Årsdagen

Idag för ett år sedan började jag arbeta som bildlärare igen, på Dalsjöskolan i det lilla samhället utanför Borås. Jag har berättat detta för mina klasser idag och många elever applåderade, vilket kändes uppiggande. Hur ska du f i r a detta? löd följdfrågan. Är det inte fantastiskt, att ha elever som så självklart tänker att jag ska fira och inte sörja, som man kan tro att lärare gör nuförtiden? Jag gjorde en liten musical.ly som jag publicerade på instagram och det blev social media kaos igen i klassrummet. Jag vet inga elever som ges så mycket stoff på sin lärare att bearbeta, redigera och manipulera i andra medier där fjortonåringar får vara lite för sig själva. Jag kan bara hoppas att det slutar lyckligt för min del.

Skärmavbild 2018-02-19 kl. 20.06.40

Dalsjöskolan, skolan där superselfien föddes, har jag bara varit här ett år?

Året som bildlärare har varit lite tufft. Det är ganska intensivt med det stora elevantalet. alla anpassningar och bedömningar, att hålla lågan vid liv både för dom och mig och planera för en givande och lärorik bildundervisning. Jag har provat mig fram men mer målmedvetet och det känns som jag äntligen blivit mer fokuserad på det kommunikativa och hur jag ska arbeta.

Det är också lite rörigt att vara ny på en skola, kanske särskilt som man är ganska rutinerad. Gammal nog att vilja ha det på ett visst sätt, less på att bygga upp – man har liksom medverkat i det nu ett par gånger.

Jag påbörjade dessutom en masterutbildning året innan och bara liksom fortsatt på den vilket i efterhand känns helt enastående, trots att jag ännu inte är iland. Men ni som läser på avancerad nivå vet nog vad jag menar.

Elevrådet har jag tampats med, fått med mig en kollega. Jag ordnade med en utbildning och stretar på med årshjulet och förslag på olika teman. Min egen lilla klass har haft trubbel som jag aldrig riktigt hade hört talas om tidigare, varit mycket huvudbry och kärlek riktad åt deras håll under året.

Jag föreläste på konferensen bild i skolan för ett tag sedan, ett jättestor grej för mig, där jag också på många sätt summerade året. Det är så mycket som jag har landat i väl känner jag, sen kan man alltid göra saker och ting bättre. Det finns ingenting som tar slut i mig verkar det som och det gör ju också att det känns kul, det blir alltid en utveckling eller nått helt annat, jag blir aldrig färdig. Så fler år lär det bli!

Frökens favorit

Skärmavbild 2018-02-09 kl. 16.04.39Det var hjärtan överallt i skolan idag, vi får ju fira alla hjärtans dag lite tidigare eftersom det är lov nästa vecka.  Själv fick jag en idé om ett fotohörn där eleven kunde få känna på att han eller hon minsann är frökens favorit. Det blev några foton under dagen där jag radade upp mig under skylten tillsammans med elever som ville ha bildbevis. Vi jobbar ju ganska mycket med foto nu både i åttan och nian, så det kändes som en kul grej att bjuda på.

Annars har veckan varit tung och seg. Men för att plocka fram godbitarna är jag väldigt nöjd med niornas grupparbete. Inte bara att de jobbar på koncentrerat och hjälps åt, de verkar ha så himla kul också. De har nyligen blivit klara med sin superselfie och nu ska de presentera den i form av en filmtrailer. De är tre-fyra elever i varje grupp och starten har varit att de ska visa upp sin superselfie (det är ett självporträtt där man redigerat om bilden till superhjälte) och sedan ska gruppen fånga upp en berättelse kring dessa bilder. Jag trodde faktiskt inte att det skulle funka så bra men i all sin fånighet känns det som neutral mark att diskutera varandras superkrafter och det har varit lättsamt  för eleverna att fånga upp sin kreativitet och fantasi inom detta ämne. De gör  s å  bra ifrån sig och även de allra mest skoltrötta har vaknat till.

Sjuorna däremot känner sig så plågade numera, de håller på med teckning. Jag tycker det är intressant att jämföra årskurserna sjuan och nian just nu, försöka analysera vad det är för komponenter som påverkar motivationen. Alla mina småkillar som tycker det är tråkigt och svårt ställer till det, så jag har funderat på om spelifierat lärande skulle kunna passa för de grundkunskaper som jag vill att eleverna ska bygga upp i ämnet? Jag har ju dessutom kunnat kompetensutveckla mig gällande de spel som de gillar under den här veckan, som man hela tiden får påminna om inte är tillåtet.

