fredagsmysare

För många år sedan hade jag en klass i slutet på fredagen som bara kändes urholkande. Vi var alla väldigt trötta, det var bråk och dålig stämning  och alldeles för högt i tak. Sådär så att jag småsprang till bussen hem med gråten i halsen full av tvivel på mitt yrkesval. Ingenting jag gjorde dög eller fungerade särskilt bra.

En fredag innan lektionen skulle börja skrev jag FREDAGSMYSARE på tavlan innan eleverna kom in i klassrummet. Jo, dom blev nyfikna. Tillräckligt för att jag ska skulle få en syl i vädret. Jag berättade då att jag blivit en smula besviken och att det kanske gjort mig lite extra uppskruvad eftersom min sista klass på fredagen, dom brukar ju jag kalla för mina fredagsmysare. ”Ni är extra viktiga och speciella. Vi slutar den här arbetsveckan tillsammans och det är ju jätteviktigt att vi går härifrån och känner att vi har haft det bra och mysigt och roligt, och att det inte handlar om att inte göra nått eller få sluta tidigare. Ni är ju mina fredagsmysare!”

Eleverna blev roade och  smakade på ordet och kände att det nog var nått för dem, att vara bildmalins fredagsmysare? Det funkande i all sin fånighet, men hade förstås ett väldigt gott syfte.

Året därpå blev det så att  samma klass hade bild igen sista lektionen, och då var det här uttrycket helt etablerat. ”Har du sett på schemat, vi ska vara dina fredagsmysare igen!” De pratade ofta om sig själva som fredagsmysarna.

Det är så mycket roliga och varma minnen. Jag har ju faktiskt fortfarande fredagsmysare, i år är det 8F. Dom är toppen!

Och jag känner mig varken trött eller sliten eller tvivlar på om jag vill tillbaka på måndag.

memes och internetkunskap

Allt för länge uttalade jag det ”mämme”. Tills en elev försynt frågade om det var mims jag pratade om. Jo ibland märks det även på mig att jag har blivit lite äldre, men det kan förstås ha fördelar i andra sammanhang. Nåväl, eleverna i årskurs 9 gör manipulerade bilder nu i form av superselfies. Kortfattat mixar man två bilder och gör sig själv till superhjälte. Digitalt arbete är alltid lite lurigt att sätta tidsram på och jag behövde nått att fundera vidare på. Man kan ju få in en fullträff på tjugo minuter, andra letar bakgrund mer nogsamt eller väljer redigering som tar tid, att dels lära sig hantera och sen att det ska bli ungefär som man tänkt sig. vill du titta på bildspelet från förra årets superselfies hittar du det här. I det fortsatta arbetet föll valet på memes-

Jag är inte alls där att jag gör fina LLP eller matriser. Jag är i stort behov utav att själv få utforska och känna mig för vilket koncept som passar. Klasserna är ju så olika också, även fast alla går i nian. Men så småningom lägger jag förmodligen in memes som ett fast inslag i undervisningen. Huvudsaken just nu är väl iaf att man för det på tal.

Memes är ju ett väldigt vanligt bildspråk som sprids i sociala medier där man förstärker en text med hjälp av bilder eller tvärtom. Det sker oftast genom humor och ironi men är långt ifrån oskyldigt då en rad attityder och förhållningssätt sprids, och det är inte ovanligt att man gör sig lustig på någon annans bekostnad. Väl inne på sociala medier kan det gå på en tiondels sekund innan man ”gillar” och kanske ”delar”. Men vad är det man sprider vidare egentligen? Det räcker inte längre att vara trygg i det som sändare utan man måste också till viss del ta ansvar för mottagaren.

Jag vill ju gärna jämföra internet med allemans rätten. Vi har i Sverige idag stora friheter att ströva omkring i skog och mark. Men om vi hela tiden lämnar kvar våra grillar, slänger fimpar, burkar, glas och plast så måste man börja ha ett regelverk kring det där och då får man vara beredd på att det blir begränsat. Även för oss som inte slänger skräp. Lite så är det även med internet tänker jag. Det är allas gemensamma space och vi har alla också ett ansvar för det vi lämnar kvar, det vi sprider vidare. Jag, eller andra vuxna, är inget undantag. Själv har jag berättat för en klass idag som under stort intresse fick veta de gånger som jag, av vänner på fb, blivit mer eller mindre tillrättavisad kring att jag delat artiklar och skämt lite ogenomtänkt. Det är en fantastiskt tillgång att ha dessa ordningspoliser i flödet och långt ifrån alla har det. Men poängen är att det här är inget ungdomsfenomen, men att ungdomar har rätt till lite längre startsträcka till insikt kring vad som är rätt och fel. Det är inte alltid så tydligt för dem.

