Schack matt?

Sent en fredag eftermiddag tyckte pojken att det var läge för ett parti schack med sin fröken. ”Förbered dig på en hård match”, sa han och öppnade starkt och ganska oväntat med att flytta hästen hela vägen över spelplanen för att slå ut en av mina bönder.”Ha jag tog en av dina bödlar direkt!”

Jag älskar den där tysta mikrostunden innan den pedagogiska ansatsen sätter fart. Hm, vad jag ska lära ut först och på vilket sätt? Det fanns ju flera karameller i den här påsen.

Att arbeta med små filurer på fritids har inte den där fasta ramen som jag är van vid som bildlärare. Klassrummet, ämnet, tiden vi tillbringar tillsammans, allting har liksom en ”förutbestämdbarhet” som också är väldigt tacksam att vila sig mot när vi ska bearbeta de övergripande målen av läroplanen.

Vad är det vi ska bearbeta egentligen, hur och på vilket sätt? Som lärare kan jag påverka innehållet, mäta effekter av undervisningen, och inom fasta ramar reflektera kring vad vill jag uppnå som pedagog.  Men var börjar man som fritidspedagog? Man ska liksom förväntas göra allting under de nio timmar man är verksam?

Ta exemplet schack ovan.  Vilket val gör du? Vad tänker du är viktigast? Lära sig hantera motgångar? Regler i schack? Kunna argumentera sina val? Rätt ämnesspecifika begrepp? Socialt umgänge? Samtal? Tillit och trygghet?

Man märker ju att vissa saker är viktigare än andra naturligtvis men att allt ändå är viktigt, för det man gör just nu. I mitt läraryrke är det inte riktigt på samma sätt, man tar ansvar för sin del men inte allt. Det här är spännande, utmanade och ibland känns det maktlöst, ändå så mysigt på nått vis. Alla borde ta en tur om fritids.

Konsten att göra ett löv

När jag frågade mina sexåringar på fritids hur många som målat med vattenfärg var det först tre som räckte upp handen. Jag har ännu inte riktigt lärt mig att formulera mig så jag frågade igen, hur många det var som målat med pensel och färg? Ungefär hälften. Resten kände igen vad jag menade när jag plockade fram materialet.

IMG_4923.jpg

Det finns ju en viss ovana ändå bland eleverna, märkte jag, att få grepp om färgen och man förstår ju även de pedagoger som håller hårt i spelreglerna. Det blir ju väldigt kladdigt, typ överallt, och även blodtrycket åkte upp en smula. Det är ändå viktigt tänker jag att man härdar ut och inte kontrollerar för mycket, det kan man med fördel göra genom frågeställningar i så fall. Barn måste få göra fel för att lära sig göra rätt, och de måste själva vilja göra rätt tänker jag. Det blev väldigt många konstiga löv, som också blev rosa och lila? Hur tänkte du där? Hur blandar man orange egentligen?

Många missuppfattar också mindre barns kreativitet. Egentligen är de inte alls särskilt kreativa, de bryter mot invanda mönster och är sådär härligt spontana och färgglada för att de helt enkelt inte vet bättre. Det är mycket med materialet som barnen måste få utforska. När är det läge att måla andra lagret? Hur mycket vatten är passande för en duttsvamp? Vilka material kan man blanda? Alltså hellre en utforskande stund som leder till erfarenheter och kunskap än ett snyggt löv.  Det kommer att ge många önskvärda resultat på sikt.

 

En bra dag

Jag tycker att det lossnar allt mer hos oss på fritids. Idag har det gått såpass bra att man vågar erkänna dagar då det helt spårat ut. Själv är jag lite grön som fritidspedagog, men även för mina kollegor som har gedigen erfarenhet har arbetstillvaron ställts mot sin spets. Det är väldigt mycket barn i år, 70 inskrivna i förskoleklass och drygt 50 på fritids, något som få av oss kan förutspå konsekvenserna av. Ja mer än att man förmodligen kommer att vara utbränd innan jul – och man inte aktivt reflekterar kring det man gör och successivt gör små förändringar som bidrar till de effekter som man vill uppnå.

