bildämnets vecka måndag

Skärmavbild 2018-04-15 kl. 21.42.24Det är bildämnets vecka. Dags att poppa ut i sociala medier i syfte att skapa intresse och ökad kunskap för ett ämne som alltid får stå lite vid sidan av. Jag tänkte att det skulle vara vara värdefullt att dokumentera arbetsveckan på Instagram, så idag har jag publicerat femton bilder. Det kommer nära mig och det jag gör varje vecka, i egenskap av bildlärare på högstadiet

 

Jag har valt några av bilderna som jag vill berätta lite mer om

Skärmavbild 2018-04-16 kl.pngFörra veckan ägnade jag varenda minut åt att skriva omdömen. Det tar tid och jag behöver egentligen inte kryssa i alla kunskapskrav men jag tycker att det är viktigt att göra det. Det sätter bildämnet i ett annat ljus än att kryssa i , över eller under i nivå. Då hamnar man i det hantverksmässiga. Men de andra 8 kunskapskraven då? Dessa ställer till för oss, ämnet måste ses som kommunikativt även av andra. Att hela tiden ha styrdokumenten levande i allt man gör, underlättar dokumentationen. Det känns som ett underminerande beslut att ta bort delar av omdömet för mig som är bildlärare, ge mig färre elever istället! Ge mig en chans att göra rätt. Ge mig samma tid som andra lärare får för att rätta nationella prov.

Skärmavbild 2018-04-16 kl. 20.23.58Ljudnivån hamnar ibland nästan på 80 decibel. Ska jag behöva bli döv på jobbet? Jag blir väldigt trött och då tappar jag  lätt fokus. Sätt dig en timme med den ljudnivån. Lös femton konflikter under den timmen, tvätta bort en färgfläck och svara på 150 frågor av olika karaktär. Ta tio minuters rast och sen en timme till. Hade jag motionerat lite mer hade jag kunnat bli kustjägare, tänker jag.

Varför ska jag behöva ha helklass i ett praktiskt ämne?

Skärmavbild 2018-04-16 kl. 20.24.25

Jag var jättetrött när den här bilden togs. Och jag var inte speciellt glad heller. Nästan hundra elever har jag undervisning för på måndagar. Jag tänker inte på det. Man har vant sig.

Nä dagar som denna när man kommer nära sig själv och ser sina förutsättningar gör mig ledsen och jag hoppas på en förändring. Både för mig och dig. Kanske kan mina texter och bilder bidra till det?

veckan som gått

Idag fick jag jag veta mitt värde i kameler. Jag har inte kunnat släppa den tanken riktigt. Jag är värd 75 kameler och via en liten fördjupning på flashback där ämnet diskuterades flitigt 2006 så borde det omsätta c:a 37 500. Vilket låter som en rimlig lön. Men jag undrar förstås hur insatt min chef är i kamelvaluta. Och rimligheten i att min lön baseras på hårfärg och bröststorlek? Nåväl, man stretar på. Hårfärg och byst får ses som en bonus.

Det har varit en tuff vecka. Många omdömen blir det när man har arton klasser. Många samtal blir det också när man inte vill rödmarkera i onödan. Vi ska utgå från förmågor och dessa försvinner ju inte för att en inlämning inte har hunnit komma in. Det är ändå svårt att fullt ut sköta sitt jobb när ansvarsfördelningen är lite i obalans. Det är så mycket en till en idag, inte bara när det gäller digitaliseringen, utan allt fler elever räknar med individuella instruktioner. Det funkar sådär för mig, som har över fyrahundra elever. Jag orkar inte. Det är för mycket, för många.

Alla på den sidan är mina, kom jag på mig själv att säga i matsalen, när jag hade besök av fotografen Jerker Andersson häromdagen. Han hajade till, och då var mindre än hälften av eleverna på plats och mumsade i sig vegetariska biffar som var på menyn just den dagen. Vi hade just tittat på mina bilder och sen ätit lunch i matsalen. Jag känner verkligen att det här fotoprojektet som jag hoppat på i all hast tillför mig så mycket. Så häftigt att få besök av en riktig fotograf! Jag lyfte verkligen på hatten för den här kreativa människan och fick en insiktsfull stund med mig själv som jag inte haft på länge. Under ytan diskussioner, prata konstnärlig verksamhet, jag saknar verkligen en kollega i mitt eget ämne. Det hade varit så kul att få vara två. Jag tänkte skriva mer om just den fotografiska bilden i ett annat inlägg. Jag lärde mig mycket som jag vill dela med mig av.

