriter, och att dom är så många, 420.