Var ska jag lägga min bild?

Idag fick jag idén att spela in mig själv under lektionstid för att kolla av hur många enskilda instruktioner jag egentligen ger efter en genomgång? En får ju sitta som en papegoja kring ganska självklar information, tex eleverna lägger alltid sina bilder på tork på samma ställe och ovanför det hyllsystemet har jag också en lapp med klassen tillhörighet. Jag hör mig själv säga att ”era bilder lägger ni på hyllan i rummet intill, jag har skrivit klass ovanför hyllan.”  Vi har dessutom gjort samma procedur ett par gånger. Ändå frågas det ”vart ska jag lägga min bild för att torka?” med lite variation för ”vilket rum? eller ”vilken hylla?”, som om man besökte salen för första gången.

Jag blir nyfiken på vad det beror på och om det är något som jag kan göra, eller kanske redan gör för att det blir så? Alltså jag har inget emot att svara på frågor, men det känns det en smula urholkande att behöva göra det i så stor utsträckning kring saker som borde vara självklara, som ofta står uppskrivna på tavlan eller som eleven lätt kan ta reda på utan att involvera mig. Den sortens självständighet försvinner allt mer, men jag vet inte om jag kan utesluta att det är mitt ledarskap eller brist på tydlighet som påverkar?

Jag minns att vi redan på utbildningen, för snart tjugofem år sedan, diskuterade detta med en lärare i didaktik. Han menade att han brukade säga ”lägg den på lampan” eller ”har du redan glömt att vi alltid slänger ut bilderna genom fönstret?” Jag kom och tänka på det eftersom en kollega i veckan hittat en bild på tork på gräsmattan utanför. Dock har jag aldrig använt mig av den metoden. Nån slags chocka barn till insikt? Jag vet inte vad jag tycker om det riktigt.

Nåväl. Intressant att undersöka sin egen arbetsmiljö, en ska ju ändå hålla i tjugo år till och det kan ju vara kul med lite mer intressanta och nyanserade frågor på jobbet. Nu när en äntligen fått upp lite klös som lärare.

ordning och reda?

Idag kläckte en elev ur sig att jag inte bara håller på att bli tant, utan har varit det så länge han kunde minnas. Jag tänkte då tyst att lille vän, inom ett år kommer jag att skriva ett fett F i ordning och uppförande på dig. En viss tröst nu när jag behöver få mogna som kvinna i lugn och ro, även om ordningsbetyg inte riktigt känns som min grej.

Hur ska det gå till egentligen, med ordningsbetygen? Jag tycker det är svårt att veta vad som är vad, det är ju mycket situationen i sig som skapar ett beteende? I en konflikt med en elev tex så tar det ju lite tid innan man helt kan utesluta sin egen påverkan på elevens uppförande eller händelse? Därmed inte sagt att allt ansvar ligger på mig som lärare, men vissa frökengrejer man gör triggar ju mer än andra om en säger så. Jag är iaf mån om  att man möts efteråt och säger förlåt för att ha brusat upp, ibland är det faktiskt bara jag, ibland bara eleven och emellanåt ryker vi samtidigt. Det finns ju en anledning menar jag, är det inte viktigare att reda ut den än att anmäla den?

Men jag tänker att mina kontroverser kanske inte varit så allvarliga? Nu när ytterligare dokumentation är på väg känner jag att vi har det ju faktiskt väldigt trevligt, alla elever är väl snälla och fina? Eller?

Av dagens drygt 100 elever är det en handfull som inte fullt ut klarat av att vara i klassrummet och göra det som förväntas, med hög risk för att även uppföra sig illa under press. Och det finns anledningar till det, som jag inte ensam kan reda ut. Hade jag dessutom inte stärkts upp av två elevassistenter så hade antalet varit det dubbla.

Hon och han?

Ägnar en liten stund åt att ögna igenom en utvärdering i årskurs nio. Med ett leende i hjärtat minns jag spontana reflektioner kring första frågan och hoppas innerligt att jag är en som har påverkat det förhållningssättet. Jag har nämligen ägnat så mycket energi åt att i tanke, bedömning, tillmötesgående inte sära på killar och tjejer. En resa som jag behövt i min personliga utveckling i yrket, och som jag nu hoppas även har präglat normer och värderingar i klassrummet.