Kanske är det för att jag var ifrån bildsalen ett tag för att arbeta på fritids men jag ser väldigt tydligt hur annorlunda jag arbetar nu mot för kanske tio år sedan och vilken arbetsbörda det har blivit att ägna eleven så mycket mer fokus. I början av min karriär var det inte ovanligt att jag gjorde ett bedömningstillfälle, kollade igenom mappen innan betygssättning. Idag gör jag den bedömningen varje vecka, formativt och summativt, jag anpassar undervisningen i flera olika riktningar, ger feedback på annat sätt men elevantalet har snarare ökat. Trots att varje enskild elev kräver så mycket mer i ett professionellt förhållningssätt. Jag är så mycket bättre nu ändå känns det mer strävsamt och mindre roligt, en tanke som har börjat gnaga allt mer. Det är för väl att fröken har sina favoriter, och att dom är så många, 420.

Välkommen till bildsalen?

Jag blev så himla stolt över en av mina tjejer idag, och även mig själv. Försöker landa i den känslan för det är tungt nu.

Som bildlärare har man så många elever. Själv har jag över fyrahundra. Vi har precis haft klasskonferenser och jag vet inte riktigt hur jag ska axla den informationen som getts där? Det är så lätt att uttrycka elevens behov men man kanske ska göra det i ett sammanhang, vad är rimligt att bemöta under förutsättningarna?

Det tycks också så självklart att alla elever ska klara av att gå till bildämnet? Alla barn som ska inkluderas, självklart ska hen ha bild. Eller barn som knappt kan ett ord svenska, men visst kan hen ha bild? Jag har ju redan så många elever. Jag ska fånga upp arton grupper i veckan och då också i varje klass ha nån som inte vill eller förstår varför hen är där eller inte kan kommunicera? Mig veterligen har jag aldrig någonsin tillfrågats om det känns okej för mig, så vem kommer på det här? Vad säger det om mitt ämne?

Plötsligt en dag kom hon. Kunde knappt ett ord på svenska. Jag var hyfsat förberedd men ändå inte.

Idag, några månader senare, gick vi igenom en uppgift i bildanalys, ett fotomontage. En svår uppgift, efter en lång genomgång med svenskt prat och diskussion. Jag hade skrivit ner uppgiften i ett blogginlägg. Hon och jag pratade enskilt om den, gick in på bloggen och översatte texten till två andra språk.. Knappt fem minuter tog det, hon förstod vad hon skulle göra och satte igång och det känns så himla skönt att ha kommit på en grej som underlättar och ger henne chans att göra rätt och bra.

Skärmavbild 2018-02-07 kl. 21.03.42

Jag blev väldigt stolt över henne idag, bra kämpat! Och stolt över mig själv som skapat vägen dit. För det är inte självklart.

 

äldre och visare

Länge har jag haft önskan att kunna publicera en gif på Instagram men har inte fattat hur man gör. Men så igår fick jag ett ryck och gjorde några efterforskningar. Sen förstod jag också att det finns appar för detta, så klart. Men man lär sig lär sig mer genom att ta den svåra vägen, tänker jag.

Nåväl appen heter File converter. I den klistrar du gif länken, se till att öppna originalfilen så du inte klistrar en länk till en blogg. Select your file, convert från URL och konvertera till videoformat MP4. Sen är bara att ladda ner och filmen hamnar bland videos i egna bilder.

Eftersom det är min födelsedag idag så tänkte jag att det kunde vara kul att publicera en gif dagen till ära, så sagt och gjort hittade jag en födelsedagstårta med en dansande kille framför. Jag tyckte det såg kul ut och på tårtan stod det ”forever yung”. Jo jag såg att det var felstavat men trodde inte att det hade någon betydelse.