Precis som man tar ansvar för sina tänder, frisyr, köper nya kläder eller tänker över sin hälsa, tränar, går till sitt arbete eller lämnar bilen på besiktning så borde man ta sig tid att regelbundet se över vad man sprider på nätet. Det är en också viktig del av vår vardag.

I all hast gjorde jag även ett elevinlägg kring uppgiften. Nu har jag själv inte föregått med att vara ett bra exempel på hur man får lov att publicera andras bilder. Jag vill gärna lura mig själv här och tro att i utbildningssyfte spelar det väl ingen roll? Det är ofta snabba ryck med mig, men jag ska ju självklart också spela efter reglerna. För eleverna är jag tydlig med att det är en viktig del av det digitala arbetet, att veta vilka bilder man får lov att använda och även ändra. (Just elevbloggen känns väldigt betydelsefull för mina tvåspråkiga elever, som med lätthet kan översätta texten och därmed också ges större möjlighet att lyckas. Att då även visa samma bilder som vid undervisningstillfället)

IMG_7773

Det som jag främst vill att mina elever ska reflektera kring är varifrån alla åsikter kommer. Varför tycker du som du gör? Har du tänkt på att någon eller något kanske har påverkat dig till ditt tyckande och att du också kanske påverkar andra att tycka saker? Genom att tex sprida memes?

 

Heurika! Om digitaliseringens betydelse i bild.

Bättre sent än aldrig får man tänka, när insikter poppar upp. Har nyss blivit klar med mitt reflektionsdokument inför master utbildningen på tisdag och ämnet är genustänk i klassrummet, lite kortfattat.  Jag orkar egentligen inte blogga men det känns som jag knäckt en kod idag som jag vill dela med mig av.

För några år sedan blev jag varse att i mitt ämne bild var skillnaderna mellan pojkar och flickors betyg anmärkningsvärt stor. Flickorna dominerade överlägset bland de högre betyget medan pojkarna överlag hade godkända kunskaper. Så för att göra en lång historia kort blev digitaliseringen aktuellt för mig, just för att nå fram till pojkarna. Jag har sedan dess sett en märkbar skillnad men inte kunnat sätta ord på själva framgångsfaktorn.

Jag läste i nationella utvärderingen i bild, från skolverket, som kom 2015 och i den beskrivs en hypotes som framfördes redan 2003 om att digitaliseringen skulle kunna utjämna skillnaden mellan pojkar och flickors resultat i ämnet men att det under denna tid fanns för få digitala verktyg ute i klassrummen för att kunna mäta den effekten.

För min del som undervisande lärare så har datorn och iPads i klassrummet haft stor betydelse. Det är inte p.g.a. intresset i sig för digitala redskap hos eleverna utan det slog mig nyss att det snarare är mitt förhållningssätt som har förändrats. Mängden elever samt ensamarbete som bildlärare har gjort att man som undervisande pedagog inte haft möjlighet till sambedömning, ej heller utsatts för påtryckning att spegla sig i sin egen kunskapssyn. Digitaliseringen medför därför en mer neutral utgångspunkt då alla elever ges samma förutsättningar att lyckas då fokus även läggs på det kommunikativa, i enlighet med nuvarande kursplan,  och inte förkunskaper i ämnet ( där tjejerna visat sig ha större erfarenheter)

Ni kanske redan har kommit på det, men för mig känns det stort.

 

nästan i mål

Måste till jobbet en sväng till i morgon förmiddag. Jag är långt ifrån klar med alla omdömen, och det har under dagen känts väldigt orättvist. De flesta av mina kollegor kommer väl knappt upp till hundra elever och själv har man trehundra till. Då ges man iofs förmånen att slippa kryssa i allt men för ungdomarnas skull och för min egen vill jag självklart ha en genomtänkt uppfattning kring elevens kunskapsnivå. Jag är inte helt tillfreds med kompromissen, det är ett viktigt samtal som man förbereder kring med sina omdömen och det ger ett signalvärde när eleven aldrig ges full feedback i bild.

