Är bajs najs?

Några leker, andra pysslar och några jobbar med dagens bokstav, L. Barnen sitter eller ligger i klassrummet och det är lite allmänt rörigt och pratigt. Längst fram står en pojke och skriker. Med whiteboardpennan i högsta hugg har han skrivit BAJS på smartboarden, exalterad över sitt bus.

Skolan är värre än någonsin sägs del, alla resultat sjunker och det behövs anpassningar av olika slag. Ibland tänker jag att det är kanske anpassningarna i sig som får läraren att tappa kontrollen, eller snarare inte ta den? Eleven får för mycket makt och spelrum och kvar står pedagoger lite vilsna? Och kanske skamsna? För det är också anpassningarna som ofta ifrågasätts och kritiseras, inte helt sällan även av kollegor. Gör om gör rätt. Hur ska man veta vad som är rätt? När man hela tiden måste prova sig fram, pröva och ompröva? Vi har mycket normer i skolan kring hur det ska vara och inte vara, jobbar man dessutom med yngre barn så har man ju en hel drös ordningspoliser efter sig dagarna i ända. Det är svårt att följa sitt hjärta och det man instinktivt känner kan bli en alldeles utmärkt lärande situation, av rädsla för hur det kan uppfattas av andra.

Men hur lirkar man med elever som hatar bokstäver, som knappt förstår vad fröken pratar om när hon beskriver L ljudet? Hur stora L bli ett I när det är litet? Svårt att få styr på pennan, och det mesta känns bara tråkigt och onödigt.

Man kan ju alltid börja med att skriva sitt namn, tänkte jag. Hm, har du tänkt på att bokstäverna måste sitta i just den här ordningen för att man ska kunna läsa ditt namn? Vad händer om vi byter ut bokstäverna? Vilka bokstäver kan du? Hur låter den bokstaven, hur skriver man den?

Vi fortsatte att göra nya ord, på smartboarden. Det blev så roligt, han skrev , ljudade, läste och ville lära sig. Första gången det lossnade lite.

Och på tavlan stod det BAJS BAJS BAJS och FIS.

Själv har jag turen som fick en kram av fröken för en skitbra insats.

 

medvetna val

Veckan på fritids har varit upp och ner. Jag har funderat mycket kring min och mina kollegors trytande kraft emellanåt. Det är övermäktigt när surrandet och konflikterna kommer från alla håll och kanter som de gör i lite för stora barngrupper, och då kan det även vara svårt att sortera vad problemet egentligen är.

Man vill gärna peka finger. I morse pratade vi vuxna om förskoleverksamheten och det kom anklagelser kring vad de håller på med som släpper iväg så stojiga ofärdiga ungar till oss? Det ledde i sin tur att nån berättade att hon läst en artikel att redan i mammans mage kan det bli problem. Här gäller det alltså att hålla ordning på tarmarna så att fostret inte vänjer sig vid överstimulering? Därför föreslog jag att ny teknik kanske skulle kunna skapa en liten värmande mössa till den blivande pappans juveler med inbyggd lugnande musik så att det verkligen blir rätt från början? För det kan väl ändå inte vara mammans fel?! Så tänkte jag.

Kanske är det ändå bäst att peka mot sig själv och fundera på vad jag kan förändra för att få ett annat bemötande av barnet? Man kan ju liksom inte förändra alla andra, hur motiverad man är är.

Eftersom jag släppt ut alla mina demoner under veckan har jag börjat fundera på varför barnen hamnar i affekt, det är väldigt provocerande. De lyder inte när man säger till dom? De käftar emot? När hände det? Så var det inte när jag var sex år, på sjuttiotalet, är min första tanke. Visst är det märkligt? Varför har jag utbildat mig överhuvudtaget, när jag ändå utan att tveka använder mig av min egen sexårsreferens för att komma i balans i mitt nya sammanhang på fritids? Länken mellan mig och mina personliga erfarenheter tycks vara närmre än mellan mig och min profession när jag som nu befinner mig utanför bekvämlighetszonen?