Så vad är då första frågan undrar du kanske nyfiket? Jo eleven ska ringa in om hen är kille eller tjej. Jag använde tidigare en undersökning på en högskolekurs som jag gick i höstas och fick en antydan om att det skulle vara intressant att följa skillnaden mellan pojkar och flickor med följdfrågan varför jag inte lät eleverna ringa in sin medfödda könstillhörighet?  Eftersom jag nu fick stå till svars för att vilja dela in enkäten i ”pojk- och flick” fack så berättade jag detta för eleverna. ”Var det högskolan verkligen? ”Så gammeldags!” ”Vi är människor”.

Så nu sitter jag här med ett antal enkäter från tvåkönade elever. Det gör mig glad och hoppfull.

april april

Första april idag och för en halv sekund såg det ut som om klassen på fullt allvar trodde på min information att efter klädsim skulle det bli nakenbad på gympan, bara värmen kommer igång. Allt för att höja pulsen med ökat meritvärde som påföljd. Vältränade kroppar ger högst betyg. 🙂

Nåväl, jag var faktiskt på en klass förra veckan att de borde pranka mig mer. Jag tycker om deras smarta humor, hela gruppen hänger liksom på. De nya generationerna är så media anpassade på nått vis, det är som att gå omkring i en TV serie med en massa fyndiga cliffhangers hit och dit. Dock kanske ett lite udda och ödesdigert peppande av mig?  Men i samma stund som jag föreslog det så slant en elev armbågen mot bordskanten vilket resulterade att huvudet trillade rakt ner i paletten bredvid. Andra gången nu på två veckor som jag har en elev med peruken full av färg, så jag tänkte att ”prank fredag” kanske inte är en så dum idé ändå? Att liksom mentalt förbereda sig på en timme där vad som helst kan hända och försöka att bara njuta av det och se det roliga i det, för som fröken rullar det på och man blir lätt småsur i den miljön man tvingas reda ut. Med risk för att en blir ännu surare förstås, men ibland får man våga chansa. Vi får väl se hur de väljer att hålla ångan uppe nästa gång? Idén lär dom ju inte glömma.

din late jävel

Det är många år sedan nu som vi i skolan började diskutera kring våra omdömen och kritiken var förstås stark emot att skriva att eleven exempelvis är lat. En kollega menade att ordet bekväm var mer lämpligt i sammanhanget. En får påminna sig om att vi vuxna också kan missa poängen.

Bara för att man arbetar med människor innebär detta inte automatiskt att man får tillåta sig att vara mänsklig. Det kan iofs bli väldigt rätt men i vissa stunder också väldigt fel.

Även jag har reaktioner på elevernas beteende, och personliga egenskaper, och känner minst sagt en frustration kring det lust styrda. Därför ägnar jag dagens text åt reflektion kring att försöka förstå.

Jag är själv en känslomänniska och jag har fått ägna väldigt mycket kraft åt att hålla masken och skärpa till mig, därför blir jag kanske extra provocerad av några ur den yngre generationen och deras lättsamma sätt att hänvisa det mesta till vad man känner. Som att den främsta sanningen ligger just där, i den egna upplevelsen?  I min värld har detta aldrig tillåtits. Icke relevant underbyggda reaktioner som jag personligen täppt igen som tillfällig förvirring, missuppfattningar, trötthet, överdrivet känslosamt som måste bedarras innan en kan tänka klart – slängs numera ganska oemotsagt som skuld och skam på mig i egenskap av lärare, av vissa ungdomar varje dag.

Ett annat sätt är elever som tex skriver ihop några rader kring varför man inte  k ä n n e r  för att svara på en fråga, istället för att faktiskt svara på frågan, i en skoluppgift. Inlämning: ”Jag kan ju sitta och övertänka och filosofera över trailern men det känns rätt onödigt.” Feedback: Förtydligande: Sista frågan handlar om vilka kopplingar du gör till filmen, inte hur du uppfattar frågan.