Egentligen borde vi bildlärare avsättas extra tid för att verkligen nogsamt dokumentera bedömningen. Inte bara för att vi har så många elever utan även för att den nationella utvärderingen i bild som gjordes 2015 påtalat att det finns en tydlig betygsinflation i ämnet. En svår sten att vända på. Och det klart att det smyger sig in en viss godtycklighet även i mina betygsrader, jag har ju inte chans att upprätta kvalitet. Även ifall jag sköter mina danssteg perfekt så ska jag samarbeta med flera hundra tonåringar och få dom att sköta den egna logistiken fläckfritt. Skriva namn på sina bilder, stoppa dom i mappen, lämna in i tid och förstå att bilden man la på tork förra veckan omöjligt kan ligga kvar på bänken där man lämnade den senast, inte när det är 17 andra klasser som har bild här efter att du har gått härifrån.

Nä nu får man hålla i sig så man inte lägger onödig energi på att surna till. Nu är det halvlek och alla brister man upptäcker nu finns det gott om tid att reparera. Så får man tänka.

Jag är hittills väldigt nöjd med terminens arbete. En viktig påminnelse. Så kul vi har haft det i bildsalen, jag tycker det. En förmiddag till sen är det lov för mig.

tankar efter teachmeet Kungälv

Det var en nätt men desto större entusiasm i skaran som samlades på västsveriges intressantaste event hittills för bildlärare denna höst, dessutom gratis. Ändå var jag på vippen att tacka nej. Med risk för freudiansk övertolkning är jag nämligen väldigt rädd för tunnlar och har du någon gång åkt norr om Göteborg på E6 så vet du kanske att där finns en tunnel som öppnar helvetes portar? Den tar liksom aldrig slut och man omringas av stora höga lastbilar dessutom så jag var oerhört tacksam över att fortfarande vara vid liv när jag väl var framme vid Munkegärdskolan i Kungälv.

Eftersom vi var så få fick alla tillfälle att med stort svängrum berätta om upplägg och innehåll i den egna verksamheten och utifrån det pratade vi allmänt kring gemensam kunskapssyn, ämnets innehåll, förväntningar på kunskaper i de olika stadierna och digitaliseringen. Det är som alltid väldigt värdefullt att träffas och få pröva sitt  förhållningssätt och sina utmaningar tillsammans med andra. Det är väldigt ensamt att vara bildlärare. Inte bara som den enda undervisande läraren i ämnet utan även i krav och förväntningar i uppdraget som ska omsättas i det egna sammanhanget, som också är smått unikt med alla elever och logistiken kring det praktiska.

En tanke som jag hade med mig innan jag åkte till Kungälv var om detta skulle kunna vara ett upplägg för oss bildlärare hemmavid och våra ämneskonferenser? Jag tycker om tanken att alla har chans att ta upp det man håller kärast för stunden och att mötet sköter sig självt för att alla vill vara där, lyssna och bidra. Det som mig slog senare, i bilen på väg hem, är hur viktigt det är att man tar beslut och enas kring en fråga eller fler. Det är viktigt för att dels bygga samarbete i gruppen – som är en kompetens man alltför ofta ser som självklar.  Det är också viktigt för att man ska kunna utvecklas och ha en grund att utvärdera och utgå ifrån, gemensamma mål. Jag tänker att många med mig har säkert varit på teachmeet eller edcamp och känt att pirret svalnade ganska fort efteråt, vad gav det egentligen förutom en massa prat?

Beslutsamhet fanns i ämnet huruvida vi kunde utveckla idén om teachmeet. Vi fick igång en vision om fler träffar i större sammanhang, ett nätverk för västsveriges bildlärare på högstadiet? Eller så var det jag som i vanlig ordning fick hybris och såg en chans att bli bildmalin med hela svenska folket, eller åtminstone västra götaland och halland? Men ändå? Det skulle ju vara toppen att dels få jobba ihop sig med pedagoger inom det egna området och bli tryggare i olika frågeställningar för att sedan duellera med grannbygderna och våga låta det vara riktigt högt i tak i diskussionerna så vi kommer vidare.  Det räcker med några olika kursplaner i ryggsäcken sen är man dömd att för alltid reflektera kring sitt förhållningssätt och kunskapssyn, det är svårt att lära om och lära nytt utan att bli utmanad eller ges återkoppling. Att göra rätt.