Men att vara ensam bildlärare. I ett litet hus utanför skolan. Jag tycker det är strävsamt. Fick ett uppskattat besök häromdagen, en mentor i en sjua som tittade in. Jag önskar fler lärare kunde komma förbi för att se sin klass. Men här i ligger även en liten konflikt. Man måste förstå min situation och de val som jag gör. Det är väldigt unikt att ha arton klasser i ett praktiskt ämne en gång i veckan. Jag inser förstås att jag gör intrycket av vara för snäll, läs mesig, av en förbipasserande kollega. Är det allt för dumt uppförande av eleven så säger jag naturligtvis till, annars så påpekar även forskning att det är mer effektivt att berömma rätt beteende. Jag gör detta ganska konsekvent, det passar mig och det är inte urholkande på samma sätt som att hela tiden påpeka felaktigheter. Jag har aldrig lyckats köra ut någon,  men min besökande kollega gjorde detta lättsamt flera gånger. Röt till ”ut!” och eleverna gick ut i hallen bredvid nån minut efter att ha skrattat, rört på sig eller pratat högljutt. Hela scenariot fick ju mig att framstå som lam. Och det är ju jag säkert utifrån andras ögon. Men jag måste ju överleva detta, och må bra i det jag gör. Det här var en lektion, sen har jag sjutton till, med nya elever. Du får gärna vara den goda, påpekade min kollega  men det handlar ju inte om det. Jag är inte konflikträdd, jag måste bara ha en hållbar lösning både för mig och eleverna.

Ja veckan har varit intensiv men också innehållit en del kul. Lite upp och ner. Som vanligt.

att ha kul

För ett tag sedan blev jag injuden till läsecirkel, vi läser en gemensam bok som vi sedan reflekterar kring. Alla får välja ut en och den senaste boken är Carolina Klyfts memoarer, friidrotts stjärnan. Jag är inte särskilt sportintresserad tyvärr och jag har också haft väldigt svårt för att gå all in när det gäller grejer som bara blir en behållning för mig själv. Det skulle aldrig hända att jag skulle driva på mig själv att springa hundra meter och försöka göra det fortare än alla andra, i Sverige och världen. Jag hade kanske gett det en chans om det hade ökat chansen för bildlärare att få drägliga arbetsvillkor men kopplingen hade ändå varit lite långsökt kanske? Men läsningen innehåller annat som jag kan ta till mig.

Tänk ändå så självklart det är för elitidrottare att ges professionell coaching? De ges så mycket tid att rensa skallen, tänka rätt och fokusera på uppgiften. Även om det är att springa hundra meter jättefort. Själv ska jag ge hundratals barn en bra start i livet, fylla på dom med kunskaper och se till att de omformar och förädlar dessa på bästa sätt. Hade varit skönt om det satt en Arne i klassrummet och hejade på, gav väl valda tips och stärkande vägledning och en plan för nästa drabbning.

Nånting som inte var speciellt överraskande, även om jag inte vet så mycket om Carolina eller knappt följt hennes idrottsbedrifter, är hennes mantra att ha kul. Det är väldigt viktigt även för mig i min lärargärning. Att hela tiden vara på jakt efter det roliga, det mysiga, det man tycker om. För det finns där även i svåra stunder. Att aktivt leta upp det är något som jag måste för annars blir jag lätt översköljd av det negativa, det som krånglar, ställer det, komplicerar och är svårt och jobbigt. Det finns mycket sånt i vårt jobb.

