att få upptäcka sin egen utveckling

Jag har väl fått mitt BFL arbete att funka sådär. Nått år var jag superambitiös och gjorde exempelböcker med stegrande kunskaper och samlade mängder med elevarbeten för att visa kvalitéer, ge tips och idéer kring hur man kan komma vidare. Det blev inte bra. Jag tyckte för många elever var väldigt ointresserade av var de kunskapsmässigt befinner sig just nu men har en ganska klar bild över vad de tänker sig nå upp till. Däremellan ganska stort glapp, för många. Jag la t.ex en arbetsuppgift i ett häfte med bilder rangordnade från E till A, beskrev kortfattat bildernas kunskapsinnehåll och var betyget landat och varför. Efter det följde ett par tips på vad man kan tänka på för att göra ännu bättre ifrån sig, inom just den här arbetsuppgiften. Vi gick igenom detta tillsammans och jag förklarade tanken med att få tips och råd längs vägen utifrån individuella förutsättningar, betydelsen av att öva för att bli bättre och att även dokumentera sina idéer, också de som man kanske inte fullt ut kan genomföra praktiskt.  Ändå bläddrade alla fram till sista sidan, som kretsade kring de högre betygen, och stod lika förhoppningsfulla som man bara kan göra hos frissan den tiodels sekund man faktiskt tror att man ska se exakt ut som kvinnan på bilden när man är klar. De hade ju fått tips.

Nä det funkade inte. Jag fick tänka om.

Mina sjuor har fått repetera grundkunskaper hela hösten och har ett gäng perspektivteckningar och ansiktets proportioner – ja dessa är mer som som ”träningsarbeten” och det blir därför inte lika känsligt att rakt på sak lägga sig i vad som behöver rättas till, som det kan vara annars i en konstnärlig process. Därför blev förra terminens avslutande övning att titta igenom sina bilduppgifter, välja en som man vill jobba vidare med, stanna upp och fundera på hur man skulle gjort annorlunda eller ännu bättre. De har sedan fotat sin bild före och efter.

IMG_2052IMG_2053IMG_2054

Att se vilka framsteg man gjort betyder väldigt mycket och skapar känslan av att inget är omöjligt. Ovan visar bilder av en flicka som valde att göra ytterligare en bild och de ligger i nummerordning frän vänster till höger. Jag valde dessa bilder för att man så tydligt ser hur hon successivt höjt sin kunskapsnivå genom att göra aktiva och medvetna val, och även använt sig av de kunskaper som delats ut. Jag ägnade henne knappa fem minuter under dagens lektion men då jag kunde ge tydliga exempel på utvecklade kvalitéer och feedback som jag tror, och hoppas innerligt, även skapat tro på själv och sin kapacitet en lång tid framöver.

Att vara effektiv i mötet är också att spara tid. Låter kanske krasst men elever som tror på sig själva och sin kapacitet vågar ju även försöka på egen hand, de klarar att misslyckas och behöver inte sin lärare bredvid sig hela tiden. Det kan lätt bli en ond cirkel i det båda parter tror är positiv feedback. Som lärare har jag också ett behov utav att själv få välja hur och när jag ska interagera med eleven, jag mår inte alls bra i en undervisnings situation där alla drar i mig och gapar uppassning och kräver uppmärksamhet, ofta för fel saker.

Jag tycker övningen blev mycket bra. Det kommer också att bli tydligare att förklara att det är just framstegen som bedöms och att man får hjälpas åt att bli ”duktiga” tillsammans.