Det slog mig även att det finns en nationell utvärdering i bild, nu börjar den också bli några år, men är en god utgångspunkt för diskussioner inom ämneslag eller teachmeet. Jag formulerade frågor om det på twitter under haschtag #NUbild2015

Mycket har jag grejat med så jag är glad att jag har mött och lärt känna Anette Smitt Andersson som tog initiativet till teachmeet, skönt att det finns fler som grejar och orkar. Det behövs.

bildmalins fredagsrapport

”Jag är inne på din hemsida nu, finns den där?”, är en fråga som kommer ofta från eleverna. Jag hade lagt en extra uppgift på den interna plattformen, inte min personliga blogg, men numera får jag liksom gilla läget att alla vet hur jag tampas med olika perspektiv av läraryrket och eleven var halvvägs igenom en ganska tung text kring elever som inte vill vara i skolan. Så är det. Men jag har slutat vara rädd att mina publika texter inte ska passa alla åldrar, av erfarenhet vet jag att mina ungdomar sällan orkar läsa så mycket och helst också lämnar vuxenansvaret åt just oss vuxna.

Jag har som vanligt en massa kul på gång, även om jag har känt mig lite sliten under veckan. Niorna har ruvat färdigt på sina bildanalyser, några har varit iväg på studiebesök i Auschwitz då jag skickade med ett foto uppgift. Andra gänget behöver en färg paus nu och nästa vecka ska de få göra porträtt med inspiration av Sandra Silbersweig.

Åttorna har mys att se fram emot. De ska få sina popcornbägare fyllda med popcorn, vi ska kolla på en liten film de aldrig har sett och förmodligen aldrig kommer att se igen. Den då Andy Warhol käkar en hamburgare på Burger King 1981. Popkonst när den är som är som bäst, en och annan reflektion kring ”själv publicering” kommer att hinnas med. Hur tänkte Warhol där egentligen? Sen ska de utvärdera varandras popcorn bägare och med fokus på den positiva feedbacken ska förhoppningsvis alla i gänget stärkas att utförligt vilja beskriva arbetsprocessen i loggboken.

Sjuorna är svårast just nu. Där får jag räkna med att bara härda ut ett tag till. Men de är oerhört produktiva och jag matar dom med arbetsuppgifter i färglära som små hungriga fågelungar. Men om det blir nått vettigt vet jag inte, vi lär känna varandra i kaoset i alla fall. Och det är ju väldigt värdefullt. Det märker man när de äldre kliver in.

En vecka kvar sen kan man ta tag i alla högar och todolistor. Glöm inte att studiedagarna också ger tid att förundras och vara stolt över vad man faktiskt gör under en arbetsvecka i skolan. Fantastiskt!

 

 

Tankar kring en katt

Laurel Burch kattJag är egentligen ute efter lite grejer som de yngre barnen kan göra, jag har även en årskurs fyra nu. Men när jag pysslat med den här idag så är det flera elever på högstadiet som blivit sugna. De kan också behöva repetera både penselvett, färgblandning och begreppet nyans. När man vill ha ljusare grön så kanske man efter ett tag bara ska stanna upp och tänka efter om det verkligen är vitt man behöver? Och en hel liter? Lite så.

Inspirationen kommer från Laurel Burch och tanken är att katten ska fyllas med mönster som man sedan färglägger med olika nyanser av samma färg. Hur man blandar grönt, orange och lila osv.

Sjuorna har börjat jämra sig över grundkunskaperna som ska repeteras och jag kanske är gammeldags men jag tänker hela tiden att man måste ha en bas att utgå ifrån för att kunna utvecklas i ett ämne? Jag vill inte låta någon skugga falla på mellanstadiet här, jag är verkligen full av beundran hur man ens reder ut den läromiljön med flera ämnen i samma klassrum, som man själv undervisar i,  och bollar som försvinner typ varje rast. Men eftersom jag publicerar mycket av vårt arbete på högstadiet reflekterar jag ganska ofta över hur det mottas, för jag kan personligen tycka att jag allt mer (måste) bedriva en undervisning som egentligen kanske hör hemma på mellanstadiet?