Andra tanken, för den finns kvar tack lov, är att man alltid ska vara lite vaken på när barn hamnar i affekt. Då kan det ju vara så att man ställt frågan eller påståendet på fel sätt, på ett anklagande och krävande sätt. För att utesluta det backar man som pedagog och ställer samma fråga fast på ett annat sätt. ”Varför har du inte mössa på dig!?” blir ”Hur kommer det sig att du inte har mössa på dig?” Det kan vara så att barnet inte har hittat sin mössa, att nån har tagit den, eller att föräldern glömt mössan hemma? All den här falsetten man triggar igång, som man blir arg på men som egentligen betyder att barnet har en stor vilja att göra rätt – som man inte hör. Så himla dumt.

Tre djupa andetag fick jag lära mig i dag. Syre till hjärnan kan ju vara en bra början så man når fram till den andra tanken lite oftare.

Jag- superpedagog?

När saker och ting inte blir som man har tänkt sig gäller det att ta tjuren vid hornen och se till att även motgångar blir hyfsat intressanta och vägar till annat som kan ge mening och bredda kompetensen på ett positivt sätt. Ordet superpedagog har hjälpt mig flera gånger, inte för att såna finns eller ska sorteras från oss vanliga bara bra lärare, utan för hoppet om att att man alltid kan och ska bli bättre, kanske rent av bäst?

Under lite tråkiga omständigheter valde jag att byta bildsalen mot fritidshemmet. Det är snart ett år sedan jag tog det beslutet, och när jag blickar bakåt så kan jag så smått reflektera kring det här med ”superpedagog” dvs är det verkligen så lätt att ta med sina kunskaper in i ett nytt sammanhang?

Ett av mina perspektiv som jag hållit fast vid i tanken är hur ett ombyte mellan arbetsplatser skulle kunna vara t.ex. ett försteläraruppdrag? Jag fantiserade helt enkelt att jag var en särskilt utvald duktig lärare, för bra för min förra arbetsplats så nu skulle jag flyttas i egenskap av superpedagog till Kristinebergsskolans fritidshem för att göra en superinsats. Turligt nog var det ingen ny kollega som hade bråttom att bli räddad, utan jag kunde i lugn och ro smälta in och komma i fas.

Nu är jag inne på min andra termin och jag funderar på vad man kan bidra med och vad man får lära nytt när man inträder en nya skolarena under förhoppningen, eller rent av uppdraget, att utveckla verksamheten?

Intressant är att det är de sociala egenskaperna som man har mest nytta av, har jag upplevt. Att vara en bra människa leder längre än att vara en duktig lärare. Den där superpedagogen är nog mest bara irriterande, tänker jag, om hen inte också är medmänniska. Att vara ödmjuk, snäll och glad är ganska svårt när man befinner sig på en ny arbetsplats. Man hittar fel och konstigheter överallt, inget funkar som man är van vid. Där måste man stilla sig, nya kollegor orkar inte höra sånt negativt om det som de tycker funkar och är vana vid. Det är en utmaning i sig att hitta det som är bra, upptäcka varför och hur man skulle kunna förädla det.

Ett annan svårighet är att omsätta sina kunskaper. Mina erfarenheter är inte en slitsad bana för min kollega, hen behöver ju också prova sig fram. Hur funkar det jag kan för dig? En coachande inställning är att föredra än att lägga fram färdiga förslag. Det måste därför också finnas ett tålamod att invänta varandra. Och det viktigaste av allt, rätt inställning, för superpedagog det är man tillsammans och långt ifrån ett ensamarbete.

Schack matt?

Sent en fredag eftermiddag tyckte pojken att det var läge för ett parti schack med sin fröken. ”Förbered dig på en hård match”, sa han och öppnade starkt och ganska oväntat med att flytta hästen hela vägen över spelplanen för att slå ut en av mina bönder.”Ha jag tog en av dina bödlar direkt!”

Jag älskar den där tysta mikrostunden innan den pedagogiska ansatsen sätter fart. Hm, vad jag ska lära ut först och på vilket sätt? Det fanns ju flera karameller i den här påsen.

Att arbeta med små filurer på fritids har inte den där fasta ramen som jag är van vid som bildlärare. Klassrummet, ämnet, tiden vi tillbringar tillsammans, allting har liksom en ”förutbestämdbarhet” som också är väldigt tacksam att vila sig mot när vi ska bearbeta de övergripande målen av läroplanen.