Så den här veckan då? Jag fick många skratt sista lektionen, som vanligt. Vi gjorde absolut inte det vi skulle men fastnade i en diskussion om hur det är att ha en väldigt ung flicka hemma som gillar Frost. En diskussion som övergick till sagokaraktärer och vem man var mest lik? Överlag en massa enskilda samtal under veckan eftersom niorna ska påbörja sin individuella fördjupning, så många fina tankar och önskemål. Mina sjuor stretar på och några är redan så skoltrötta att de knappt får nått gjort. Därför gjordes en lång önskelista på nya infallsvinklar till bilden. På den stod rapmusik, spel och bilar bl.a, och jag dammade återigen av min monsterskola från fritids. Tänk att bli monster varnad istället för betygs varnad och därmed hänvisad till en blogg med uppgifter som utgår från the walking dead och andra specialintressen som omotiverade elever kan ha? Lite trixigt, men kul. Om det funkar, vilket jag tror att det gör. Man får så många fantastiska svar tycker jag när man närmar sig eleverna och det som intresserar dom. Fick veta ett musik intresse idag i årskurs 9, en youtube kanal med flera hundra följare. Våra barn gör så häftiga grejer, vi måste bara fatta vad dom gör.

Jag gör så gott jag kan och jag känner mig nöjd, jag har kul. Jag har jättegult hår nuförtiden och nya glasögon vilket också satt sin prägel på veckan, men de måste ju också få ha kul, eller hur?

 

Varför inte köra hela veckan?

bildveckan logo

För tredje året är det snart dags igen för bildämnets dag. Det har krånglat lite med datum, vi är ju ganska många bildlärare i Sverige och det har kommit lite synpunkter kring datum. Så jag tänkte lite. Varför inte köra hela veckan? Då har ju alla chansen att välja sin favoritdag och alla våra duktiga elever har också chans att delta!

 

Nu kör vi så det ryker, vecka 16 gäller även nästa år och året efter det.. Tanken är att sprida vårt goda arbete i sociala medier, att låta bildämnet märkas. Det är svårt att streta på själv, om vi stärker varandra med inspiration och pepp kan det kännas lättare.

Tänk också på att det är ju inte bara vi som ska få ta del av vårt arbete utan så många som möjligt för att bredda synen på ämnets innehåll och betydelse.  Loggan får brukas fritt i detta sammanhang. Publicera gärna även på samlingssidan Bildämnets dag , då det blir enklare för oss i det egna ledet att hitta vårt firande. Använd gärna #BILD2018 på twitter eller instagram.

Det bästa är att man egentligen inte behöver förändra så mycket utan kan i stort dokumentera och sprida det man gör under dagen/veckan. Sen kan man ju verkligen behöva äta tårta, som chefen borde bjussa på, eller få tanken att kanske låta hela skolan stanna upp och bara ha bild som tema? Men det där är en bonus, från dig som orkar och vill, inget man behöver göra. Vi gör redan så mycket bra som det är!

Inspiration kring hur du/ ni kan fira hittar ni på facebooksidan Bildämnets dag 

Några blogginlägg:

Bildlärarbloggen/ Åsa Fant:  https://bildlararen.com/category/bildamnets-dag/

Bildämnets dag och Vincent Van Gogh

som inspirerade  Backaskolan:

https://backaskolan08.wordpress.com/2016/04/22/bildamnets-dag/

LR ämnesspanar via Kristina Riilbe:  rbloggar.se/kristinarilbe/inspireras-av-varandra/

 

 

 

Årsdagen

Idag för ett år sedan började jag arbeta som bildlärare igen, på Dalsjöskolan i det lilla samhället utanför Borås. Jag har berättat detta för mina klasser idag och många elever applåderade, vilket kändes uppiggande. Hur ska du f i r a detta? löd följdfrågan. Är det inte fantastiskt, att ha elever som så självklart tänker att jag ska fira och inte sörja, som man kan tro att lärare gör nuförtiden? Jag gjorde en liten musical.ly som jag publicerade på instagram och det blev social media kaos igen i klassrummet. Jag vet inga elever som ges så mycket stoff på sin lärare att bearbeta, redigera och manipulera i andra medier där fjortonåringar får vara lite för sig själva. Jag kan bara hoppas att det slutar lyckligt för min del.