När jag påminner om ämnets centrala innehåll och kunskapskrav riskeras detta att upplevas som maktförfarande. Ett slags stundens hittepå för att få sista ordet? Något som inte känns bra. Min ton kan då också uppfattas som obehaglig och kärringaktig. Jag har problem, med mig själv, och borde tagga ner.

Undervisning kräver så mycket vägledning och feedback – elev tid som jag inte har. Därför vänjer jag mig vid smällar där skulden läggs på mig. Jag har inte tid att gå in och peta i allt.  Ändå tänker jag att inför gymnasiet och yrkeslivet så är det väldigt fel att hela tiden få ”okejat” att vara lust styrd.  Vi måste ifrågasätta attityden. ”Det kändes inte rätt att gå på det mötet” ”Frågorna kändes konstiga så därför sket jag i att svara” ”Jag klarar inte av henne, hon får mig att må dåligt” ”Vintertid anser jag att man inte borde arbeta före klockan tio.” ”Jag behövde tänka, därför stack jag tidigare.” ” Den texten var ointressant så jag tyckte inte den var så viktig att läsa” ”Jag vet ganska mycket, det räcker att jag hänvisar till mig själv” And it goes on and on..

Det här kan ju förstås även ses som en väldigt sund motpol i vårt stressiga liv och man får göra en avvägning kring vilka motfrågor som är rimliga att ställa. Motfrågor i sig tänker jag, som jag ställer till ungdomar avslöjar ju även viljan till en eventuell förändring. Dvs ”Vad är syftet med att du berättar detta för mig? Vad förväntar du dig att jag ska göra och vad har du själv provat i syfte att det ska bli bättre?” Kan du inte svara på en enda av dessa frågor så kan ju lösningen finnas hos dig? Det är också betydligt lättare att ändra på sig själv än alla andra runt omkring en. Jag brukar själv ställa mig dessa frågor. Man måste ju visa respekt för varandras roller och att vi faktiskt ”sätter bollar i rullning” när vi berättar saker för varandra. Att då i efterhand hänvisa till mens eller dålig form, sovit dåligt. Det känns väl sådär? Då hade man kanske inte behövt blanda in chefen tänker jag.

Som lärare tänker jag också på hur vi människor speglar oss i varandras beteende på olika sätt. Jag väljer att beskriva en dålig situation. Just nu har jag fullt upp med inlämningar av olika slag, teman vi arbetat med för flera veckor sedan har några elever fortfarande inte lämnat in. En elev visade sig vara ovanligt disträ till denna påminnelse, så kan det ju vara med elever som påminns om sina brister i varje ämne. Hen hade en ”dålig dag”, visade det sig senare (ja, varför inte gå ”all in” när en ändå var igång?) I stunden hade jag dock fullt fokus bara på min lilla bubbla, tyckte mig inte ha gjort något annat än att snällt och tålmodigt påpeka för eleven att arbetet måste bli klart och lämnas in, dock med knorren att F också är ett betyg. Det var ju liksom inte första påminnelsen. Reaktionen från eleven blev att hen skulle lämnat in för länge sedan om det inte var för att jag slarvat bort hens bild. Eleven antydde också att jag var tjatig och borde lämna hen ifred. Jag hade nu gjort eleven irriterad, såpass att hen demonstrativt valde att titta på film, vilket var mitt fel,  och hen gav sig även rätten att att fälla negativa nedlåtande kommentarer till mig, om mig. Jag märkte hur jag backade och på väg bort fäller jag också kommentarer för att rikta skuld och skam tillbaka, samtidigt som jag har blicken mot helt andra elever i syfte att vinna sympati. Din late jävel, sa jag däremot inte, men det kanske kändes så?

Det här är ju så mänskligt. Och fel. Jag har speglat mig i min elev och svarar med samma beteende. Det bara händer, och det tar energi att bryta det. Men det tar mer energi att inte göra det. Det blir en ond cirkel, där barnet också tror sig ha rätt – baserad på sin egen upplevelse?