Det första jag märkte, redan förra veckan faktiskt, var alla gula västar. Det kan ju tyckas som en svaghet att inte få på en sexåring en väst, men det har stundtals varit ganska hårda strider i kapprummet. Jag kände därför en enorm tillfredställelse idag när min grupp utan tjafs klädde på sig västar innan de stack ut på skolgården. Inte för att jag har fått min vilja igenom, för det ledarskapet vill jag inte ha, utan för att de har fattat grejen med att ha väst. Västen står för att vi bryr oss om varandra och hör ihop, i den bästa av världar förstås, jag är inte helt uppe bland molnen. Jag tycker det är skönt att få den bekräftelsen att det lönar sig att lägga ner tid, det innebär inte man behöver göra det för alltid.

Jag har ju även egna barn, som är smått perfekta, och har därför blivit lite förundrad över hur andras ungar kan uppföra sig. Mina barn kan aldrig bli mer än tre i en samling, på fritids är vi drygt tjugo.Det gör liksom nånting med barn, nått som kan kännas väldigt svårt att få styr på. Man kan också känna sig så otillräcklig och jag och en kollega stod senast idag och peppade varandra inför det förebyggande arbetet, den positiva bekräftelsen. Visst kan man känna sig mesig i vissa konflikter men hellre att man går på sparlåga där än att bli orkeslöst blind och ointresserad alla barn som gör rätt, delar med sig och försöker skapa en relation.

De mysiga stunderna med barnen duggar allt tätare och är också stärkande, där kan man hämta mycket kraft. Jag håller på och lär mina sexåringar ansiktets proportioner, bildlärare som jag är,  och idag har vi pratat om hur ögat ser ut. När några såg lite missmodiga ut inför sina porträtt så sa jag att det viktigaste är ju att man lär sig se hur saker och ting ser ut. Då svarade en pojke ”Nä där har du fel fröken, det viktigaste är att man andas.” Den stunden finns ingen annanstans, bara där och då, för mig. Så kan man tänka för att få ny kraft, för strider finns det gott om och än är inte slaget vunnet.

 

Toppenjobbet- fritidspedagog?

Mitt fredagsbloggande  viger jag åt mitt nya arbete som fritidspedagog och självklart vill jag belysa denna viktiga verksamhet på ett positivt sätt. Men det är också så att många som faktiskt jobbar som fritidspedagoger numera läser mina blogginlägg, och då vore det smått hånfullt att alltid vara glättigt okritisk kring den arbetsmiljö man befinner sig i. Speciellt på en fredag. Så min dag började faktiskt såhär:

Jag uppmärksammade inte alls något tjafs utöver det vanliga men det hände saker i hallen och det var mycket rörelse omkring mig eftersom barnen var hungriga på frukost och visste att de snart skulle iväg. ”Varför säger du inte till honom!” skrek han plötsligt och fortsatte ”Då dödar jag honom!” Han letade på bänken efter ett tillhygge, tog upp någons väv för att kasta men valde snabbt istället vävpinnen. Med denna i högsta hugg attackerade han den yngre pojken och högg honom i ryggen med all kraft. Jag var steget efter och separerade dom båda. Det var med tydligt uppsåt att skada, en vuxen person hade kunnat bli dömd för det. Våldet stod inte i proportion till konflikten.  Tänk om han hade fått tag på en sax , en skruvmejsel eller en brödkniv? Hade det varit mitt fel? Som inte såg?

Jag har arbetat i tjugo år på högstadiet och jag har aldrig varit i närheten av det våld som förkommer bland de yngre barnen. Det känns så övermäktigt i dessa stora barngrupper att kunna finnas där som vuxen, skapa trygghet och förebygga. Ibland känns det näst intill som om mina arbetskamrater har blivit blinda för detta, det är våtmark i konflikt hantering i skolan, man sjunker bara djupare för varje dag som går.