Skärmavbild 2018-02-19 kl. 20.06.40

Dalsjöskolan, skolan där superselfien föddes, har jag bara varit här ett år?

Året som bildlärare har varit lite tufft. Det är ganska intensivt med det stora elevantalet. alla anpassningar och bedömningar, att hålla lågan vid liv både för dom och mig och planera för en givande och lärorik bildundervisning. Jag har provat mig fram men mer målmedvetet och det känns som jag äntligen blivit mer fokuserad på det kommunikativa och hur jag ska arbeta.

Det är också lite rörigt att vara ny på en skola, kanske särskilt som man är ganska rutinerad. Gammal nog att vilja ha det på ett visst sätt, less på att bygga upp – man har liksom medverkat i det nu ett par gånger.

Jag påbörjade dessutom en masterutbildning året innan och bara liksom fortsatt på den vilket i efterhand känns helt enastående, trots att jag ännu inte är iland. Men ni som läser på avancerad nivå vet nog vad jag menar.

Elevrådet har jag tampats med, fått med mig en kollega. Jag ordnade med en utbildning och stretar på med årshjulet och förslag på olika teman. Min egen lilla klass har haft trubbel som jag aldrig riktigt hade hört talas om tidigare, varit mycket huvudbry och kärlek riktad åt deras håll under året.

Jag föreläste på konferensen bild i skolan för ett tag sedan, ett jättestor grej för mig, där jag också på många sätt summerade året. Det är så mycket som jag har landat i väl känner jag, sen kan man alltid göra saker och ting bättre. Det finns ingenting som tar slut i mig verkar det som och det gör ju också att det känns kul, det blir alltid en utveckling eller nått helt annat, jag blir aldrig färdig. Så fler år lär det bli!

Bild i skolan 2018

Varje år anordnar kompetensteamet en konferens för bildlärare i Stockholm som heter Bild i skolan En stor baluns som jag alltid blivit nekad att besöka eftersom det är en ganska dyr kompetensutveckling. Därför var det också väldigt stort för mig att få besöka eventet som föreläsare. Jag vill speciellt tacka Åsa Fant som tipsat om mig, fick erbjudandet även förra året och då var det Karin Nygårds som gett det förslaget – för att få känna sig lite märkvärdig en stund, för det är två förnäma damer i min värld, som uppmärksammat mig. Och jag behöver den boosten.

Tyvärr minns jag inte så mycket av min föreläsning, jag skulle prata i en och halv timme, och det var första gången för mig. Jag hade tydligen micken i munnen de första fem minuterna så med första intrycket var jag ganska körd men sen flöt det på. Jag har ett minne av att jag gick omkring på scenen ganska avslappnat och jag hade också ett bildspel som jag följde. Jag lägger det HÄR så får följdfrågorna svaras på i flödet nedanför.

Jag berättade om min undervisning på Dalsjöskolan där jag arbetar, vad vi gör just nu och varför. Hur jag bearbetar digitala perspektiv i bildämnet, mitt förhållningssätt till sociala medier och hur man kan använda dessa inom uppdraget. Jag är speciellt fäst vid tanken om att flippa relationen via Instagram dvs skapa relation genom att låta eleverna lära känna mig och bli trygga med vem jag är. Det slog mig på scen att det är väl egentligen en ganska öm tå, i mobilförbudens tider att tala om sociala medier som något bra? För mig har det aldrig varit ett alternativ att förbjuda, mobil och sociala medier har kommit för att stanna så hur hanterar jag det och använder mig utav det?

Jag är väldigt glad och tacksam över min digitalisering och hur jag har hanterat den, jag känner att jag hamnande rätt mycket tack vare det digitala skollyftet. För några veckor sedan uppmärksammade facebook mig på att det är bara fyra år sedan jag tog min badge i den webbaserade utbildningen, och vad det har hänt grejer sedan dess! Med lite masterutbildning också i ryggen så tror jag att jag har en hel del intressant att bjuda på även framöver. Jag har bestämt mig för att fördjupa mig i spelifierad bildundervisning som ämne för magisteruppsatsen. Mitt intresse för det digitala var en gång i tiden väldigt otippat men verkar numera inte gå att stoppa.