I sjuan har vi tex tränat rund- färgperspektiv och eleverna har fått en utskriven Monalisa att färglägga. Då har jag visat exempel och pratat om hur man med enkla knep kan få djup i sin bild genom att tänka på hur den gröna färgen förändras med avstånd och färglägga med mörkt och ljust för att få fram en 3D effekt. Allt var frid och fröjd, eleverna satte igång och började färglägga.

Sen kom det kritiska skedet för vissa elever. De som aktiverat en åtta år gammal förförståelse för hur man hanterar målarboks bilder och hur viktigt det är att hålla sig innanför linjen, såpass att fokus på allt annat föll bort. Det blir även lite kritiskt för mig när jag upptäcker att ingen egentligen har utmanat den tanken vidare hos eleven, att färglägga genom trycka hårdare och lösare med pennan för att få fram en effekt. Så om jag krasst nog inte hade lagt mig i, bara delat ut uppgiften och sedan prickat av den när den var klar…hade jag då mätt gamla kunskaper, det eleven redan kan, ytterligare en gång till?

Nu finns det ett speciellt syfte med den här övningen och jag berättar för eleverna om det. Det är helt okej att vilja göra ett landskap i orange höstfärger, en annan gång,  men det är det inte det vi övar på just nu. Det också helt okej om du inte vill färglägga hela bilden bara du visar för mig att du har förstått hur du ska göra för att få fram rundperspektivet. Det är en sån enkel grej som betyder mycket för intrycket. Jag tycker också att jag har god nytta av mina grundkunskaper i digital bildredigering eller bara genom att mäta kvaliteten i det bildflöde som omringar oss. Vi övar även grundkunskaper i bildframställning för att du som elev ska få fler valmöjligheter och bättre kvalité i ditt skapande. Det borde inte komma som en total överraskning. Ändå känns det så ibland. Som idag.

 

 

Street art och popkonst

Borås stad där jag arbetar är värd för No Limit, en street art festival, och jag har börjat utforma lite idéer som man kan koppla till No Limit att genomföra i bildämnet. I nuläget har det varit lite knepigt att ta sig in till stan, jag har dessutom närmare 150 elever att kuska runt på. Det är ju ändå av stor behållning för våra framtida medborgare att de förstår syftet och betydelsen av street art som numera är ganska påtaglig i stan. Eftersom jag själv är lite nybörjare på området valde jag att låta någon annan prata om ämnet och hittade en föreläsning från UR med Peter Bengtsen, forskare i kulturvetenskap vid Lunds universitet, som inte allt för avancerat reder ut skillnaden mellan graffiti och gatukonst och visar väldigt fina exempel. Med lite förförståelse tyckte jag att den var sevärd! Lägger länken HÄR

Sen blir det en salig härdsmälta av allt möjligt när jag får idéer och jag fick prova mig fram och ändrade konceptet lite hit och dit efter elevernas tycke och smak. Efter några turer blev det en design uppgift med gatukonstnären Keith Haring som inspirationskälla. Eftersom temat ursprungligen egentligen var tänkt som popkonst fick jag idén att designa en popcornbägare, tanken var då att vi skulle stå modell för varandra och dekorera med utklippta figurer. Jag släppte det ganska snabbt, eller som en elev uttryckte det ”måste vi gör dom fula?” Nä det tycktes ju väldigt onödigt, det klart att vi skulle göra popcornbägarna snygga! Alla var inte vän Harings bildspråk men kom snabbt på att det gick att härma rätt lätt och att det gav stora möjligheter för att dekorera bägaren. I ett tidigt skede var det ytterligare en en elev som berättade att hon skulle ha ett budskap på sin bägare, och då uppmanade jag alla elever att ha det. För vad var det vi hade lyssnat till på föreläsningen? Streetart viktigaste funktion är ju att öppna medborgarnas ögon, stanna upp för det man tar för givet eller reagera på något och hjälpa oss andra att upptäcka det och kanske blir mer vakna och kritiska för hur vårt samhälle ser ut.  Ungefär så gick det till, och det har varit rena tomteverkstan i bildsalen så det känns som att uppgiften är kul och meningsfull.