Senare fick jag veta av en kollega att han tyckt att det varit orättvist att han fått tillsägelse och inte pojken, eftersom det var pojkens fel som hade retats med honom. Ytterligare en kollega påpekade att pojken verkligen kan vara provocerande. Han ägde alltså situationen, och vi andra fick anpassa oss?

Om pojken bara hade låtit bli att retas? Det är ju även ganska typiskt för hustrumisshandlare, tänker jag , om bara inte inte deras fruar hade varit så tjatiga och provocerande så kanske statistiken inte sett ut som den gör?!

Jag känner att jag saknar kartläggning över elevernas beteende, var och när och hur händer det? Det är viktigt att dokumentera av den anledningen. Ha en anteckningsbok i fickan och rafsa ner nått så att du minns. Ta den där minuten som krävs att fylla i incidentrapporten, acceptera inte våld bland våra barn! För det händer ganska mycket, hela tiden. Det måste vidare till rektor, och hens chef,  och elevhälsan, annars blir det ingen förändring. 

Fråga efter en handlingsplan som all berörd personal är delaktig i. Vilka riktlinjer ska du arbeta efter? Det är inte schysst att ställas i skotthålet med den enda rustning man bär med sig, som sig själv.

Visst är det goa små kramar på fritids, men det är mycket annat också.

Släpp det nu och ha en skön helg!

att lära ett barn att sitta

Typ samma dag som jag kläckt ur mig inför gänget på fritids att vi kanske helt och hållet bara ska trycka på det positiva om barnets dag vid lämning och framförallt hämtning hände det. Jag skulle ju bara tvunget flika in att grabben varit ”lite orolig” under dagen. Hans tvåspråkiga mamma tittade frågande tillbaka. ”Ja, alltså det är väldigt rörigt, mycket spring, han gapar, det är bråk…”pladdrade jag på trots att jag kände hur mattheten tog över. Vad är detta för kärring fasoner jag håller på med? Vad är syftet med detta? Mamman lyssnade och satt sedan en stund med sonen och rasslade till på ett annat språk. Sen kom hon tillbaka, lite mindre spänd och sa nöjt ”Han säger att det var en annan pojke som började.”

Förstå hur kontraproduktivt det är att göra såhär som pedagog, så galet fel egentligen. Risken är hög att jag förlorar både relation och trovärdighet gentemot eleven såväl som vårdnadshavare. Dessutom lägger jag ansvar på barnet och dess föräldrar för de problem som uppstått på fritidshemmet, mitt jobb, där en stor del av mitt uppdrag går ut på att lösa, förhindra och förebygga dessa konflikter. Den arbetsuppgiften packar jag ner i hans lilla ryggsäck och ber honom komma tillbaka lite mer ”färdig” i morgon, så att jag kan jobba i lugn och ro.

Men vad är detta för konflikträdsla och daddande,  ska man inte säga till föräldrarna när barnet gör fel? Jo men vid väl valda tillfällen och med ett genomtänkt syfte, tänker jag. En god pedagogisk insats ska vara en vinst för alla parter. Vem som helst kan ju gnälla på andras fostran och ungar, vi däremot ska göra skillnad.

Det här tänket är utmanande. Jag vet, jag själv utsatt mig för det och vet också att det krävs ganska mycket (styrka, mod, ren dumhet) för att man ska orka bryta mot de inpräntande normer som finns kring hur en god pedagog bör vara. Grejen är att våra barn förändras i takt med samhället men kvar står vi lärare och försöker upprätthålla ett ledarskap som kanske funkade för ett antal år sedan men som numera kan kännas mer som en maktkamp. Man måste lära nytt och reflektera kring de val man gör.

