100 dagar i förskoleklass

Jag har tillsammans med drygt 70 sexåringar och deras fröknar gjort hundra dagar i förskoleklass. Heja!

För ett år sedan var allt jag hoppades på att den här perioden som jag tillägnat främst fritids skulle mynna ut i nån slags personlig seger, en stärkande vinst, och det har den också gjort och mer därtill. Jag är främst så väldigt tacksam för alla fina relationer som jag har skaffat mig bland kollegor, barn och deras föräldrar. Jag kommer förmodligen inte att skiljas åt utan liksom från förra plugget ha en hel del kvar nu när jag ska tillbaka till högstadiet igen. Denna gång till en bildsal med nummer 711. Ännu ett skäl att tro att allting har en mening och betydelse, tänker jag.

Tiden i f.s.k . har varit både utmanande och lärorik och det är självklart spännande att möta blivande högstadie elever i sin första roll i skolan. Det är så oerhört svårt att fånga gruppens fokus i den här åldern och jag är full av beundran inför alla pedagoger som fixar detta, år efter år. Själv avrundade jag med en idrottslektion häromdagen med arton friska sexåringar som skulle spela konboll och insåg nöjt att min pedagogiska insats inte är så kantstött som jag ibland får för mig utan tvärtom förädlad i sin struktur och tydlighet. Men det var också en bra dag.

Många strider blir det med så unga elever. De har ju bara funnits på jordens yta i sex år och med lite avvikelser hit och dit får man räkna med att max hälften av den tiden har de kunnat bearbeta upplevelser med oss andra på ett hyfsat begripligt sätt. Då har man inga vidgade referensramar direkt. Ganska naturligt för en sexåring att vara lite avvaktande och hellre säger nej eller rentav frågar varför? Det som emellanåt känns så väldigt provocerande för oss vuxna som vet så mycket mer, vad som t.ex. är nyttigt, farligt och roligt.

ska%cc%88rmavbild-2017-02-09-kl-20-26-08Jag tänker mycket på vad jag kan förbereda mig på. Vad blir det av dessa små längs vägen, vad är det som formar och vägleder?  Skolan är en orubblig institution som kräver fasta ramar, struktur och organisation men innehållet, vägen till kunskap och insikt tror jag måste motsvara behovet i allt högre utsträckning. Få barnen att vilja lära sig.

De barn som jag mött har förhållningssättet att de flesta kunskaper tycks vara valbara och även kunna väljas bort eller förhandlas om.  Ja så är det ju, det märker man ju själv  hur svårt det är att välja rätt, att hellre titta på bonde söker fru än nyheterna, och också hur blurrigt det börjar bli för vad som egentligen är allmänbildning? Hur förhåller jag mig till vad man behöver kunna i jämförelse med vad jag ska lära ut? Kan jag förutspå innehållet i deras utbildning i bild på högstadiet om 6 år? Vad behöver jag kunna för att göra det?

Jag har även funderat en del på om lydnad verkligen är den enda hållbara grunden för att det ska fungera? Vad säger det om skolan när resten av vårt samhälle ställer ganska höga krav även på våra yngre barn att vara kritiska? Hur förhåller man sig till det, hur formar det mitt ledarskap i klassrummet? Går det ens att kompromissa?

Mycket tänk, insikter och erfarenheter har jag med mig och jag kan bara hoppas att det landar i något värdefullt som kan bidra ytterligare och då främst till fritidsverksamheten som jag så innerligt hoppas kan få lite revansch i svensk skola och ses som värdefull.

Tack särskilt till alla berörda på avdelningen Skattkistan, Kristinebergsskolan, Borås.

 

 

bildtolkning med emojis

Jag har startat något jag kallar monsterskola på fritids för våra sexåringar. Jag tycker själv att det funkar sådär. Fritids är en svår arena utan fasta ramar och när allting ska vara valfritt, väljer flera bort och tror sig kunna få göra det där om en stund när det passar hen bättre. Så funkar det ju inte riktigt.

Eftersom jag är bildlärare i grunden så ville jag prova att göra bildanalys med mina små. De som är med i monsterskolan har tidigare fått ett häfte med blanka vita blad att fylla. Nu skulle de klistra in några läskiga monsterbilder.

