Kopplingar

Jag borde inte skriva det här.. nej, det kan bli fel. Nån kan känna igen sig och bli sårad. Ett barn i sitt skolarbete. Jag har ju elever som kikar in här ibland. Men jag är också så frustrerad just nu, nån kanske känner igen sig och lär sig något? Jag är på mitt jobb nu, tänker jag, jag har ett uppdrag att förhålla mig till och kunskapskrav i ämnet.

En årskurs har skapat egna filmtrailers och som led i det har jag förberett en bildanalys uppgift om just filmtrailers. Du kan se uppgiften här . Jag har gått igenom igenom uppgiften och vid det tillfället även gjort en bildanalys tillsammans med hela gruppen. Jag har alltså gått igenom frågorna till en trailer och gjort analysen först tillsammans i helklass.

I mitt lilla ämne förväntar jag mig att elever ska veta vad kopplingar är, i årskurs 9. Det är något som de rimligtvis borde träna vid varje tillfälle av analys och reflektion i samtliga ämnen. Att göra jämförelser, liknas vid och nyansera sina svar. Ändå anar jag i denna stund att min feedback kommer att ses som ett personligt påhopp. Ungdomar kan vara så känslostyrda, mästare på att lägga skuld på någon annan, läraren.

”Till oss själva kan vi koppla att man lätt kan känna sig dömd och utpekad över sättet man beter sig på. ”

Respons: Vill ni nå högre högre än E måste ni arbeta mer på era kopplingar och utveckla resonemanget kring dessa.
På t.ex. C nivå beskrivs kravet följande: ”Eleven kan tolka såväl samtida som historiska bilder och visuell kultur och för då utvecklade och relativt väl underbyggda resonemang med kopplingar till egna erfarenheter, andra verk och företeelser i omvärlden.”

 

Ja, redan nu börjar oron komma över hur mycket onödigt tjafsande det kommer att bli kring det här. Har det med bildämnet att göra? Är det jag? Detta motstånd kring bildanalys?

Jag har så lite tid för feedback och bedömning och nån lämnar in en text som antyder att övningen är nått slags skämt?

”Det finns många små kopplingar i filmen som vi kanske kan koppla till, såsom att åka bil, se solnedgången, se en helikopter eller känner folk som heter Julia.”

Eller den här: ”Det finns ganska många kopplingar i trailern som man kan koppla till världen.” Och dessa ska jag gissa mig till då eller?, frågade jag eleven. Muntligt, aldrig vassa kommentarer i text. 

Nej, skolan är ingen personlig vendetta mellan lärare och elev. Jag förväntas göra min del och eleven sin. Jag tycker mig uppleva att det råder nån slags förvirring kring vad skola handlar om, man vad förväntas göra i skolan och detta äter upp min tid och energi. Jag måste ideligen förklara självklara saker, som dessutom gör att jag riskerar hamna i konflikt.

Det blir allt svårare tycker jag att urskilja särskilda behov från ren lättja.

Nu är ju dessa elever relativt få ändå, jag har en betydligt större klick elever som jag hellre påminner mig om.

”Jag hade fantasier om att älvor brukade dansa här, är det mänskligt att tänka så?” säger huvudpersonen i filmen. Vi tänkte direkt på alla konstiga drömmar och mardrömmar vi haft genom livet, hur realistiska dem kan verka i stundens hetta, men så orimliga dem blir när man vaknar upp. Drömmar är ofta hjärnans sätt att bearbeta information för föregående dag och det sätts ihop till de mest overkliga drömmar, där informationen syns från ett helt annat perspektiv och kan skapa en illusion av ens verklighet.”

De är så unga och har erfarenheter och ramar därefter, jag begär inte mycket. Här ovan är ju ett gott exempel på hur två elever hittat liknelser och smakat på bildspråket genom reflektion och diskussion.

Och det slutade bra för den lilla klicken också föresten, den tid jag ägnade åt responsen medförde att ett flertal elever valde att göra rätt och se över sina analyser igen. Inga sura miner, men dock extra och onödig tid som gått åt. Ännu en lektion…En chans till, så får man väl se det?

Men det är lite påfrestande som sagt.

Hur sjukt är det inte?