Återigen har jag sån himla tur i flödet med vänner som petar mig åt rätt håll. Raskt kom frågan Yung? :-). Så jag gjorde en snabb sökning kring det där. Det visade ju sig att jag publicerat att knark håller mig för evigt ung typ. Ah suck, bort med det inlägget! Men jag bjöd första klassen på den här erfarenheten. Man kan inte kunna allt men man har chansen att stanna upp innan och undersöka, varför inte ta den chansen? Det är så himla lätt att man blir för naiv. Det är även syftet med att titta på fenomenet memes, som vi gör nu i årskurs 9. Och gif blir väl nästa grej kanske?

Det var ett tag sedan

Min facebooksida påminner mig hela tiden om hur länge sedan det var som jag publicerade något där och att mina följare väntar med spänning på att höra mer, kanske även fler om jag väljer att marknadsföra mina inlägg för en ringa slant? Men okej då. Jag gör väl ett försök. Bloggen har blivit lite minerad mark eftersom jag har känt mig sliten efter höstterminens masterutbildning, men om jag bara håller ut ett tag till så har jag fem års dokumenterat arbete bakom mig. Och vad det har hänt grejer under de här åren. Det var också startskotten för den här bloggen, att dokumentera det jag gör och via det också motiveras till att vilja lära mig nya svåra grejer hela tiden och utmana mig själv. Det är svårt att göra det på egen hand. Så tack för att du läser!

Så var befinner jag mig nu? Jag hade ett samtal med en utav mina elever i morse kring memes och internet kultur efter avslutad lektion som var väldigt givande. Jag fortsätter att försöka lära svåra saker. En fantastisk kílle fö som även lärde mig ”death stare” för ett tag sedan när vi åt lunch ihop. Man ska argsint stirra på varandra och få den andre att känna sig obekväm, vilket han var väldigt bra på. Jag fick då tillfälle att bidra med mina kunskaper och berättade att forskning har påvisat att om har man ögonkontakt under en längre tid så slutar det antingen med bråk eller sex så death stare kan falla väl ut för en ung man, även om det kan verka lite udda. Man får ge och ta i det här jobbet numera, och det är roligt. Jag kan villigt erkänna att den här åldern på barnen, mellan 13-16, är väldigt charmig. Jag upptäcker dagligen att de har så fina och intressanta tankar och idéer kring saker och ting men förstås också en del inslag av överjävligt trots vilket man också får se som lite uppiggande. Jag har ju så himla många elever bara, det är ju det.

För mig är det fortfarande lite läskigt att ge sig ut i det okända. Jag fick t.ex för mig att föra in memes i undervisningen, något jag inte känner till så väl men förstått att ett flertal elever är riktiga proffs på. Memes är ursprungligen interna skämt som delades mellan parter som förstod vad skämtet handlade om. Idag är det något vi upplever varje dag på sociala medier när vi scrollar i flödet, bilder med tillhörande text, ofta en ironi. När jag gick in i detta med vuxet perspektiv så såg ju jag att man sprider väldigt mycket fördomar i dessa lustigheter och vill därför gärna sprida lite netikett omkring mig. Jag har numera också förstått att det här är helig grabbhumor, som tanter helt enkelt inte förstår sig på. Ett bra tag babblade jag även på om ”mämmes” när plötsligt en kille räckte upp handen och frågade om det var ”miims” jag pratade om? Så är det när man googlar. Jag tänker att jag provar mig fram, det är en liten reflektionsuppgift kring ett av de största virala fenomen vi har på internet just nu, som dessutom kombinerar bild och text. Det kan vara värt att ta upp det, även om stegen är stapplande.  Och som sagt, jag har tur med elever som stannar kvar och upplyser mig i min kunskapsbrist. Våra barn äger internet, tonåringar – bästa kompetensutvecklingen hittills, stanna upp och lyssna på vad dom kan!

Jag har också intresserat mig för girlgaze. #girlgaze har blivit en trend på instagram, ett sätt bryta normen kring hur kvinnor förväntas att se ut. Även män har normer att leva upp till utseendemässigt men just girlgaze fokuserar på den kvinnliga blicken, på kvinnor. Det här har formats under veckan till att jag visar adidas reklamen med fotografen Arvida Byström. Hon använder sig själv som modell och det blev vilda protester när hon inte rakat sina ben. Det finns även en film på youtube där Arvida medverkar med sin danska kollega i en performance de kallar selfie stick aerobics.  Sammantaget är detta ett lektions upplägg som kretsar kring bildanalys och visuell kultur, men själva researchen tar ju fler veckor, iaf för mig. Hur man lägger upp diskussionen till syftet med att ta upp ämnet. För det blir mycket frågor. Jag upplever att jag som bildlärare har så mycket att bearbeta kring samtida bilduttryck, varje gång undrar jag varför jag stack in huvudet i den här myrstacken? Det är ju så mycket lättare att hålla sig till genomgångar i centralperspektiv eller hur man skuggar en boll. Så det är väl lite såna funderingar jag har numera, innehåll och struktur i undervisningen i förhållande till kursplanen.