Innan jag delade ut bilderna pratade vi om att bilder på monster kan väcka lite olika känslor. Eleverna hade då fått ett papper med sex gula cirklar, och vi skulle nu fylla dom med olika känslor. Precis som smileys, eller emojis.  Vi gjorde därför den första gula ”bollen” glad och jag förklarade att smile på engelska betyder att le.

Sen blev nästa gula boll rädd, för det är väl den vanligaste känslan när man tittar på bilder av monster? Jo det höll ungarna med om, och ibland kan man bli så rädd att man blir ledsen. Sen kanske man blir arg? Arg för att nån skrämdes och gjorde en ledsen? På de två sista provade vi att blanda känslouttrycken. Ledsna ögon och en glad mun och arga ögon och en glad mun. Man behöver inte vara särskilt tekniskt kunnig för att klara det här, det viktiga är väl att barnen lär sig olika nyanser av känslor, och att sätta ord på dom.

img_5185Eleverna fick sedan fyra bilder som vi kikade på och klistrade in i våra böcker. De fick även en karta med emojis med olika känslouttryck och uppgiften var att klippa ut den känslan man tyckte hörde ihop med bilden.

Jag är inte rädd av mig på det viset att jag tror att barn ska undvika allt av ondo. Jag tycker tvärtom att man är feg om man undviker det svåra och utmanande.  Ju mer man förbereder och samtalar om den TV, dataspel och internet värld vi lever i desto bättre. Vår barn får så mycket information om allting överallt, det är löjligt att tro att vi vuxna kan kontrollera det.

Jag upplever att det finns ett jättesug bland barn att få bearbeta och prata om ondska. Det fascinerar och engagerar. Flera av barnens föräldrar har berättat att barnen har slukats i monsterskolan och pratar massor om det hemma, några av barnen kallar mig monsterfröken (kan kanske bero på annat.. 🙂 )

Och det är inget märkvärdigt i min värld, jag har provat mig fram och  jag tycker knappt det fungerar – men det sätter nån slags prägel, en väg ut kanske , en ventil,  för ett stort behov? Det har snabbt blivit en grej, kanske namnet? Jag vet faktiskt inte riktigt, men det är en jävla bra idé.

Superhjältar i värdegrundsarbete

I all sin enkelhet, jag har verkligen inga färdiga koncept utan måste prova mig fram, tog jag tag i en idé som jag har haft ett tag om att nyttja superhjältar som grund för diskussion kring de ledord som vi ska arbeta efter på skolan: respekt, ansvar och trygghet.

Att undervisa sexåringar sätter allt på sin spets och man tvingas tänka om väldigt ofta. Det man kläcker ur sig måste man också väldigt snabbt fånga upp och tydligt vägleda åt rätt håll.  I förskoleklass har ju i stort sett alla elever ”särskilda behov” liknande de jag har ett par stycken i varje högstadiegrupp. Det räcker med att det kommer in en fluga i klassrummet och mer än hälften får ganska svårartade  koncentrationssvårigheter plus att en och annan rent av känner en fluga eller nån som gör det.

Här gäller det alltså att antingen vara konsekvent sträng, eller ha nått väldigt intressant att säga.

Referensramarna och erfarenhetsbanken är som sagt lite snäv fortfarande bland dessa små. Ändå vet dom en hel del om superhjältar. Dom kan flyga, de är snabba, starka, snälla eftersom de är de goda, de boxar ner såna som dumma och de kissar förmodligen på sig ofta. (Vi har ju haft några incidenter i vinteroverallen..så man kan ju se det som en koppling till egna erfarenheter)

Sen har jag som fröken lite svårt för att komma ihåg att man måste fokusera på en sak, och inte prata lite allmänt. Andra försöket gick därför bättre. I klassrummet finns det bilder med regler för ökad trivsel på anslagstavlan och jag valde att fokusera på den första: att lyssna. ”Ni kanske inte har tänkt på det här, men fröken har ju faktiskt satt upp en massa superhjälte krafter på anslagstavlan” Går det att träna upp superkrafter?, frågade jag gruppen. Ja, alla trodde det. Då berättade jag om superman, som har extremt bra hörsel. Han kan ju höra vad andra säger i ett annat rum. Vi prövade själva om det gick, alla satt knäpp tysta. Nä, vi hörde ingenting, vi behöver träna mer. Vad är det viktigaste när man ska höra bättre. En pojke räckte upp handen. ”Man måste ha munnen stängd”. (Ah där satt den, eller hur?) Precis! Och vi vuxna säger ju ganska ofta att man ska sluta prata. Vi kanske skulle säga att man ska bli bättre på att lyssna? För det handlar ju om det.