För att bryta det här känslostyrda bemötandet så måste jag lära om, skaffa mig en plan kring hur jag ska gå till väga. Hade det blivit annorlunda om jag mindre stressat och mer nyfiket frågade ”Vad har hänt med din inlämning, jag minns hur du jobbade på ditt arbete, hur bra det gick, men vad hände sen?” En annan början, ett trevligare slut?

Men vad fan, en blir ju arg också! Hålla på och lirka kring de mest självklara saker? Vad är det frågan om egentligen? Tidsbristen gör också att jag blundar för en del smågrejer, härdar ut och det leder till konsekvenser. Som enskild medarbetare kan jag inte lösa allt, men jag kan fundera på hur jag kan göra min tid mer effektiv via genomtänkta val.

Ja, funderingar som sagt. Jag är på intet sätt perfekt, känner faktiskt igen mig i alla delar i denna text. 🙂 Påminns även om hur betydelsefullt det är och har varit för mig att bli fostrad, inte bara av föräldrar utan även av lärare, kollegor, vänner, partners och medmänniskor. Jag räknar med att fler grejer kommer att flikas in med åren.

Nyanser, möten och lärdomar

Idag, fredag, har bildundervisningen kretsat kring färglära och hudnyanser. Jag har skrivit om uppgiften tidigare se att belysa våra olika nyanser

Jag har sökt inspirationsmaterial för bilder som behandlar etnicitet och jag valde idag att visa ett Ted talk om ett konstnärligt projekt kallat Humanae, av fotografen Angelica Dass. Med enkla medel har Angelica skapat ett väldigt intressant projekt då hon får oss att ifrågasätta rastillhörighet. Vi lever i en värld som blir allt mindre, där vi förälskar oss och får barn och blandar ut våra nationaliteter, språk och färger. Många av oss går inte att fördela i svarta, vita, röda eller gula – och vad är ens syftet? Speciellt då många människor även far illa av det.

Angelica har via en liten bit på näsan på sina portätt tagit fram samma nyans på datorns färgpalett Pantone och sedan lagt denna färg som bakgrund. Hon har fotat över 3000 människor, alla med sin unika ton. Hör henne berätta om sitt konstprojekt.

Jag valde att visa detta tal för mina elever under fredagen, vilket föll väl ut. Man måste bädda in det innan genom att tala om syftet -och hänvisa till kursplanen. Vi är ålagda att bearbeta bilder som bl.a. behandlar etnicitet i ämnet och jag tycker att humanae är ett spännande konstnärligt projekt att visa i det sammanhanget, hur en fotograf bearbetat temat. Jag tycker också att Angelica gör en fantastisk och personlig presentation kring drivkraften och nyfiken bakom sina bilder.

I sitt tal nämner hon även sociala mediers kraft i positiv bemärkelse så jag kände ingen oro för att sprida detta via det nybildade Instgramkonto bildsalBorås. Det är ju lite lurigt annars att sprida konstverk pga av upphovsrätten. Det är också ett ämne där jag personligen känner mig lite vilse och behöver bli bättre på. Jag har egentligen inte fått någon klarhet kring våra bilder som jag lägger ut, vad som gäller egentligen förutom att namn och ansikten inte tillåts att publiceras. Men vad händer om en läromedelsförfattare eller någon annan vill och kanske använder bilderna i en spridning i större sammanhang? Vilket faktiskt inte är helt osannolikt, även om det låter som om jag fått en släng av hybris. Nu tror jag nog att alla inblandade skulle känna sig stolta och positiva till detta men ändå, jag vill veta.

Nåväl jag la ut lite bilder som ungdomarna jobbade med på Instagramkontot bildsalBorås och taggade med både humanae och angelicadass. Och tänka sig, självaste konstnärinnan hör av sig via dm och likes. Vilken lycka! Det här är en jättestor grej för mig, precis den kicken jag behöver just nu! För en stretar på, eller hur? I hopp om att man gör något betydelsefullt, men en tvivlar ju hela tiden. Så häftigt för mina elever också, lilla Dalsjöskolan hamnade på kartan i ett internationellt känt konstnärligt projekt via direktkontakt med konstnären som intresserade sig för deras arbete.