Detta läsår är jag oerhört tacksam för att jag får chans att lära känna en fritidskollega som har ett väldigt spännande projekt på gång. Cecilia Ekdahl utbildar sig och framför allt sina egna hundar, Milla och Mållgan, till skolhundar eller läshund som hon kallar det. Ett unikt projekt för vårt fritidshem på Kristinebergsskolan, Borås stad. Jag kommer att blogga mycket om detta eftersom det för mig också utgör en neutral arena för vad som faktisk fungerar för att vägleda och skolfostra barn. Hundträning utgörs bl.a .av medvetna belöningar, och detta är oerhört effektiv även på våra barn – vilket man även kan koppla till bl.a. spelifierat lärande, som kanske låter bättre än att vi ska jämföra barn med hundar.

Tillbaka till kapprummet och den viktiga fokuseringen på det postitiva beteendet hos barnet. Tänk dig en en elev som har svårt för att ta plats i gruppen, som är introvert och svår att motivera. Det barnet ska inte behöva höra hur man ömmar och oroar sig för hens skull, att hen inget vill eller hur hen försöker men ändå inte når riktigt fram. Plocka istället fram den halvtimmen då hen faktiskt lekte med någon. ”Jovisst hen har lekt och stojat, haft jättekul!”, kan man säga vid lämningen. ”Vilken liten buse du är!” Då ska man också vara beredd på förälderns spontana reaktion ”Har han?!”  Det är ju såhär att människor egentligen inte gillar att tänka om, det är svårt och jobbigt, så även vid förväntningar på varandra. Även negativa, på sina egna barn. Alla föräldrar vill sina barn väl men det är starka band inblandat och för att sätta sig själv i säkerhet hugger man gärna situationen i sten och gör den icke påverkbar, för så rädd är man för att misslyckas med sin egen unge. Skolan kan påverka jättemycket för att bryta det mönstret och försöka ändra på negativa förväntningar på barnet. Ignorera felaktigt beteende och uppmuntra det du vill se mer av, oerhört effektivt. Speciellt på småttingar. Och på vovvar.

kärleken

På fritids träffar jag dagligen en liten sexåring som likt den passionerade latino katten i Shrek filmerna ställer sig bredbent i korridoren med armarna utsträckta och möter upp med stora, runda, blanka ögon för att högtidligt utbrista ”Jag älskar dig fröken!”.Beroende på vad man har för förhållande till ordet älska så kan ju detta vara en lite knepig situation, vad man ska säga tillbaka utan att hamna helt snett? Nu råkar jag själv ha tre barn och ”vet” att den här pojken glatt skulle kunna överge mig för en påse chips, större än så är inte den kärleken. Det visade ju sig även ganska snabbt att han hade fler fröknar på gång. Men det är ju ändå en gentil gest han gett sig in på, under förutsättningen att han inte tror sig få några fördelar jämfört med de andra barnen på avdelningen som inte delar samma glödande känslor för sin fröken.

Själv känner jag ingen tvekan alls att säga att jag älskar honom tillbaka. För mig är detta inte en stund då man ska försöka förklara livets älsklingshierkarier och det faktum att han hamnar ganska långt ner på den listan, kanske rentav är ett nödvändigt ont på jobbet för så kommer det ju att kännas för honom, eller hur? Vill man vara diplomatisk kan man ju säga ”Jag älskar dig också, precis lika mycket som alla andra som leker och jobbar här.” Jag tror inte man ska lägga så mycket värderingar i saker och ting, han roffar åt sig det han behöver höra och eftersom hans mamma inte är där och säger det till honom så får jag gå in och kompensera.

Jag tänker att i likhet med att man försöker avdramatisera andra känsloyttringar som ilska och gråt, kan man väl göra det med kärlek också? En god relation är ju den främsta framgångsfaktorn. Det är ju ofta som vi väntar med att lära känna varandra, tycka om varandra, alltid jobbet först och ofta att man förväntas vara den stränga och successivt mjuka upp. Själv har jag aldrig kunnat vara sträng, det har ofta bara slutat i än mer kaos så jag har fått tänka om där i mitt ledarskap. Jag speglar helt enkelt för mycket av hur jag mår och känner mig för att kunna vara konsekvent sträng, har jag resonerat mig till, så jag har istället lagt fokus på förebyggande kärleksarbete.