Sen fick det räcka. Tio minuters intensiv undervisning och sen satt dom och färglade superhjältebilder – och självklart fanns det lika många kvinnliga superhjältar också att färglägga.

Fortsättningsvis nosade jag lite bland eleverna om de kunde tänka sig ett superhjälte uppdrag? Tanken är man ska göra något snällt eller hjälpa någon i klassen, och när man fått tillräckligt bevis för att barnet vågat göra superhjälte insatser kan de få hamna på väggen. Jag har förberett superhjälte figurer som man kan tillföra foto på barnet. Uppmuntra till lite positivt grupptryck. Jag är så less på att reda i konflikter nu som handlar om vem som började och varför man måste ge igen. Det är ett hårt klimat bland några av våra barn.

Men man vet aldrig var det landar. Man får prova, allt är väl inte tiptop från början? Bara man gör, tänker jag.

Monsterskolan

Jag har under veckan påbörjat min monsterskola, mina kollegor är nyfikna på detta men det är lite under improvisation…Det låter  bara så fränt tänker jag, monsterskola! Vem vill inte gå den kursen?  Jag körde igång utan att ha en aning om vad det egentligen ska mynna ut i. Varför inte, och det skadar ju inte heller att bygga innehållet tillsammans med sina elever?

Första lektionen i monsterskolan fick alla varsitt häfte. De klistrade en namnlapp på framsidan där de skrev sitt vanliga namn och sedan sitt monsternamn. Hade man svårt att komma på sitt monsternamn kunde man dra lott, en för en egenskap t.ex. blodtörstig, huggtandade eller ormväsande och en för varelse t.ex .vampyr, varulv eller zombie. Plötsligt hade vi ett klassrum fullt av blodtörstande varulvar, fisluktande spöken och ormväsande blobbar..? Ja man har ju typ fem minuter på sig att förbereda sin verksamhet och kommer inte alltid till sin rätt, men flera av flickorna tyckte om att vara en blobb, vad det nu kan vara?

I sitt häfte fick de sedan rita av sig själva som monster. Efter det spelade vi plantvsmonster, som är lite poppis bland barn. Jag tog även fram en bok och läste om zombies. I vanliga fall är det ganska svårt att läsa för våra barn, de kommer liksom inte till ro. Den här gången satt flera på helspänn. Många kunde mycket om zombies och de kommenterade texten och hade inga svårigheter med läsförståelse eller att göra kopplingar. Och det gäller alltså elever som man annars kanske lurar lite på vad egentligen förstår och kan.

Efter det var det några som tränade på att kontrollera sina kroppsrörelser, genom att stappla runt som zombies.

Det är samma gamla vanliga innehåll, men i annan kontext. Man behöver liksom inte slå knut på sig själv, bara vara lite öppen för nya uppslag.

roligtoroligt

”Tänk att vi skulle stå här i en busskur på Allègatan mitt i centrum och äta banan ihop med femton sexåringar” kläckte jag ur mig till min nya kollega idag. Hon skrattade gott, vi var nämligen grannar för femton år sedan. Tänka sig, så det kan bli. Livet har sina turer.

Idag har vi varit på teater med barnen. Vi var där med andras barn från en annan skola, då jag såg mig själv och min vän och kollega så mjukt och omsorgsfullt och med ett leende ta hand om våra och väldigt skötsamma barn. Jag kände mig så stolt, att vi alla är så väldigt fina representanter för vår lilla skola där uppe på kullen i Borås. Jag valde därför att ta bussen även tillbaka. Dels för att belöna men också för att sexåringar åker gratis buss, jag är lite sån också – man ska ju passa på.

Allt hade varit perfekt om inte ”mina barn” rusat från sluthållplatsen i igenkänd trakt och startat en slalomtävling bland passerande tanter med gångstavar om vem som kunde hinna först till skolan. Jag blev inte så road av detta och min röst hördes säkert över hela berget, för jag kan minsann vråla. Så väldigt utmanande hela tiden med förskoleklass. Så fort nått är bra sänks man i den djupaste sjö minuten därpå. Jag förstår att man inte alltid orkar, men man måste. Vem ska annars göra det åt en?