Skärmavbild 2017-09-29 kl. 17.53.35Bägarna köpte jag på Lagerhouse till mina egna barn och har använt dom som mallar på grövre papper. Eleverna har fått skissa sina idéer först på ett tunnare papper med samma mall. En del har blivit nöjda med skisser, klippt ut och klistrat upp den riktiga bägaren medan andra ritat av.

Sen har bägarna tagit fart och det ser riktigt bra ut. När alla klara ska jag fylla dom med popcorn. Mycket popcorn blir det att poppa.. vet inte hur tänkte där riktigt.. Ja att det skulle bli lite mys och kul, för jag saknar det i skolan ganska ofta bland alla matriser och krav, att göra för att det är roligt. Jag tycker vi har det så kul ihop, att då får stanna upp och njuta av det är värt att poppa en säck med popcorn, eller två..

Min fortsatta idé är att eleverna inte ska få sin egen bägare utan få prova någon annans och fundera och utvärdera med några väl valda frågor, med fokus på det positiva, medan man mumsar i sig innehållet. Med positiv feedback ska de sedan individuellt utvärdera arbetsprocessen och berätta hur idéerna växt fram. Jag har också en tanke att vi tillsammans ska se när Andy Warhol äter en whopper från Burger King 1981, en liten kortfilm man kanske inte annars tar tag i? Den är sådär.

Skärmavbild 2017-09-25 kl. 12.57.38

Fortsättningen blir sedan popkonst, att designa en smäll. Dessa ska sedan, tänkte jag, och sättas upp i skolan som borde uppmärksammas mer. Som streetart på riktigt fast i popform.

 

om anpassningar

Skärmavbild 2017-08-17 kl. 14.57.32Jag har tidigare skrivit om min struktur för elever med anpassningar, som behöver extra omsorg för att undervisningen ska komma till sin rätt.

Jag har helt enkelt klasslistor med rubriker på anpassningar nederst tex. ”stöd med att starta/avsluta” och rubrikerna har olika färger beroende på anpassningens karaktär. Sen kryssar jag i listan och färg markerar i sittplaceringen. Jag har så många elever så kan inte fördjupa mig i detaljer. Efter en genomgång kan jag snabbt kolla av vilka bänkar/elever i sittplaceringen som jag ska ställa mig först vid och sedan förstår ju man rätt snabbt vad man behöver hjälpa till med.

Det blir väldigt effektivt för arbetsron i klassrummet. Elever som inte förstår vad de ska göra eller hur hittar nämligen på så mycket annat istället.

Utöver detta är det bäst att göra de vanligaste anpassningarna tillgängliga för alla. Skriva upp när lektionen startar och slutar, aktivera förförståelse innan genomgång, skriva upp och förklara olika begrepp, se till att vara tydlig med syfte och mål och alla har en plats i klassrummet osv. Mycket av det vi kallar anpassningar är positivt för alla i klassrummet.

Nästa vecka ska vi på arbetsplatsen delge varandra våra anpassningar i det egna ämnet och jag vet inte ifall mitt system är ultimat i den delgivningen men för mig är den guld värd. Jag ögnade igenom mina listor idag, jag har 17 klasser på högstadiet, och kunde utläsa en hel del.

För mig är det viktigt att kunna se samband, särskilt då man upplever att en grupp är mer krävande än andra. Nu kunde jag med lätthet urskilja en klass som har en viss obalans i de individuella behoven då nästan hälften behöver återkoppling direkt av olika anledningar och hjälp med att starta upp. En jobbig klass med andra ord. Men när jag vet problemet kan jag också nyttja min profession att lösa det, istället för härda ut i tron på att inget funkar med just den klassen. Jag kanske inte än har provat lösningar som funkar just för den gruppen? Jag tänker också att jag måste ge förutsättningar för eleverna att ta till sig undervisningen, det är så värt den ansträngningen. För det är kul att lära ut, och det ska vara lika kul att lära.