Jag har även intresserat mig mer för foto, ett ämne som minst sagt ömsat skinn under mina år som lärare. Under våren kommer jag att ingå i ett projekt med stiftelsen Lars Tunbjörk tillsammans med några elever ur nian. Därför var det också extra välkomnande att få chans att stanna kvar på konferensen och lyssna till Mattias Karlsson Sjöberg från Moderskeppet. Jag lärde mig mycket kring hur jag ska hantera och förhålla mig till det automatiserade fotografiet. Det ställer till det lite när det finns färdiga filter och erbjuds bildredigering som tar en sekund. Återigen fick jag en tankeställare kring hur mycket mina praktiska baskunskaper i bild betytt för mig i det digitala bildarbetet.

Till sist fick jag även en bit av Kristina Riilbes föreläsning. Man häpnar verkligen över hur Kristina tänkt färdigt när det gäller att uppmuntra elever till kreativt tänkande. Vilken fantastisk lärare hon är! Det var nästan så att jag kände lite sting i bröstet av att    j a g kanske roffat åt mig den kreativa delen och har för konkreta övningar åt eleverna? Jag har en ganska intetsägande bildsal också kom jag på.

Det blir förändringar och nya tankar av en utbildningsdag! Jag hoppas att jag bidrog till det för dig som var där.

Frökens favorit

Skärmavbild 2018-02-09 kl. 16.04.39Det var hjärtan överallt i skolan idag, vi får ju fira alla hjärtans dag lite tidigare eftersom det är lov nästa vecka.  Själv fick jag en idé om ett fotohörn där eleven kunde få känna på att han eller hon minsann är frökens favorit. Det blev några foton under dagen där jag radade upp mig under skylten tillsammans med elever som ville ha bildbevis. Vi jobbar ju ganska mycket med foto nu både i åttan och nian, så det kändes som en kul grej att bjuda på.

Annars har veckan varit tung och seg. Men för att plocka fram godbitarna är jag väldigt nöjd med niornas grupparbete. Inte bara att de jobbar på koncentrerat och hjälps åt, de verkar ha så himla kul också. De har nyligen blivit klara med sin superselfie och nu ska de presentera den i form av en filmtrailer. De är tre-fyra elever i varje grupp och starten har varit att de ska visa upp sin superselfie (det är ett självporträtt där man redigerat om bilden till superhjälte) och sedan ska gruppen fånga upp en berättelse kring dessa bilder. Jag trodde faktiskt inte att det skulle funka så bra men i all sin fånighet känns det som neutral mark att diskutera varandras superkrafter och det har varit lättsamt  för eleverna att fånga upp sin kreativitet och fantasi inom detta ämne. De gör  s å  bra ifrån sig och även de allra mest skoltrötta har vaknat till.

Sjuorna däremot känner sig så plågade numera, de håller på med teckning. Jag tycker det är intressant att jämföra årskurserna sjuan och nian just nu, försöka analysera vad det är för komponenter som påverkar motivationen. Alla mina småkillar som tycker det är tråkigt och svårt ställer till det, så jag har funderat på om spelifierat lärande skulle kunna passa för de grundkunskaper som jag vill att eleverna ska bygga upp i ämnet? Jag har ju dessutom kunnat kompetensutveckla mig gällande de spel som de gillar under den här veckan, som man hela tiden får påminna om inte är tillåtet.

Kanske är det för att jag var ifrån bildsalen ett tag för att arbeta på fritids men jag ser väldigt tydligt hur annorlunda jag arbetar nu mot för kanske tio år sedan och vilken arbetsbörda det har blivit att ägna eleven så mycket mer fokus. I början av min karriär var det inte ovanligt att jag gjorde ett bedömningstillfälle, kollade igenom mappen innan betygssättning. Idag gör jag den bedömningen varje vecka, formativt och summativt, jag anpassar undervisningen i flera olika riktningar, ger feedback på annat sätt men elevantalet har snarare ökat. Trots att varje enskild elev kräver så mycket mer i ett professionellt förhållningssätt. Jag är så mycket bättre nu ändå känns det mer strävsamt och mindre roligt, en tanke som har börjat gnaga allt mer. Det är för väl att fröken har sina favoriter, och att dom är så många, 420.