Som grund för detta blev ett möte med en numera vuxen elev som jag hade i ett experimenterande språkval. Det var i en stökig grupp och det fanns en förhoppning om att mitt ämne bild skulle lösa upp situationen, det fanns ingen reson i elevernas uppförande och de var långt ifrån studiemotiverade. En minst sagt utmanande grupp och jag hade ont i magen jämt innan lektionen och allt som kunde tänkas hända, det var ett tufft år med dessa elever men det blev hyfsat bra ändå till slut. Nåväl, det var en av dessa flickor som jag träffade på, som numera är vuxen. Hon blev jätteglad av att se mig och bubblade på om allt kul vi gjorde i skolan. Okej? Själv var jag ju inte lika road men jag var glad för hennes skull att hon upplevde den tiden som värdefull. Hon pratade på om allt möjligt och sen spände hon ögonen i mig sa med darr på rösten ”Du var den enda som tyckte om mig.” Det låter förstås som klyscha, jag vet, men om det kan vara nån tröst blev jag rätt torr i mun eftersom mina tankar om henne inte var allt för muntra. Alltså jag tyckte om henne, men inte så mycket, ändå hade hon upplevt det. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt lagt mycket energi på att tycka om de här ungdomarna, precis som de var. Det går liksom inte att hoppa över det steget, ändå görs det gång på gång.

Man behöver inte alltid känna att man älskar med hjärtat, men man kanske behöver säga det lite oftare, på olika sätt och ta vara på de stunder som erbjuds. Alltså inte ordna ett myspys möte strax efter en kaos lektion utan att passa på att klämma lite på relationen när man möts på bussen hem, när man går till kopieringsrummet ihop eller som numera bygger lego, pärlar eller läser en bok. Att ställa frågor kring vem eleven är och tycker om, att ge en komplimang, att säga hej är att älska någon, för det känns så.

fritidsfredagstanken

Min semester är avslutad och jag är tillbaka på fritids, numera förskoleklassens fritidshem. Jag brukar ju avrunda veckan med ett blogginlägg och jag tänker att det nog ofta kommer att kretsa kring veckan på fritids. Det hinner hända mycket kul där.

Mest nöjd med veckan är jag nog med att jag rört på mig under utomhusvistelsen, och då menar jag helt frivilligt och alltså inte sprungit efter någon liten buse på skolgården fast besluten om att tillrättavisa, så som vi fröknar ofta får för oss ska bidra till bättre vetande och uppförande.

Nåväl, jag har spelat utebandy, innebandy fast ute. Gjorde två mål faktiskt trots att vi bara var fem i vårt lag och tio i det andra. Vi hade delat upp oss jämt men jag hade liksom inte räknat med att innebandyklubbor även kan användas när man låtsas klippa gräset, vilket flera i mitt lag istället valde att leka. Vi höll på att förlora när en lag medlem kom på den briljanta idén att tillföra ytterligare en boll på planen. Då kunde man ju liksom lite mer i lugn och ro göra mål. Andra löste problemet med att byta lag, mitt i matchen. Ja det var minst sagt rörigt och inte helt konfliktfritt.

Veckan har också varit väldigt intensiv. Det går i ett, hela tiden någonting som ska göras, ordnas, lagas, plockas fram. Konflikter som ska redas ut, lite coachning på det för de barn som fastnar i tanken om att det är bättre hemma, lirka med trots och påminna om att städa efter sig, inte springa och spola på toan. Fyra gånger ska det ätas nånting.

Man ska vara tydlig och samtidigt skapa trygghet och en relation som pedagog. Det är en utmaning när resonemanget hos eleven ännu inte är så logiskt, när empatin kanske behöver lite mer tid på sig och förståelsen för att allting kanske inte handlar om dig och det du behöver, just nu. Det finns många självklarheter för en sexåring.