 

måndag fredag

Måndag Fredag brukar man kallar arbetsveckan i skolan, det går i ett. Även fast jag har haft mycket arbete under veckan som känns tungt är det fortfarande det mest underbara yrke jag kan tänka mig. Det är utmanande, fantastiskt när det funkar och hjärtat slits isär när det inte gör det. Man har stor frihet att vara flexibel, man har ett stort ansvar och man har chans att utvecklas både professionellt och som människa. Känns som ett perfekt jobb för mig.

Åttorna gläds åt sina popcorn bägare, vi designar sådana nu med inspiration av Keith Harings och i sedvanlig frökenfason har jag meddelat att jag fyller deras bägare med riktiga popcorn under förutsättningen att de också omsorgsfullt ägnar sig åt designen och utförandet. Det är verkligen flitens lykta som brinner under lektionstid och jag vill inte tro att det är gratis popcorn som är den största drivkraften utan för att det är en kul uppgift.

Niorna har inte fullt lika roligt. Jag försöker förbereda dom praktiskt på bildanalys. Det finns några viktiga begrepp som de inte känner till och just nu tränar vi komposition och uttryck. Jag vill att de ska komma upp till de högre kunskapskraven, men det där att träna inför något..utan att det bedöms,  är något som de ifrågasätter och är kritiska mot. Det är både uppfriskande och lite kärvt. Jag är tacksam över den öppenhet de har gentemot mig som lärare – vi har ändå en ganska ny relation, och samtidigt har de inte alla grunderna som krävs för att nå de högre betygen. Vi måste träna och jag måste få inblick i var de brister och vilka styrkor de har.

Några har språkliga brister och jag har varit ifrån högstadiets bildundervisning i nästan två år, plus att jag inte hade den problematiken på min förra arbetsplats. Sverige, ni vet. Nu är det en fantastisk och jätteinvasion av ungdomar från andra länder, har ett par stycken i varje klass som också har lite svårt att hänga med språkligt. Jag har bloggat tidigare kring hur jag gör blogginlägg som sedan kan översättas och har testat detta i veckan men spanska, albanska, persiska och arabiska. Jag inser att översättningen säkert är lite knackig men det är ändå värt att pröva. KASAM som Kent Hedevåg i Borås stads satsning HELA pratat om, känslan av sammanhang, infinner sig och de elever jag pratat med upplever att det finns en större chans att hänga med. Jag visade faktiskt även mitt youtube konto idag för två ”språkkillar” som uttryckte stor tacksamhet för denna insats och även gav lite tips på hur jag kan se ännu snyggare ut i mina instruktionsfilmer. 🙂 Om det nu är möjligt? Möts man halvvägs så blir det underbara möten!

På tal om KASAM arbetar jag på en skola med elever inom autism spektrat, flera av dom tycker att det är jobbigt att besöka lektioner. Det blir för mycket intryck helt enkelt. Eftersom jag då ska ge anpassningar och ibland individuella instruktioner så blir det en smula tidskrävande för mig, vilket känns tråkigt förstås att skriva. Men jag har snart 429 elever, 18 lektioner i veckan plus att jag är mentor för en klass och har hand om elevrådet. Jag kan liksom inte jobba varje sekund, även om det krävs, utan måste pausa ibland. Men jag kan ju spela in mina genomgångar, tänkte rentav göra det live med chattfunktion så eleven kan vara med fast inte i klassrummet. Det är väl ändå så man ska nyttja digital teknik? Ta vara på möjligheter.  Alla parter tjänar på detta, eleven får KASAM, jag skärper till mig och kläcker inte ur mig vad som helst och undervisningen går att repetera om man så önskar och återhämta om man varit sjuk. Det blir också en fantastisk insyn, jag gillar insyn.

Sjuorna då? Jo de tränar grundkunskaper, just nu färg- och rundperspektiv i bild och har samtliga mest problem med de svarta färgpennorna som inte går att vässa. Så det är inte värre än så.

Elevrådet hade sitt första möte i veckan. Jag lämnade styrelsen lite på hal is, en utav de viktigaste erfarenheterna man kan få tänker jag. Ta ansvar och styra upp ett möte. Det mötet var över på en kvart. Men jag är mäkta stolt över vår styrelse. Det finns vilja och ambition där, och allt har som sagt en början. Det kommer att bli toppen!

Ja mycket händer på en vecka. Det är måndag fredag.