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att ”det är helt sjukt att behöva ha så många elever!”. Jag stänger ofta öronen för det hjälper liksom inte att verkligen ta till sig hur mycket arbete det är nuförtiden att ha över 400 elever, med anpassningar och regelbunden feedback. Man blir trött bara av att tänka på det. Jag blir less på en organisation som förutsätter att man har en klass, eller max tre, när det pratas om föräldrainsyn och BFL. Att bara göra  e t t  omdöme per termin och elev där jag nogsamt avväger kunskapskraven innebär fyratusen klick i det interna systemet, och till det har jag kanske fyra minuter per elev? Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, nya arbetssätt kräver nya ramar. Men det är ingenting som jag kan påverka, så därför tänker jag på det så lite som möjligt. Jag bara gör.  Så påminn mig hellre om hur sjukt mycket jag faktiskt hinner med och hur sjukt fantastiska grejer jag gör i min sjuka värld. Det är helt sjukt. 🙂

Mot jobbet nu då, en ny dag!

om att vara på tuben

Första gången som jag steg in i mitt nya klassrum för två år sedan så läste jag min egen blogg adress på tavlan. Jag förutsätter förstås att det var i bästa välmening och att min väldigt populära företrädare ville peppa för mig och att jag var lite ”utöver det vanliga” :-), men jag hade egentligen inte introducerat mitt bloggande för elever. Jag skriver för andra bildlärare, och allmänt vuxna.

På min förra skola var det några enstaka pojkar som hade nosat rätt på min blogg men som, enligt utsago, aldrig orkade läsa  s å  mycket.  De var mer för att skapa fejk konton på twitter inför #bildchatt. Rätt som det var dök det upp nån ”Lars-Gunnar Andersson” och la sig i debatten med lite anmärkningsvärda synpunkter. Mer fyndigt än störande. Jag har haft tur som har fått vara ifred och har mig veterligen aldrig blivit utsatt för kränkningar på nätet. Det blev kanske ett litet drev mot mig här under första våren då några pojkar i nian startade ett Instagramkonto i syfte att håna mig (!) och inloggningsuppgifterna spreds hej vilt – men inga elever nappade på detta. Ingen såg det som en kul grej och matade på med nya inlägg. Så det blev en ganska lustfylld diskussion på skolgården med två generade pojkar som direkt avslutade kontot efter det samtalet. Men ändå, fasen vad en kan råka illa ut, fruktansvärt. Och jag tänker att ger man sig på sina lärare, vad råkar då inte skolkamrater ut för? Det är också en zon som väldigt få tar ansvar för. Jag känner att jag behöver erfarenhet för att förstå och bli tydligare med vilka regler och ansvar man kan sätta och ta, som skola och enskild lärare. Därför har jag börjat vlogga. Jo, här har du en framtida influencer, wish me luck! 🙂

Att vlogga är något som jag har tänkt på länge och jag vill göra det för mina elever. Jag har nosat runt bland deras youtube konton ett tag och intresserat mig för vad de publicerat och varför. Jag följer konton med spelande, både musik och olika dataspel, alla lika modiga och på jakt efter fler följare och tittare. Själv är jag sällan ute på youtube men får ändå ta del av utbudet via mina barn, och långt ifrån allt är skit.

Den kritik jag gavs på min första vlogg var att jag gömde mig bakom en film, att det inte var en riktig vlogg. Vloggandet ska inte följa manus och var uppstyrt utan vara improviserat och spontant, det är kärnan i varför barn och ungdomar gillar youtube. Det ses som genuint och äkta? Det skapar en spännande värld att upptäcka tänker jag då vi vuxna har fullt upp med allt ytligt som påverkar barn, då vi kanske också ser vloggare som ytliga?

Det är spännande att följa olika diskussioner efteråt, vloggandet tar inte slut utan fortsätter och lever sitt eget liv, det engagerar sin publik och jag hör flera elever varje vecka diskutera ämnen som vloggare har tagit upp. Det är en naturlig del av forumet på nått vis. Jag har själv, redan efter första vloggen, fått ta del av synpunkter och diskussioner som kanske känts lite krystade tidigare men som via vlogg har engagererat mina elever. Nu har det blivit fritt fram att ställa en massa frågor och diskutera skolutveckling, faktiskt, på ett roligt och otvunget sätt, jättehäftigt.

Men än är inte resan över, det kan hända allt möjligt längs vägen. Jag är glad för att början blivit så positivt bemött. Min vlogg hittar du på Youtube under namnet bildsal 117.

 

 

premiär för vloggen

Jag har testat att vlogga och det är ganska svårt, men nu är jag igång. Jag knåpade ihop en liten film också i all hast med ett urval av påhitt och grejer som jag arbetat med under två år som jag varit bildlärare på Dalsjöskolan.