Nu är jag här och jag gör det jag måste, men det är så tungt ibland. Jag har dock turen att kollegor skickar hem mig när jag verkar lite väl tilltufsad. Tack vännen och fröken C! Hoppas ni har samma bra team därute, det behöver man.

utmaningen

Vi var fem barn idag så jag valde att gå till ”inte nudda marken” lekplatsen. Genast började barnen bygga en egen ”inte nudda marken lekplats” bredvid, vilket kändes lite udda men okej? De kånkade och bar på grejer, skrek på hjälp stup i kvarten och i första andetaget kände en kanske lite slutkörd fröken sig en aning lat som skrek tillbaka ”Men ta en annan sten då, som är mindre och lättare om du inte orkar bära själv”. Det är så himla lätt hänt att man kommer springandes för att hjälpa en nödställd elev, och låter den missa ett utomordentligt tillfälle att lära om sig själv – och sin kropp i detta fall. Det var så jag tänkte.

En pojke var extra missnöjd med att jag inte kom till hans undsättning. Han hade hittat två stora stockar som han tyckte att jag skulle bära åt honom så fort han pep till.  Jag kan inte bära båda samtidigt, kved han. Men ta en i taget, förslog jag. Men jag vill bära båda samtidigt, och jag kan inte det, kontrade han. Men lös det då, svarade jag en aning torrt, för han skulle ju inte få som han ville. För vad skulle då hända med lärande tillfället? Jag har ju ett visst ansvar också.

Som han höll på, trixade med än det ena än det andra. Jag stod bredvid och hejade på.

Vad hänt med det här att utmana sig själv egentligen? Minsta motgång och barnet gnäller och är missnöjd, ger oftast upp.  Det är ju en så jäkla skön känsla att ha fått upp två superstora jättetunga stockar upp för en backe helt på egen hand. Man känner att man klarar typ allt.

stocken

Dumt kan bli rätt?

Min kollega öppnade klassrumsdörren och föste ut pojken som skrek som en stucken gris i sitt raseriutbrott. ”Ta han, jag har sagt att han inte får lov att vara här om han inte sköter sig. Och det gör han inte.” Pojken skrek och krälade på marken, sparkade mot dörren, mot mig, försökte bita mig och fräste ”fuck you!”. Han lyckades slita sig från mitt ganska släpphänta tag, för man ska väl inte hålla emot för hårt när någon är så i affekt? Sedan sprang han ut i samlingslokalen på avdelningen och skuttade upp på bänken där han började balansera mellan pennor och pärmar. Det man absolut inte får göra. ”Vad fint du kan balansera”, sa jag. ”Försök att gå baklänges också, så du tränar dina superkrafter. Jag håller dig.”

Själv skulle jag inte erkänna mig som en speciellt duktig pedagog i sammanhanget, att arbeta i fritidshem är bland det svåraste som jag har gjort. Det fransar liksom alla tidigare erfarenheter och bragder. Jag är ursprungligen bildlärare som haft största delen av min karriär på högstadiet, så vad jag gör här med en liten stöddig sexåring i mysbrallor och Batmantröja är jag något osäker på emellanåt? Men jag upplever att mitt ombyte lär mig viktiga grejer om skolan varje dag och jag försöker göra nått vettigt av det.

Jag arbetar i ett förhållandevis nytt arbetslag, vissa är gamla rävar andra är i likhet med mig nya stjärnor på skolan. Gällande den situation som jag nyss beskrev hade jag tur som fick tillfälle att diskutera den med två av kollegorna, det är inte alltid man hinner det förrän frontalkrock är ett faktum. Det är ju viktigt att diskutera förhållningssätt eftersom man väldigt ofta gör det som situationen kräver, utifrån egen förmåga, och inte alltid det som anses rätt. Den ena kollegan hade kanske fått dåligt samvete för att hon lämnade över ett så bångstyrigt barn som hon själv möjligtvis stirrat upp, medan den andra kollegan tvivlat på min kompetens och varför jag inte tar hänsyn till gemensamma regler? Det är väldigt många val att beakta, och det ställs väldigt höga krav på att vara kreativ och problemlösare i stunden utifrån sociala egenskaper.