Vad är det vi ska bearbeta egentligen, hur och på vilket sätt? Som lärare kan jag påverka innehållet, mäta effekter av undervisningen, och inom fasta ramar reflektera kring vad vill jag uppnå som pedagog.  Men var börjar man som fritidspedagog? Man ska liksom förväntas göra allting under de nio timmar man är verksam?

Ta exemplet schack ovan.  Vilket val gör du? Vad tänker du är viktigast? Lära sig hantera motgångar? Regler i schack? Kunna argumentera sina val? Rätt ämnesspecifika begrepp? Socialt umgänge? Samtal? Tillit och trygghet?

Man märker ju att vissa saker är viktigare än andra naturligtvis men att allt ändå är viktigt, för det man gör just nu. I mitt läraryrke är det inte riktigt på samma sätt, man tar ansvar för sin del men inte allt. Det här är spännande, utmanade och ibland känns det maktlöst, ändå så mysigt på nått vis. Alla borde ta en tur om fritids.

Konsten att göra ett löv

När jag frågade mina sexåringar på fritids hur många som målat med vattenfärg var det först tre som räckte upp handen. Jag har ännu inte riktigt lärt mig att formulera mig så jag frågade igen, hur många det var som målat med pensel och färg? Ungefär hälften. Resten kände igen vad jag menade när jag plockade fram materialet.

IMG_4923.jpg

Det finns ju en viss ovana ändå bland eleverna, märkte jag, att få grepp om färgen och man förstår ju även de pedagoger som håller hårt i spelreglerna. Det blir ju väldigt kladdigt, typ överallt, och även blodtrycket åkte upp en smula. Det är ändå viktigt tänker jag att man härdar ut och inte kontrollerar för mycket, det kan man med fördel göra genom frågeställningar i så fall. Barn måste få göra fel för att lära sig göra rätt, och de måste själva vilja göra rätt tänker jag. Det blev väldigt många konstiga löv, som också blev rosa och lila? Hur tänkte du där? Hur blandar man orange egentligen?

Många missuppfattar också mindre barns kreativitet. Egentligen är de inte alls särskilt kreativa, de bryter mot invanda mönster och är sådär härligt spontana och färgglada för att de helt enkelt inte vet bättre. Det är mycket med materialet som barnen måste få utforska. När är det läge att måla andra lagret? Hur mycket vatten är passande för en duttsvamp? Vilka material kan man blanda? Alltså hellre en utforskande stund som leder till erfarenheter och kunskap än ett snyggt löv.  Det kommer att ge många önskvärda resultat på sikt.

 

En bra dag

Jag tycker att det lossnar allt mer hos oss på fritids. Idag har det gått såpass bra att man vågar erkänna dagar då det helt spårat ut. Själv är jag lite grön som fritidspedagog, men även för mina kollegor som har gedigen erfarenhet har arbetstillvaron ställts mot sin spets. Det är väldigt mycket barn i år, 70 inskrivna i förskoleklass och drygt 50 på fritids, något som få av oss kan förutspå konsekvenserna av. Ja mer än att man förmodligen kommer att vara utbränd innan jul – och man inte aktivt reflekterar kring det man gör och successivt gör små förändringar som bidrar till de effekter som man vill uppnå.

Det första jag märkte, redan förra veckan faktiskt, var alla gula västar. Det kan ju tyckas som en svaghet att inte få på en sexåring en väst, men det har stundtals varit ganska hårda strider i kapprummet. Jag kände därför en enorm tillfredställelse idag när min grupp utan tjafs klädde på sig västar innan de stack ut på skolgården. Inte för att jag har fått min vilja igenom, för det ledarskapet vill jag inte ha, utan för att de har fattat grejen med att ha väst. Västen står för att vi bryr oss om varandra och hör ihop, i den bästa av världar förstås, jag är inte helt uppe bland molnen. Jag tycker det är skönt att få den bekräftelsen att det lönar sig att lägga ner tid, det innebär inte man behöver göra det för alltid.