Ska jag vara helt ärlig är jag alltid lite rädd för att bli något av en publikfriare, mycket i filmen handlar inte direkt om undervisning. För mig är det så självklart att det ena inte utesluter det andra. Det är lätt att tycka om barn och visa uppskattning för barn som lärare, men det är väldigt svårt att skapa en omsorg som gäller för alla utan att någon upplever sig favoriserad eller åsidosatt. Jag är ingen expert på området men jag prövar aktivt olika lösningar, decibel ligan är en sådan. Det måste sitta i väggen på nått vis i klassrummet, tryggheten och omsorgen och att det är något som vi skapar tillsammans. Men detta sagt publicerar härmed min första vlogg. 🙂

Vad tänker jag nu?

Jag verkar vara i skrivartagen idag. Det händer allt mer sällan att jag skriver blogginlägg, börjar kännas så introvert på nått vis. Man behöver träna på att få orden ur munnen också. Det är också svårt, varje reflektion ger insikter om hur kassa förutsättningar man har. Jag tänker att nya arbetssätt även borde genera nya ramar, men det har tvärtom resulterat i mer arbete och fler elever? Tankar om att jag kanske inte hamnar rätt med alla mina upptåg finns också. En är fri att tycka vad man vill om mina fredagsmysare, måndagshjältar, decibelligan och allt annat jag hittar på. Jag försöker bara hålla näsan ovanför ytan, överleva det här berget som jag måste bestiga varje vecka och sedan varsamt klättra nedför innan helgen för att inte slängas ut och behöva  ägna all ledig tid  åt att plåstra om mig för att vilja våga gå tillbaka.

För några år sedan tänkte jag att jag hade många elever, 350 då, och idag har jag snart hundra till. Och jobbar fortfarande heltid? Hur kan det skilja hundra elever på en heltid? Det finns inga reaktioner på det, inte ens från mig. Jag bara stretar på. Är jag trött och risig på jobbet, ja då frågas det om hemförhållanden, om jag påverkas av vintermörkret eller om jag kanske borde sluta plugga?

Med ett par lediga dagar i ryggen tänker jag att jag kan skriva hur orättvist allting känns, utan att verka utbränd. Utan det där sista desperata skriket av falsett i rösten. Jag börjar få nog. Men så länge jag är kvar i skeppet så kämpar jag med allt möjligt. Kidsen motiverar och inspirerar, ger kraft och ork, jag älskar att vara deras lärare men det måste till något annat också. Rimlig arbetsbörda, en morot – mer än personlig utveckling. Det har jag nog av. Så tänker jag nu.

På´t igen då. Skam den som ger sig.

forska forskning?

Skärmavbild 2019-02-14 kl. 13.36.40

I dagarna har denna lilla artikel delats flitigt bland bildlärar kollegor i sociala medier. Det är välkommet och stärkande i ledet att ta del av forskning till ens egen fördel och jag hejar också på, lajkar och delar. Om inte annat för uppmärksamheten kring det egna ämnets betydelse, vilket vi inte är bortskämda med. Men det är ju också så att det allt som ofta hänvisas till, som i detta fall,  forskning rent allmänt. Vilken forskning? En amerikansk uppenbarligen, och den enda referens man ges är tidningen Modern Psykologi. Det är alltså inget pedagogiskt forskningsområde, och är det verkligen så självklart att all form av kreativ aktivitet är just bildämnets domän? Studien har följt studenter som tog examen på nittiotalet, gymnasie -eller högskoleexamen? Sen dess har de haft trettio år på sig att bli ”framgångsrika”, eller hur ska en tänka? Barn var de, i likhet med mig, på 70-talet? Vilken kursplan gällde då? Inte den amerikanska iaf. Själv hade jag en väldigt konstnärlig barndom, målade, pysslade, spelade piano, deltog i teater och dans, men är osäker på om det är åtta gånger mer än för andra barn? Jag är dock den enda i familjen som avlade en akademisk examen, jag blev bildlärare. Men är jag framgångsrik? Hur begreppet framgång definieras inom den här forskningen framgår inte.

