dags att sluta jobba

Nu blir det sommaruppehåll för min del på bloggen. Jag skriver inte så mycket längre iofs 🙂 Under året har jag gjort mitt första egna riktiga läsår som bildlärare efter ett annat uppehåll, på fritidshem.

I egenskap av bildlärare, med nya ögon efter uppehållet på fritids,  har jag förstått hur ensam jag är i många viktiga val och beslut. Det finns ett stort eget ansvar att inte bara se sina fel och brister utan också att försöka åtgärda dessa. Ta reda på vilken kunskap som fattas just mig och omsätta den i verksamheten, och sedan också ensam utvärdera och följa upp. Det är inte helt enkelt att vara objektiv.

Bloggandet har hjälpt mig med detta. Här formar jag tankar och idéer i ett försök att komma vidare tillsammans med andra. Jag ogillar den här uppmärksamheten annars, är ganska tyst och försiktig av mig, men jag har haft sån tur med mina följare där blott ett femtiotal faktiskt har orkat läsa inläggen och nån enstaka har spridit det vidare. Lagom för mig, varken för få eller för många. Jag vill inte vara någon opinionsbildare i den meningen, jag har inte alltid rätt eller tänkt färdigt.  Tycker mest om att fundera bara och är syftet gott, som t.ex. med bildämnets dag, så kan jag se till att höras och märkas.

Tack dig för att du läser! Ha en skön sommar!

viktiga perspektiv

Drillad i effektiviserings krav har även jag börjat tänka i form av måluppfyllelse och meritvärde. Ett sista hopp om att få rektorer att nappa och uppmärksamma bildämnet. Under dagen har jag sammanfattat min utvärdering i år7-9 och kommit fram till intressanta grejer.

Det finns två perspektiv som man kan fokusera på. Dels är det digitaliseringen, digital bild skapar en arena som inte kräver betydande förkunskaper och är sålunda tillgänglig för alla. Ämnet bild har i många år kritiserats för att ha för stort avstånd mellan pojkar och flickors resultat då flickor dominerar i de högre betygen. Skolverkets nationella utvärdering redogör för detta och i den senaste finns en hypotes kring att digitalt bildskapande kan skapa jämvikt mellan könen, men att det vid undersökningstillfället (2011!) inte fanns tillräckligt många bildsalar som var utrustade med digitala verktyg för att en mätning skulle kunna göras rättvisa. Till detta hör förstås att man arbetar utifrån hela kursplanen och inte bara bedömer utifrån att ämnet är ett praktiskt övningsämne. Ser man till det kunskapskrav, av nio totalt, som man kanske traditionellt ser som grunden för bildbetyget, hantera teknik och material, så kan det i de högre kunskapskraven skilja så mycket som 50% mellan pojkar och flickors betyg. Alltså dubbelt så många flickor når de högre kunskapskraven. Det är lite så i alla ämnen men i bild är skillnaden som störst.

Man kan stanna där, tyvärr. Argumenten är starka och etablerade trots att de aldrig riktigt påvisats att killar mognar senare, har en mindre utvecklad finmotorik och är överlag mindre intresserade av ämnet. Okej, men att tvingas delta i ett ämne i en obligatorisk skola där det redan från början tycks vara kört för mig som kille att nå de högre betygen, varför ens anstränga sig?

Jag jämförde betygen i år. I årskurs åtta där vi överlag fokuserat på digital bild, reflektion och analys sjönk skillnaden från C-A betyg ner till under 10%, jag tror det var sju. Jag tror ju att det är en god investering att se till att eleverna har tillgång till digitala redskap för bildframställning och att jag som lärare ges utbildning i detta. Omsatt i meritvärde kan det hända grejer ganska omgående, nån rektor eller skolutvecklare borde ju bli sugen på att lyfta bildämnet till en ny nivå? I likhet med vikten av att kunna koda, programmera, är behovet minst lika stort om inte större att kunna avkoda det bildflöde vi omringas av dagligen. Kan behövas en spjutkompetens i ämnet även här, men några ”lyft” kring det känns tyvärr uteslutet.