Välkommen till bildsalen?

Jag blev så himla stolt över en av mina tjejer idag, och även mig själv. Försöker landa i den känslan för det är tungt nu.

Som bildlärare har man så många elever. Själv har jag över fyrahundra. Vi har precis haft klasskonferenser och jag vet inte riktigt hur jag ska axla den informationen som getts där? Det är så lätt att uttrycka elevens behov men man kanske ska göra det i ett sammanhang, vad är rimligt att bemöta under förutsättningarna?

Det tycks också så självklart att alla elever ska klara av att gå till bildämnet? Alla barn som ska inkluderas, självklart ska hen ha bild. Eller barn som knappt kan ett ord svenska, men visst kan hen ha bild? Jag har ju redan så många elever. Jag ska fånga upp arton grupper i veckan och då också i varje klass ha nån som inte vill eller förstår varför hen är där eller inte kan kommunicera? Mig veterligen har jag aldrig någonsin tillfrågats om det känns okej för mig, så vem kommer på det här? Vad säger det om mitt ämne?

Plötsligt en dag kom hon. Kunde knappt ett ord på svenska. Jag var hyfsat förberedd men ändå inte.

Idag, några månader senare, gick vi igenom en uppgift i bildanalys, ett fotomontage. En svår uppgift, efter en lång genomgång med svenskt prat och diskussion. Jag hade skrivit ner uppgiften i ett blogginlägg. Hon och jag pratade enskilt om den, gick in på bloggen och översatte texten till två andra språk.. Knappt fem minuter tog det, hon förstod vad hon skulle göra och satte igång och det känns så himla skönt att ha kommit på en grej som underlättar och ger henne chans att göra rätt och bra.

Skärmavbild 2018-02-07 kl. 21.03.42

Jag blev väldigt stolt över henne idag, bra kämpat! Och stolt över mig själv som skapat vägen dit. För det är inte självklart.

 

äldre och visare

Länge har jag haft önskan att kunna publicera en gif på Instagram men har inte fattat hur man gör. Men så igår fick jag ett ryck och gjorde några efterforskningar. Sen förstod jag också att det finns appar för detta, så klart. Men man lär sig lär sig mer genom att ta den svåra vägen, tänker jag.

Nåväl appen heter File converter. I den klistrar du gif länken, se till att öppna originalfilen så du inte klistrar en länk till en blogg. Select your file, convert från URL och konvertera till videoformat MP4. Sen är bara att ladda ner och filmen hamnar bland videos i egna bilder.

Eftersom det är min födelsedag idag så tänkte jag att det kunde vara kul att publicera en gif dagen till ära, så sagt och gjort hittade jag en födelsedagstårta med en dansande kille framför. Jag tyckte det såg kul ut och på tårtan stod det ”forever yung”. Jo jag såg att det var felstavat men trodde inte att det hade någon betydelse.

Återigen har jag sån himla tur i flödet med vänner som petar mig åt rätt håll. Raskt kom frågan Yung? :-). Så jag gjorde en snabb sökning kring det där. Det visade ju sig att jag publicerat att knark håller mig för evigt ung typ. Ah suck, bort med det inlägget! Men jag bjöd första klassen på den här erfarenheten. Man kan inte kunna allt men man har chansen att stanna upp innan och undersöka, varför inte ta den chansen? Det är så himla lätt att man blir för naiv. Det är även syftet med att titta på fenomenet memes, som vi gör nu i årskurs 9. Och gif blir väl nästa grej kanske?