Vårt blygsamma Instagramkonto bildsalBorås med sina hundra följare, skapade ett fantastiskt möte, inspiration, motivation. Och lite nya frågor..men i sin helhet så känner jag att jag är på rätt väg. Jag gör bra grejer. Det känns kul nu. 🙂

 

 

tisdagen den 12 mars

Idag har jag undervisat närmare hundra ungdomar, det gör jag varje tisdag. Från början var det tänkt att jag skulle ha sex lektioner på tisdagar dvs träffa ytterligare, närmare,  femtio elever. Schemat blev ändrat sån tur var.

Jag har varit lite småtjurig idag, därför poppar denna tanken upp. Men jag tänker också att det kan vara bra att belysa dessa möten och vad jag gör under en dag. Jag hinner självklart inte ägna mig åt någon statistik, men en dag som denna gör att intrycken bränner sig fast lite extra.

Första lektionen var toppen. Jag hade hunnit förbereda mig och var själv sugen på lektionen. Vi tittade på några bilder tillsammans från nätet under temat etnicitet och sedan satte eleverna fart med sitt praktiska arbete. Jag kollade runt efter inlämningar eftersom jag saknade några, har jobbat med omdömen redan.

Andra lektionen efter en kort lunch. Eleverna var tidiga som vanligt och det var stökigt utanför dörren. Jag släppte in dom och många var sugna på att börja med sitt praktiska arbete. Jag lät dom börja men insåg snabbt att det blev för mycket för mig. De ville alla ha hjälp samtidigt, många med samma saker men någon letade efter sin mapp en annan efter sin bild som hen lagt på tork, nån behövde låna penna, två kivades om fönsterplats… När de kommit igång pustade jag ut, jag blev sittandes.  Jag blir så trött av alla ljud och rörelser, och den här flexibiliteten som krävs, och tålamodet. Jobbade med att få in alla inlämningar och förvånades över hur många namn jag kan.

Det är en kort paus sen kommer nästa gäng. Äldre. Många köper glass innan lektionen trots att det vet att jag surnar till över det. Att återigen behöva påminna om självklara regler. Jag behövde städa efter förra klassen, jag kände mig trött. Samlade ihop den nya gruppen för en genomgång. Lektionen innan hade jag samlat ihop deras bilder som lagts på tork och nu hade jag glömt var jag lagt dom. Jag blev stressad och irriterad över det. Varje vecka erbjuder svarta hål i minnet, jag får snart skriva ner allting. Börjar känna mig överstimulerad, hjärntrött. Vad säger hjärnforskningen om vår arbetsmiljö egentligen? Jag orkar inte bry mig om inlämningar. Det vi skulle göra under lektionstid sköt jag upp till nästa vecka, improviserade en liten ny praktisk uppgift istället. Eleverna börjar liknas vid fågelungar som vill bli matade hela tiden och jag hinner inte förbereda, allt arbetsmaterial står jag för. Jag kan inte hänvisa till nästa kapitel. Andra elever sitter med sin iPad och när jag väl hinner ta ett varv i klassrummet måste jag ifrågasätta varför några inte har börjat? Det duger inte med att jag inte sagt åt dom vad dom ska göra. Det står skrivet på tavlan och vet man inte måste man fråga, säger jag surt, trots att jag kanske inte orkar fler frågor denna dag? Jag börjar känna mig sliten.

En kort paus till och nästa grupp. Hoppade över genomgången igen och valde återigen att improvisera en praktisk extra uppgift för de som var klara. Haffade kringströvande elever efter sena inlämningar. Blev sittandes. Smått hålögd.

Idag har jag svarat på minst 600 frågor, rett ut minst tio mindre konflikter, letat efter minst 5 mappar som lite slentrianmässigt slängts in i skåpet av eleven och fem bilder som inte låg kvar på den plats som eleven tyckte var lämplig att den skulle torka på förra veckan, tvättat minst fyrtio penslar och en massa andra smågrejer att hålla i minnet. Jag har blivit färdig med nästan 120 omdömen men fortsätter nästa vecka att leta upp mystisk försvunna inlämningar och återkoppla till elever som varit sjuka, tjugo saknas i nuläget.

Den var den tisdagen.