Pojken gick fram och tillbaka på bänken. En vuxen dök upp och frågade ”Får du verkligen vara där, är det så bra, du kan ju trilla och slå dig?” Ja så ska det vara, M a l i n hade ju sagt att han skulle träna på sina superkrafter, beskrev han nöjd. Fröken hade alltså hejat på detta dumma, t.o.m. föreslagit det.

Man blir osäker eftersom man inte heller har full kontroll på vad det är som eleven egentligen lär sig?  Till slut närmade jag mig pojken och föreslog att han säkert var väldigt bra på att kramas också? Då störtdök han i min famn och blev sålunda även belönad för allt dumt han hittat på. Och så några viskningar från mig om att man faktiskt inte får klättra på bänken och att allting ordnar sig bara man håller sig lite lugnare. Det är ju en balansgång även för mig, där jag också får träna mina pedagogiska superkrafter.

 

 

Är bajs najs?

Några leker, andra pysslar och några jobbar med dagens bokstav, L. Barnen sitter eller ligger i klassrummet och det är lite allmänt rörigt och pratigt. Längst fram står en pojke och skriker. Med whiteboardpennan i högsta hugg har han skrivit BAJS på smartboarden, exalterad över sitt bus.

Skolan är värre än någonsin sägs del, alla resultat sjunker och det behövs anpassningar av olika slag. Ibland tänker jag att det är kanske anpassningarna i sig som får läraren att tappa kontrollen, eller snarare inte ta den? Eleven får för mycket makt och spelrum och kvar står pedagoger lite vilsna? Och kanske skamsna? För det är också anpassningarna som ofta ifrågasätts och kritiseras, inte helt sällan även av kollegor. Gör om gör rätt. Hur ska man veta vad som är rätt? När man hela tiden måste prova sig fram, pröva och ompröva? Vi har mycket normer i skolan kring hur det ska vara och inte vara, jobbar man dessutom med yngre barn så har man ju en hel drös ordningspoliser efter sig dagarna i ända. Det är svårt att följa sitt hjärta och det man instinktivt känner kan bli en alldeles utmärkt lärande situation, av rädsla för hur det kan uppfattas av andra.

Men hur lirkar man med elever som hatar bokstäver, som knappt förstår vad fröken pratar om när hon beskriver L ljudet? Hur stora L bli ett I när det är litet? Svårt att få styr på pennan, och det mesta känns bara tråkigt och onödigt.

Man kan ju alltid börja med att skriva sitt namn, tänkte jag. Hm, har du tänkt på att bokstäverna måste sitta i just den här ordningen för att man ska kunna läsa ditt namn? Vad händer om vi byter ut bokstäverna? Vilka bokstäver kan du? Hur låter den bokstaven, hur skriver man den?

Vi fortsatte att göra nya ord, på smartboarden. Det blev så roligt, han skrev , ljudade, läste och ville lära sig. Första gången det lossnade lite.

Och på tavlan stod det BAJS BAJS BAJS och FIS.

Själv har jag turen som fick en kram av fröken för en skitbra insats.

 

medvetna val

Veckan på fritids har varit upp och ner. Jag har funderat mycket kring min och mina kollegors trytande kraft emellanåt. Det är övermäktigt när surrandet och konflikterna kommer från alla håll och kanter som de gör i lite för stora barngrupper, och då kan det även vara svårt att sortera vad problemet egentligen är.

Man vill gärna peka finger. I morse pratade vi vuxna om förskoleverksamheten och det kom anklagelser kring vad de håller på med som släpper iväg så stojiga ofärdiga ungar till oss? Det ledde i sin tur att nån berättade att hon läst en artikel att redan i mammans mage kan det bli problem. Här gäller det alltså att hålla ordning på tarmarna så att fostret inte vänjer sig vid överstimulering? Därför föreslog jag att ny teknik kanske skulle kunna skapa en liten värmande mössa till den blivande pappans juveler med inbyggd lugnande musik så att det verkligen blir rätt från början? För det kan väl ändå inte vara mammans fel?! Så tänkte jag.

Kanske är det ändå bäst att peka mot sig själv och fundera på vad jag kan förändra för att få ett annat bemötande av barnet? Man kan ju liksom inte förändra alla andra, hur motiverad man är är.