Jag har ju även egna barn, som är smått perfekta, och har därför blivit lite förundrad över hur andras ungar kan uppföra sig. Mina barn kan aldrig bli mer än tre i en samling, på fritids är vi drygt tjugo.Det gör liksom nånting med barn, nått som kan kännas väldigt svårt att få styr på. Man kan också känna sig så otillräcklig och jag och en kollega stod senast idag och peppade varandra inför det förebyggande arbetet, den positiva bekräftelsen. Visst kan man känna sig mesig i vissa konflikter men hellre att man går på sparlåga där än att bli orkeslöst blind och ointresserad alla barn som gör rätt, delar med sig och försöker skapa en relation.

De mysiga stunderna med barnen duggar allt tätare och är också stärkande, där kan man hämta mycket kraft. Jag håller på och lär mina sexåringar ansiktets proportioner, bildlärare som jag är,  och idag har vi pratat om hur ögat ser ut. När några såg lite missmodiga ut inför sina porträtt så sa jag att det viktigaste är ju att man lär sig se hur saker och ting ser ut. Då svarade en pojke ”Nä där har du fel fröken, det viktigaste är att man andas.” Den stunden finns ingen annanstans, bara där och då, för mig. Så kan man tänka för att få ny kraft, för strider finns det gott om och än är inte slaget vunnet.

 

Toppenjobbet- fritidspedagog?

Mitt fredagsbloggande  viger jag åt mitt nya arbete som fritidspedagog och självklart vill jag belysa denna viktiga verksamhet på ett positivt sätt. Men det är också så att många som faktiskt jobbar som fritidspedagoger numera läser mina blogginlägg, och då vore det smått hånfullt att alltid vara glättigt okritisk kring den arbetsmiljö man befinner sig i. Speciellt på en fredag. Så min dag började faktiskt såhär:

Jag uppmärksammade inte alls något tjafs utöver det vanliga men det hände saker i hallen och det var mycket rörelse omkring mig eftersom barnen var hungriga på frukost och visste att de snart skulle iväg. ”Varför säger du inte till honom!” skrek han plötsligt och fortsatte ”Då dödar jag honom!” Han letade på bänken efter ett tillhygge, tog upp någons väv för att kasta men valde snabbt istället vävpinnen. Med denna i högsta hugg attackerade han den yngre pojken och högg honom i ryggen med all kraft. Jag var steget efter och separerade dom båda. Det var med tydligt uppsåt att skada, en vuxen person hade kunnat bli dömd för det. Våldet stod inte i proportion till konflikten.  Tänk om han hade fått tag på en sax , en skruvmejsel eller en brödkniv? Hade det varit mitt fel? Som inte såg?

Jag har arbetat i tjugo år på högstadiet och jag har aldrig varit i närheten av det våld som förkommer bland de yngre barnen. Det känns så övermäktigt i dessa stora barngrupper att kunna finnas där som vuxen, skapa trygghet och förebygga. Ibland känns det näst intill som om mina arbetskamrater har blivit blinda för detta, det är våtmark i konflikt hantering i skolan, man sjunker bara djupare för varje dag som går.

Senare fick jag veta av en kollega att han tyckt att det varit orättvist att han fått tillsägelse och inte pojken, eftersom det var pojkens fel som hade retats med honom. Ytterligare en kollega påpekade att pojken verkligen kan vara provocerande. Han ägde alltså situationen, och vi andra fick anpassa oss?

Om pojken bara hade låtit bli att retas? Det är ju även ganska typiskt för hustrumisshandlare, tänker jag , om bara inte inte deras fruar hade varit så tjatiga och provocerande så kanske statistiken inte sett ut som den gör?!

Jag känner att jag saknar kartläggning över elevernas beteende, var och när och hur händer det? Det är viktigt att dokumentera av den anledningen. Ha en anteckningsbok i fickan och rafsa ner nått så att du minns. Ta den där minuten som krävs att fylla i incidentrapporten, acceptera inte våld bland våra barn! För det händer ganska mycket, hela tiden. Det måste vidare till rektor, och hens chef,  och elevhälsan, annars blir det ingen förändring. 

Fråga efter en handlingsplan som all berörd personal är delaktig i. Vilka riktlinjer ska du arbeta efter? Det är inte schysst att ställas i skotthålet med den enda rustning man bär med sig, som sig själv.

Visst är det goa små kramar på fritids, men det är mycket annat också.

Släpp det nu och ha en skön helg!