Jag tycker att vi lyckats väl denna veckan. Vi firade med en fruktsallad.

arbeta i grupp

Allting går upp ner. Jag får ofta frågan om hur det går? Senast formulerade jag det såhär: ”det är en svår omställning samtidigt väldigt spännande att omsätta sin kompetens i nytt sammanhang”. Det går liksom inte att att jämföra, fritids och högstadiet, men jag saknar självklart att vara lärare. Jag saknar arenan av att vara lärare och automatiskt få ta plats, därmed inte sagt att nån vill trycka till mig för att jag jobbar på fritids men man är lite underdog.  Det är också lite svårt, men självklart nyttigt att vara flera om samma arena, som man är på fritids.  Man behöver rensa luften konstant så att det inte blir allvarliga fel längs vägen och jag möter kollegor dagligen som har vanan inne, medan jag kanske känner mig något tafatt.  Det här med att föra fram sina åsikter rakt på sak har väl heller inte fallit sig fördelaktigt för mig. Kanske också något jag ska våga lära om och stärkas i?

Varje dag hittar jag ny glädje, nått att se fram emot även i morgon. Jag blir inbjuden och får ta del av väldigt intressanta samtal kring barn i den här smått magiska åldern 7-10. En period i livet då vad som helst kan hända!

Man får väldigt roliga kortväxta kompisar. Numera nyttjar de ju även sociala medier, och för mig som har en kärlek till dessa forum  är det intressant att se hur barn agerar på webben, hur de tar kontakt,  i mina funderingar kring  vår digitala framtid och de kunskaper som just våra barn behöver stärkas i. De är väldigt modiga, spontana och har en tendens att hamna i rollspel.  Dvs värsta tänkbara ålder att befinna sig på nätet, men oftast då man debuterar. Då på instagram, Movie Star Planet och börjar söka på youtube efter intresse och det är inte ovanligt att flickor följer olika vloggar och pojkar olika typer av kampsport. Man är ofta insatt i ett eller flera spel. En gråzon vi behöver bli bättre på, särskilt på fritids.

Just nu är det däremot lässatsningen som tar min fokus och jag har blivit helsåld på drama. Drama innebär att man läser tillsammans i grupp, man har ju en pjäs att spela upp. Det motiverar till att läsa inlevelsefullt och att förstå vad texten handlar om. Man kan samtala om texten , i syfte att göra akten bättre, och jag tänker även att det uppmuntrar till att lyssna till andras läsande. Även arbetsminnet tränas.

Det är kanske situationen i sig som gör att just jag befrias och känner att idéerna ploppar ut, jag ser så väldigt mycket möjligheter med fritids, men också under förutsättningen att det integreras med skolarbetet . Jag tror även att alla som jobbar på fritids gör det, men att det även kräver förutsättningar som mer utbildad personal. Vad ska två vuxna åstadkomma med 50 elever? Eller mer! För några barn behöver gå ut och leka, några behöver läxträning, andra skulle uppskatta bakning, slöjda eller skapande. Dessa förutsättningar måste införas, men samtidigt måste vi som arbetar på fritids ha en plan och en omsorg med det vi gör och vill göra. Det ska inte bara bara vara aktiv fritid utan även aktivt lärande.

Jag vet att jag är på en skola som uppmuntrar till samarbete, jag tycker det finns ett enormt intresse för fritids där kollegor vill något tillsammans  och jag tror att det kommer mycket nytänkande  lösningar på detta inför hösten.

 

 

Olika och ändå lika mycket värda?

Jag satt en bra stund på golvet i vårt arbetsrum och pratade med en flicka i årskurs ett. Hon hade krupit längst in mot väggen under skrivbordet och var inte redo att komma fram. Det hade hänt grejer under dagen, som inte hade med mig att göra, men som gjort henne så märkbart rädd och ledsen. Kanske att denna nedstämdhet friserade även andra upplevelser? Jag blev ändå så berörd av hennes mörker inför sig själv, så liten och ändå så bestämd uppfattning om vem hon är, och vem hon inte kan kan bli.  I varje mening antydde hon att hon inte var värdefull. Det kan ha varit stundens hetta som sagt, det är svårt för en sjuåring att sortera, särskilt som man är jättesuperledsen.