Jag har getts många insikter via mina studier och lär mig så smått att förhålla mig kritiskt. På gott och ont. Alla med akademisk bakgrund har erfarenhet av att skriva en uppsats, och kanske även att lämna den bakom sig med en suck av lättnad? Varför vilja göra om det, om och om igen? Själv brottas jag med denna tanke varje dag. Jag skriver en fördjupning nu under arbetsnamnet digitala perspektiv i bildämnet, men jag har också en rest från föregående termin i min masterutbildning i pedagogiskt arbete. En slags pilotuppsats som jag vill ägna åt att öka min förståelse för min praktiknära forskning,  klassrums utvecklare tycker jag är ett bra ord i sammanhanget. Känns lagom pretentiöst. För tanken är faktiskt att jag vill spotta ur mig något varje år under resten av min karriär, något som jag har undersökt och blivit bättre på eller att nya frågor uppstått. För med forskning vet en ju aldrig riktigt vad som händer? Det är ju det som är så kul! Jag läser in mig nu på ”forskningens struktur” kan man kalla det. Jag söker efter nån förenklad modell som kan passa för just mina studier och det jag vill uppnå. Det får ju inte ta för lång tid att sätta sig in i någon annans resultat och i skolans värld har forskning mestadels hört akademin till som lämnat ifrån tjocka ”bibbor” som en inte  har tid för eller ens orkar läsa. Jag vill försöka en annan väg i bildämnet. Nått blir det.

 

 

lesson learned

I några år nu har James Nottingham gratulerat mig på min födelsedag på Facebook. Han fyller år nån vecka senare och då brukar jag skriva ”Happy birthday!” till honom. Det här roar mig väldigt mycket, en liten skitgrej som ändå känns väldigt peppande. I detta nu, när jag läser några väl valda av skolverkets rapporter och återkopplingens betydelse i den formativa bedömningen så poppar Nottinghams namn upp, my buddy James. Kul! Sammantaget kanske du nu tänker att jag inte har något liv? Men det är precis tvärtom, jag berikar mitt liv – och nu kanske även ditt?

Jag intresserar mig för den vetenskapliga grunden i mitt uppdrag och hur jag ska få den att blomma? Vi har ju en lag i Sverige sedan 2010 som säger att verksamheten ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad menas med det egentligen?

Beprövad erfarenhet har sin grund i ett kollegialt lärande och jag funderar på att testa lesson study? Att helt enkelt spela in en lektion och låta ämneskollegor kommentera och bidra med sina erfarenheter. Dokumentera och tillsammans bygga en grund för lektionens viktigaste delar. Man skulle kunna döpa det projektet ”Lesson learned”. 🙂

Svårigheter för mig som bildlärare är ju att jag så många elever, över fyrahundra på en vecka. Formativ bedömning kan då kännas ganska urholkande, återkoppling blir till många samtal som också kräver en framhållning och problemlösning av mig – ett evigt lirkande för att få elever på rätt spår. Jag känner mig trött efteråt. Och då har jag sjutton klasser till.  Därför är det ju också av stor vikt att genomgången blir bra, att eleverna förstår vad som förväntas av dem och att de kan sätta sig i arbete självständigt. Det som skulle funka bra är om eleverna vänder sig mot varandra för att diskutera uppgiften och möjligheterna med den, men mina ungdomar har inte vanan inne att göra detta. Det gör för min skull ibland, när jag tvingar dom. Det finns nån slags tradition av att lära, det gör man främst på egen hand och inte tillsammans? Det är svårt att bryta, även fast man pekar på väldigt många fördelar. Det blir ju ett avslappnande och lekfullt lärande tänker jag, men det ses ju inte heller av tradition som riktigt lärande. Vi har väl alla mött elever som frågat ”När ska vi lära oss saker, vi har ju bara roligt hela tiden?” Iaf om en är bildlärare.

Skärmavbild 2019-02-15 kl. 08.13.57

Jag gjorde den här planschen för klassrummet i höstas och jag har pratat lite kortfattat om den med mina elever. Det finns en väldig fokusering bland mina ungdomar iaf att det bara är inlämningen, slutprodukten, det summativa som utgör  bedömningen. Med vissa inlämningar kan jag ärligt tänka att ”är jag inte bättre än såhär?”, då jag tydligt ser hur jag har misslyckats med att motivera, få eleven att förstå syfte och mål med uppgiften, starta en process av reflektion som lett framåt, återkoppling och driv att försöka göra sitt bästa. Det är vad summativ bedömning har blivit för mig, mitt betyg som lärare. Det är ganska skrala förutsättningar man kan ge inom visionen ”Lust att lära -möjlighet att lyckas” emellanåt när man har väldigt många elever.

Det är så mycket man ska lära sig och allt mitt pluggande och projekt, det är verkligen ett friskt andningshål i vardagen. Att undersöka och vara nyfiken är en väldigt kreativ och återhämtande kraft som jag inte skulle kunna vara utan i detta yrke. Jag bara önskar att jag kunde få tid för det. Det är ju ändå lag.