Motivationen för ämnet har ökat via digitaliseringen, jag märker även i min utvärderingen att det finns större medvetenhet kring ämnets syfte och innehåll. Det är det andra perspektivet som också påverkar elevens resultat, är jag helt övertygad om. Vikten av att förstå ämnets innehåll och skapa sig rätt förväntningar. Har man tänkt sig att lära sig måla skira tulpaner i glasvas på akvarellkursen men läraren tycker det är mer spännande att gestalta den gråa förorten så blir det en konflikt. Ämnet måste vara tydligare så att eleven kan förvänta sig rätt innehåll. Som bildlärare brottas man dagligen med detta eftersom normen är så stark kring att bild är ett praktiskt övningsämne, då vi ska rita och måla. Ofta är det dom som tycker att den kunskapen är helt meningslös som propsar på hur det ska vara och gapar sig hesa om att få lära sig måla och rita?

Tydligheten kretsar inte kring att konkretisera utan att förklara, att eleven har flera omkring sig som förklarar samma sak gör nytta. Som sprider budskapet om att bildämnet är ett kommunikativt ämne där man arbetar med bildspråk på olika sätt. Det gör skillnad. det är för mycket raljerande idag med allmänt tyckande kring ämnet, hur man tror, vill eller hade det själv i skolan för flera läroplaner sedan. Det påverkar resultatet tror jag, och är man i toppen kan man ändra på det. Själv kan jag bara streta på och härda ut tills nån fattar.

 

det här med foto..

Jag arrangerade fotomaraton häromdagen som elevens val aktivitet. Intresset för detta var inte på topp. Elva elever hade valt detta och sju dök upp. Så fort ett barn hör ordet val så väljer de flesta enklast möjliga, för jag tror att betydligt fler är intresserade egentligen? Men kanske ett önsketänkande?

Eleverna gavs fem olika fotouppdrag. Det första temat var färgen gul. Det visade sig att en flicka i gruppen hade gul tröja på sig så efter introduktionen och att jag gått ut med tema ”färgen gul”  så reste sig alla i gruppen upp och tog ett kort på henne och hennes gula tröja. Check på den.

Det här är väl något av en utmaning för ämnet och kanske för alla som jobbar med barns lärande? Att få barn att göra saker med omsorg och eftertanke, att inte bara slumpmässigt finna utan aktivt träna på att se och upptäcka- i det här fallet. Så vi fick stanna upp och så fick de göra nya försök en bit bort.

Skärmavbild 2018-06-13 kl. 15.33.47Det var lite roliga frågor också början. ”Måste allt på bilden vara gult?” ”Måste det vara gult i exakt samma nyans som på bilden?”  (Jag la ut fotouppdragen på Instagram) ”Räcker det att ta en bild på gult eller får man ta flera?” ”Får man alltså ta bilder på olika gula saker?” Inte undra på att man verkar flummig, tänker jag, när man inte i detalj konkretiserar sina uppgifter, typ en gul blomma i närbild. Välj mellan ros och smörblomma, ros ger högst betyg. Hm..

Precis som när barn lär sig rita så ritar de det som de förstår och vet om, och inte hur det ser ut, upplever jag det på samma sätt gällande foto. Man har fem fingrar på en hand, och om dom är större än huvudet på figuren så spelar det ingen roll på barnen första teckningar. Många utav ungdomarnas foton denna dag blev lite på samma sätt, det var nån enstaka bild som stack ut men temat fasad t.ex. blev rakt framifrån en husvägg. Fasad-en husvägg- första bästa- klick. Den där lilla extra ingrediensen som är så svår att förmedla och sätta ord på som också kräver att man diskuterar varandras bilder mer ingående, hur gör man detta i helklass?

Att själv ges erfarenhet av att fotografera ger även insikt och förståelse kring bildspråk som dagligen omringar oss. Men det kräver tid och träning. Nått jag erfor idag.

om att fostra på årets sista dag

Jag har inte skrivit så mycket under våren, funderat mest. Den här gången funderar jag på min roll som uppfostrare.