Jag skulle inte beskriva det som en känsla av maktlöshet av att arbeta i skolan. En person kan göra skillnad, och varje arbetsdag innebär en ny chans. Den personen ägnar inte sin energi åt att tycka synd om andra, det ger föga resultat, utan måste ge strategier och nytt tänkande.

Själv berättade om jag om min son. Han är snart åtta år och han kan inte cykla. Kan du cykla?, frågade jag flickan. Ja självklart, hon mindes inte ens när hon lärt sig det. Då måste du ju tycka att min pojke är dum som inte kan cykla?  Hon skakade febrilt på huvudet, nä så skulle hon aldrig tycka. Det var lite konstigt, erkände hon, men om hon fick chansen så skulle hon hjälpa honom. Vilken fin egenskap, värd att uppmärksamma! Han går också i ettan och räknar ur treans mattebok, det som du tycker är svårt. Han skulle säkert vilja hjälpa dig tillbaka. Tror du inte det?

Varför kan vi inte få vara olika och ändå känna oss lika mycket värda?

Varför når inte det budskapet ända fram? Låter vi våra elever se varandras behov eller är vi bara själva upptagna av det? Hur ser vi på individuell kunskapsutveckling, egentligen? Frågorna är riktade lika mycket till mig själv som någon annan. Jag fick mig en tanke ställare idag, helt klart. Har inga svar och dömer ingen.

Betydelsen av IKT

Det är fredag och jag brukar blogga. I vanlig ordning är det säkert också ni som hanterar digitala verktyg väl som tittar in. Vad skönt, då behöver jag inte briljera, eller verka märkvärdig. Ni vet betydelsen av IKT och hur den kan belysa, uppmuntra, stärka, inspirera och glädja. Sprid det, för det här inlägget är till för er som fortfarande vacklar.

På min nya arbetsplats har jag gjort flera läs filmer, alltså elever skriver en berättelse, talar in den till egna bilder som man målat. Det är väldigt enkelt, fota teckningarna med photobooth. Klipp bort fingrar och bakgrund i förhandsvisning, eller som jag som har vant mig vid: pixlr. Ljudet spelas in med quicktime player. Baka ihop det i iMovie. Med lite träning bakar man filmer på tio minuter, en kvart. Det är inte märkvärdigt. Såvida man inte är ute efter en guldbagge. Jag har också inte kunnat nånting av det här, men kan nu.

Under veckan har jag varit med om fascinerande upplevelser. En pojke i tvåan som hörde sin inspelade röst för första gången. Vilken grej! Med några klipp lät läsningen också riktigt bra. Såpass att han kunde tänka sig att att lyssna tre gånger på raken på sin inspelning.

Mina kunskaper inom IKT gav grabben en jäkla kick till att vilja mer, och då känns ju många sura timmar som en väl investering! Blicken och stoltheten, man vill ju ge varje barn detta, eller hur?

Nästa projekt blir ett nyhetsprogram, en podcast. När jag känner mig såpass säker på digitala medier fångar jag också upp ungarna i deras intressen. Vi gör ett eget radioprogram, sa jag till flickan. Går det  verkligen?, svarade hon. Jag vet hur man gör, öva nu under helgen så planerar vi nästa vecka, det kommer att bli skitbra!

Jag är i ett nytt sammanhang nu, fritids, jag längtar ibland efter tonåringar igen och mitt bildläraryrke , men i detta har jag som mest nytta av alla mina kunskaper som jag byggt upp inom IKT. Dessa kunskaper gör mig även lyhörd inför annat som händer på nätet, när jag själv också är en del av det som händer där. Du får också plats.

Jobbar vi tillsammans hjälper jag gärna dig. Liksom jag vet att andra följare här på bloggen gärna hjälper sina medarbetare. Det är tillsammans vi blir riktigt bra.