Så är det.

fredagsmysare

För många år sedan hade jag en klass i slutet på fredagen som bara kändes urholkande. Vi var alla väldigt trötta, det var bråk och dålig stämning  och alldeles för högt i tak. Sådär så att jag småsprang till bussen hem med gråten i halsen full av tvivel på mitt yrkesval. Ingenting jag gjorde dög eller fungerade särskilt bra.

En fredag innan lektionen skulle börja skrev jag FREDAGSMYSARE på tavlan innan eleverna kom in i klassrummet. Jo, dom blev nyfikna. Tillräckligt för att jag ska skulle få en syl i vädret. Jag berättade då att jag blivit en smula besviken och att det kanske gjort mig lite extra uppskruvad eftersom min sista klass på fredagen, dom brukar ju jag kalla för mina fredagsmysare. ”Ni är extra viktiga och speciella. Vi slutar den här arbetsveckan tillsammans och det är ju jätteviktigt att vi går härifrån och känner att vi har haft det bra och mysigt och roligt, och att det inte handlar om att inte göra nått eller få sluta tidigare. Ni är ju mina fredagsmysare!”

Eleverna blev roade och  smakade på ordet och kände att det nog var nått för dem, att vara bildmalins fredagsmysare? Det funkande i all sin fånighet, men hade förstås ett väldigt gott syfte.

Året därpå blev det så att  samma klass hade bild igen sista lektionen, och då var det här uttrycket helt etablerat. ”Har du sett på schemat, vi ska vara dina fredagsmysare igen!” De pratade ofta om sig själva som fredagsmysarna.

Det är så mycket roliga och varma minnen. Jag har ju faktiskt fortfarande fredagsmysare, i år är det 8F. Dom är toppen!

Och jag känner mig varken trött eller sliten eller tvivlar på om jag vill tillbaka på måndag.

nästan i mål

Måste till jobbet en sväng till i morgon förmiddag. Jag är långt ifrån klar med alla omdömen, och det har under dagen känts väldigt orättvist. De flesta av mina kollegor kommer väl knappt upp till hundra elever och själv har man trehundra till. Då ges man iofs förmånen att slippa kryssa i allt men för ungdomarnas skull och för min egen vill jag självklart ha en genomtänkt uppfattning kring elevens kunskapsnivå. Jag är inte helt tillfreds med kompromissen, det är ett viktigt samtal som man förbereder kring med sina omdömen och det ger ett signalvärde när eleven aldrig ges full feedback i bild.

Egentligen borde vi bildlärare avsättas extra tid för att verkligen nogsamt dokumentera bedömningen. Inte bara för att vi har så många elever utan även för att den nationella utvärderingen i bild som gjordes 2015 påtalat att det finns en tydlig betygsinflation i ämnet. En svår sten att vända på. Och det klart att det smyger sig in en viss godtycklighet även i mina betygsrader, jag har ju inte chans att upprätta kvalitet. Även ifall jag sköter mina danssteg perfekt så ska jag samarbeta med flera hundra tonåringar och få dom att sköta den egna logistiken fläckfritt. Skriva namn på sina bilder, stoppa dom i mappen, lämna in i tid och förstå att bilden man la på tork förra veckan omöjligt kan ligga kvar på bänken där man lämnade den senast, inte när det är 17 andra klasser som har bild här efter att du har gått härifrån.

Nä nu får man hålla i sig så man inte lägger onödig energi på att surna till. Nu är det halvlek och alla brister man upptäcker nu finns det gott om tid att reparera. Så får man tänka.

Jag är hittills väldigt nöjd med terminens arbete. En viktig påminnelse. Så kul vi har haft det i bildsalen, jag tycker det. En förmiddag till sen är det lov för mig.