Som lärare hamnar man mer eller mindre ofta i konflikt med enskilda elever. Jag gjorde detta idag. En elev som inte hade tänkt sig att medverka i dagens aktivitet. Två dagar tidigare hade jag förberett ett kompromiss och ett erbjudande men inte fått svar. Nu var det skarpt läge och eleven vägrade, i sin opposition även stärkt av ytterligare två kamrater. Det blev tjafs. Eleven skrek åt mig inför alla som stod bredvid att jag var dum i huvudet, såpass att eleven kunde slå in huvudet på mig, kasta knivar på mig och hotade med att ge mig stryk om jag inte la ner diskussionen, ganska handgripligt också genom att brösta sig. Jag kontaktade förälder och rektor. Det slutade med att eleven fick sin vilja igenom.

Ett tag var det väldigt mycket debatt om vår roll som uppfostrare, de flesta tycktes överens om att det är föräldrarnas ansvar och fostran har då blivit någon slags lam anpassning till den enskilda elevens hemförhållande? För mig har situationen som jag nyss beskrev blivit vardagsmat i skolan. Vad gör inte det med mig, och min auktoritet? Jag hade en plan B för den här eleven. Jag är den som ska leda den här eleven till att göra rätt val. En fostran i skolmiljö. För det här är vår gemensamma arbetsplats. Min arbetsplats där jag precis blivit kränkt och hotad utan några som helst konsekvenser för det beteendet, tvärtom belöning. Vi har ju regler på vår skola? Nolltolerans mot kränkningar? Om sedan just den här specifika eleven äter sina frukostmackor framför teven, inte alls eller gröt i köket klockan sju gör absolut ingen skillnad – för hos oss gäller våra regler. Men tydligen inte för alla?

Det är fostran för mig. Sen har jag förståelse för att allt inte är svart på vitt, det finns väldigt mycket komplicerade nyanser och vi gör också lite olika ibland vilket ställer till det när dessa elever gaddar ihop sig. Men ändå nolltoleransen – skicka hem eleven! Alltså de här policy dokumenten… alla ges nån slags ”handsfree”?

För det blev ju väldigt dumt för mig. Ingen värnade om mitt signalvärde. Alltså hur ska man orka? Hur ska man vilja orka?

En trist erfarenhet så här sista dagen. Men fel eller rätt, jag såg till att vi skiljdes åt som vänner? Det var inget personligt egentligen utan bara att få sin vilja igenom. Men ändå.

slutet, så nära

”Finns det nån värre dag än måndag?” Jag öppnade upp dagens första lektion kanske inte allt för peppande? Själv har vi morgonmöte kvart i åtta varje måndag vilket känns som en smärre utmaning med tre egna barn som ska skjutsas till skolan. Där jag bor kan tydligen vad som helst hända under söndagsnatten, ständigt nya hål i gatan med sura gubbar som viftar runt trafiken under minuter man inte har till övers. Så i morse var jag återigen dömd att misslyckas att komma i tid till det där tiominuters mötet som får min vecka att rivstarta. Jag sprang in på storköpet istället, köpte två stora Pommacs, några muggar och en näve jordgubbar.

Så det var med höjd mugg tillsammans med veckans första klass, 9A, som jag talade mig varm om dåliga måndagar och vikten av att trotsa det svåra. För nu är det inte bara fredagsmysare som gäller och att avsluta veckan på ett rogivande sätt, utan även betydelsen av att få börja veckan bra – med att få bli en måndagshjälte?

Eller så är jag helt svältfödd på att det ska hända roliga saker? Det ena behöver dock inte utesluta det andra, tänker jag. En god tanke föddes, och många avslappnande leenden blev det mellan Pommac smuttarna.

En annan god tanke är decibel ligan och denna vanns idag av 7F. Varje vecka har jag mätt med en buller app på mobilen och fört in decibel måtten i ett diagram på whiteboarden. Enligt utvärderingen tycker inte eleverna att den gjort nån skillnad men de vill ändå ha den kvar. Själv tycker jag att den har uppmärksammat vår arbetsmiljö och om man bortser från alla avbrott mot slutet och får lov att göra mätningar mer konsekvent, så tror jag visst att den gör nytta och motiverar att inte gapa i klassrummet.