Eftersom jag släppt ut alla mina demoner under veckan har jag börjat fundera på varför barnen hamnar i affekt, det är väldigt provocerande. De lyder inte när man säger till dom? De käftar emot? När hände det? Så var det inte när jag var sex år, på sjuttiotalet, är min första tanke. Visst är det märkligt? Varför har jag utbildat mig överhuvudtaget, när jag ändå utan att tveka använder mig av min egen sexårsreferens för att komma i balans i mitt nya sammanhang på fritids? Länken mellan mig och mina personliga erfarenheter tycks vara närmre än mellan mig och min profession när jag som nu befinner mig utanför bekvämlighetszonen?

Andra tanken, för den finns kvar tack lov, är att man alltid ska vara lite vaken på när barn hamnar i affekt. Då kan det ju vara så att man ställt frågan eller påståendet på fel sätt, på ett anklagande och krävande sätt. För att utesluta det backar man som pedagog och ställer samma fråga fast på ett annat sätt. ”Varför har du inte mössa på dig!?” blir ”Hur kommer det sig att du inte har mössa på dig?” Det kan vara så att barnet inte har hittat sin mössa, att nån har tagit den, eller att föräldern glömt mössan hemma? All den här falsetten man triggar igång, som man blir arg på men som egentligen betyder att barnet har en stor vilja att göra rätt – som man inte hör. Så himla dumt.

Tre djupa andetag fick jag lära mig i dag. Syre till hjärnan kan ju vara en bra början så man når fram till den andra tanken lite oftare.

Jag- superpedagog?

När saker och ting inte blir som man har tänkt sig gäller det att ta tjuren vid hornen och se till att även motgångar blir hyfsat intressanta och vägar till annat som kan ge mening och bredda kompetensen på ett positivt sätt. Ordet superpedagog har hjälpt mig flera gånger, inte för att såna finns eller ska sorteras från oss vanliga bara bra lärare, utan för hoppet om att att man alltid kan och ska bli bättre, kanske rent av bäst?

Under lite tråkiga omständigheter valde jag att byta bildsalen mot fritidshemmet. Det är snart ett år sedan jag tog det beslutet, och när jag blickar bakåt så kan jag så smått reflektera kring det här med ”superpedagog” dvs är det verkligen så lätt att ta med sina kunskaper in i ett nytt sammanhang?

Ett av mina perspektiv som jag hållit fast vid i tanken är hur ett ombyte mellan arbetsplatser skulle kunna vara t.ex. ett försteläraruppdrag? Jag fantiserade helt enkelt att jag var en särskilt utvald duktig lärare, för bra för min förra arbetsplats så nu skulle jag flyttas i egenskap av superpedagog till Kristinebergsskolans fritidshem för att göra en superinsats. Turligt nog var det ingen ny kollega som hade bråttom att bli räddad, utan jag kunde i lugn och ro smälta in och komma i fas.

Nu är jag inne på min andra termin och jag funderar på vad man kan bidra med och vad man får lära nytt när man inträder en nya skolarena under förhoppningen, eller rent av uppdraget, att utveckla verksamheten?

Intressant är att det är de sociala egenskaperna som man har mest nytta av, har jag upplevt. Att vara en bra människa leder längre än att vara en duktig lärare. Den där superpedagogen är nog mest bara irriterande, tänker jag, om hen inte också är medmänniska. Att vara ödmjuk, snäll och glad är ganska svårt när man befinner sig på en ny arbetsplats. Man hittar fel och konstigheter överallt, inget funkar som man är van vid. Där måste man stilla sig, nya kollegor orkar inte höra sånt negativt om det som de tycker funkar och är vana vid. Det är en utmaning i sig att hitta det som är bra, upptäcka varför och hur man skulle kunna förädla det.

Ett annan svårighet är att omsätta sina kunskaper. Mina erfarenheter är inte en slitsad bana för min kollega, hen behöver ju också prova sig fram. Hur funkar det jag kan för dig? En coachande inställning är att föredra än att lägga fram färdiga förslag. Det måste därför också finnas ett tålamod att invänta varandra. Och det viktigaste av allt, rätt inställning, för superpedagog det är man tillsammans och långt ifrån ett ensamarbete.