Det var ett tag sedan

Min facebooksida påminner mig hela tiden om hur länge sedan det var som jag publicerade något där och att mina följare väntar med spänning på att höra mer, kanske även fler om jag väljer att marknadsföra mina inlägg för en ringa slant? Men okej då. Jag gör väl ett försök. Bloggen har blivit lite minerad mark eftersom jag har känt mig sliten efter höstterminens masterutbildning, men om jag bara håller ut ett tag till så har jag fem års dokumenterat arbete bakom mig. Och vad det har hänt grejer under de här åren. Det var också startskotten för den här bloggen, att dokumentera det jag gör och via det också motiveras till att vilja lära mig nya svåra grejer hela tiden och utmana mig själv. Det är svårt att göra det på egen hand. Så tack för att du läser!

Så var befinner jag mig nu? Jag hade ett samtal med en utav mina elever i morse kring memes och internet kultur efter avslutad lektion som var väldigt givande. Jag fortsätter att försöka lära svåra saker. En fantastisk kílle fö som även lärde mig ”death stare” för ett tag sedan när vi åt lunch ihop. Man ska argsint stirra på varandra och få den andre att känna sig obekväm, vilket han var väldigt bra på. Jag fick då tillfälle att bidra med mina kunskaper och berättade att forskning har påvisat att om har man ögonkontakt under en längre tid så slutar det antingen med bråk eller sex så death stare kan falla väl ut för en ung man, även om det kan verka lite udda. Man får ge och ta i det här jobbet numera, och det är roligt. Jag kan villigt erkänna att den här åldern på barnen, mellan 13-16, är väldigt charmig. Jag upptäcker dagligen att de har så fina och intressanta tankar och idéer kring saker och ting men förstås också en del inslag av överjävligt trots vilket man också får se som lite uppiggande. Jag har ju så himla många elever bara, det är ju det.

För mig är det fortfarande lite läskigt att ge sig ut i det okända. Jag fick t.ex för mig att föra in memes i undervisningen, något jag inte känner till så väl men förstått att ett flertal elever är riktiga proffs på. Memes är ursprungligen interna skämt som delades mellan parter som förstod vad skämtet handlade om. Idag är det något vi upplever varje dag på sociala medier när vi scrollar i flödet, bilder med tillhörande text, ofta en ironi. När jag gick in i detta med vuxet perspektiv så såg ju jag att man sprider väldigt mycket fördomar i dessa lustigheter och vill därför gärna sprida lite netikett omkring mig. Jag har numera också förstått att det här är helig grabbhumor, som tanter helt enkelt inte förstår sig på. Ett bra tag babblade jag även på om ”mämmes” när plötsligt en kille räckte upp handen och frågade om det var ”miims” jag pratade om? Så är det när man googlar. Jag tänker att jag provar mig fram, det är en liten reflektionsuppgift kring ett av de största virala fenomen vi har på internet just nu, som dessutom kombinerar bild och text. Det kan vara värt att ta upp det, även om stegen är stapplande.  Och som sagt, jag har tur med elever som stannar kvar och upplyser mig i min kunskapsbrist. Våra barn äger internet, tonåringar – bästa kompetensutvecklingen hittills, stanna upp och lyssna på vad dom kan!

Jag har också intresserat mig för girlgaze. #girlgaze har blivit en trend på instagram, ett sätt bryta normen kring hur kvinnor förväntas att se ut. Även män har normer att leva upp till utseendemässigt men just girlgaze fokuserar på den kvinnliga blicken, på kvinnor. Det här har formats under veckan till att jag visar adidas reklamen med fotografen Arvida Byström. Hon använder sig själv som modell och det blev vilda protester när hon inte rakat sina ben. Det finns även en film på youtube där Arvida medverkar med sin danska kollega i en performance de kallar selfie stick aerobics.  Sammantaget är detta ett lektions upplägg som kretsar kring bildanalys och visuell kultur, men själva researchen tar ju fler veckor, iaf för mig. Hur man lägger upp diskussionen till syftet med att ta upp ämnet. För det blir mycket frågor. Jag upplever att jag som bildlärare har så mycket att bearbeta kring samtida bilduttryck, varje gång undrar jag varför jag stack in huvudet i den här myrstacken? Det är ju så mycket lättare att hålla sig till genomgångar i centralperspektiv eller hur man skuggar en boll. Så det är väl lite såna funderingar jag har numera, innehåll och struktur i undervisningen i förhållande till kursplanen.

Så är det.