Utvärdering har  jag gjort med alla klasser och då i mindre grupper där de fått diskutera sig fram kring olika frågeställningar kring innehåll och arbetsmiljö i bild. Det har fallit väldigt väl ut. Jag har bara skummat än så länge på svaren men det ser ut att vara värdefulla synpunkter, och många elever har också valt att hänga kvar för att prata vidare. Det är väldigt upplyftande tycker jag att diskussionen handlar om hur VI vill ha det, inte bara jag eller bara dom, även om det blir väldigt mycket åsikter hit och dit. Att låta eleverna samtala i mindre grupper gör också att åsikterna är genomtänkta och förs fram på ett positivt sätt. Det här är ju också en viktig egenskap för framtiden, tänker jag, som få barn och ungdomar tycks vara medvetna om idag. De vräker liksom ur sig saker utan konsekvens tänk alls. Jag är lite less på det om jag ska vara ärlig. Så ett bra sätt att träna på att föra fram åsikter och kritik är att göra det tillsammans med andra.

Jag stretar på i värmen och ska försöka bli lite bättre på att skriva, det har ändå hänt mycket kul under våren och det finns redan planer för hösten.

bildens vecka fredag

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 17.09.17Under en vecka har jag fotat bilder från min vardag som bildlärare. Många bilder har det blivit, mina finns samlande under taggen #bildämnetsvecka2018. Det har varit en nyttig erfarenhet att dokumentera och jag har fått bekräftat vissa saker och sett med nya ögon på annat. Sen behöver man ju inte alltid publicera allting, har förstått under veckan att några följare på Instagram tyckt att detta varit lite onödigt. Men för mig betyder publicering skarpt läge så enligt mig har jag bara skickat ut viktiga bilder.

Några av dagens nedslag. Hur ger man formativ feedback när man har hundratals elever? Nu när omdömena är inskrivna kände jag mig såpass pigg att jag erbjöd elever samtal som av olika skäl inte fått ta del av sin feedback på dexter. Alltså inloggningen funkar inte eller är bortslarvad och ett par elever bor heller inte i en kärnfamilj, de kanske har inte sina föräldrar i Sverige eller kan ta för givet att nån hjälper dom med allt.  Det var väl typ alla som hade det behovet? För även om man har sett sina ifyllda rutor så är det roligt att få höra fina saker om sig av sin lärare och det är ju egentligen inte alls urholkande för mig att sitta med dessa enskilda samtal, det är bara det att det kan bli flera hundra, på en en vecka.

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 17.24.49

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 17.08.43Det är ett gissel att hinna med alla elever och stor tilltro sätts även på relationen. Hur fasen skaffar man en relation till så många? Jag har märkt under veckan att jag har ganska många strategier för det här. Jag har lätt för att stanna upp och göra mig tillgänglig på olika sätt, vilket är en bra start. Att ge elever möjlighet att komma in i klassrummet lite tidigare eller sitta kvar en stund är en hjärtefråga för mig som ofta var lite ensam när jag själv gick i skolan. Men som lärare har man också en väldig nytta av elever som vill göra rätt, vi lägger ofta all energi på den andra – mycket mindre klicken elever. Släpper man in självgående elever så sätter de ribban för resten och visar hur man förväntas vara och indirekt stärker mig i mitt ledarskap. Och elever som vill stanna signalerar att ämnet är viktigt. Det passar min mjukare ledarstil, vad har jag för förutsättningar och hur kan jag använda dessa? Så kan man tänka.

För många år sedan hade jag en klass som var väldigt stökig, sista lektionen på fredagen. Skärmavbild 2018-04-20 kl. 17.08.58Och det här var en strategi från deras sida. Stökig grupp har större chans att sluta tidigare, speciellt fredagar, och därmed hinna med den tidiga bussen. Det är en bra regel att alltid fundera på vad de vinner på sitt beteende innan man lägger all skuld på sig själv. Nåväl, man har tre minuter på sig att fundera ut nått och jag skrev Fredagsmysare på tavlan innan de kom in i klassrummet. Jag kom inte på nått bättre och nu är uttrycket etablerat. Det är ju inte bara lärare som gnetar på i skolan, våra barn kämpar också – ibland på sätt som vi inte alltid ser eller förstår. Jag tycker det är viktigt att vi skiljs åt efter en lugn och trivsam stund, att sista klassen på veckan får lov att känna sig extra speciell. Det är det minnet som sitter kvar över helgen, som gör att man vill tillbaka på måndag.

Skärmavbild 2018-04-15 kl. 21.42.24

 

Tack för den här gången!

#bildämnetsvecka2018

#bildlärare

#bild

#bildmalin

 

 

bildämnets vecka torsdag

Skärmavbild 2018-04-15 kl. 21.42.24Det är bildämnets vecka. Dags att poppa ut i sociala medier i syfte att skapa intresse och ökad kunskap för ett ämne som alltid får stå lite vid sidan av. Jag tänkte att det skulle vara vara värdefullt att dokumentera arbetsveckan på Instagram. Det kommer nära mig och det jag gör varje vecka, i egenskap av bildlärare på högstadiet.

 

Jag har valt ut några av dagens publicerade bilder som jag skulle vilja berätta lite mer om.

Skärmavbild 2018-04-19 kl. 18.13.33Jag älskar verkligen skolan. När jag liten var det en stor dröm att bli fröken, jag trodde inte riktigt att jag skulle klara det och så är det väl kanske även idag? Jag känner mig aldrig riktigt bra nog. Det är stort för mig att vara lärare, bland det finaste man kan vara faktiskt. Och bland det viktigaste man kan vara för ett barn. Det är en verksamhet med väldigt mycket kärlek, vilket innebär att man verkligen dippar och når botten jobbiga dagar. Jag har iaf väldigt starka känslor för det jag gör och de som jag har omkring mig. Jag blir väldigt glad av att se eleverna komma lufsande på morgnarna. Att de kommer tillbaka, man får en chans till. En bra början på dagen.

Kom på att det var knytblus manifestationen idag och fick snabbt arrangerat min scarf. Skärmavbild 2018-04-19 kl. 18.13.49Jag gjorde ingen stor grej av det men en och annan uppmärksammade detta. Jag tycker ibland att vi lärare är lite lama för att ta ställning, även jag kan vara löjligt diplomatisk med svängdörrar.  Men idag blev det faktiskt en improviserad knytblus. Det kändes väldigt bra.

 

Skärmavbild 2018-04-19 kl. 18.13.17Men att få tiden att räcka till? Jag har några ärenden framför mig som kräver fokus och det är egentligen min enda motivation till att städa. Jag störs inte alls av högar, böcker, gamla tepåsar och att ha sällskap av en halvt nerpackad platsgran på kontoret. Inte när jag ska planera eller skriva omdömen. Ska jag däremot fokusera på mina mentors elever, då vill jag gärna att grejerna ska stå i givakt. Så det laddar jag inför nu. Plus att det är skönt att ha lite struktur, för man hittar ju inte allt i röran även om man tror det. Det är väl mest för att man inte kommer ihåg det man inte hittar, tänker jag.

Dagen avslutades med ämneskonferens. Det är alltid givande att träffa en ämneskollega, Skärmavbild 2018-04-19 kl. 18.14.02det är som en barndomskamrat. Man plockar upp varandra direkt i samtalet, vi förstår varandras situation så väl. Tyvärr var det bara jag som uppmärksammat att det var ämneskonferens. Det kan förstås vara mysigt att bara vara två men jag tryckte ju i mig tre muffins och två chokladtoppar, det är ju snart badsäsong. Kvinnor har mycket att tänka på, jättejobbigt. Men mellan tuggorna fick vi igång ett bra samtal och hon skrattade gott när jag berättade om veckans projekt. Att manifestera bildämnet typ på egen hand? Ja så är det. Sån är jag.