game on

Jag håller igång mig själv med lite olika projekt. Just nu funderar jag jättemycket på att utveckla ett spel kopplat till decibelligan. Jo, jag avslöjade faktiskt idag för min egen klass att jag på äldre dar funderar på att bli spelutvecklare? De var som vanligt föga imponerade. Hur ska det gå till? Jag som är så mycket äldre är den som oftast blir den flygande pingvinen i rummet. Bara för att det är jag som tänker ut nått så måste det ju vara jag som genomför det. Det är ju omöjligt att kunna allt. Nåväl, de ställde upp på att svara på ett litet test som jag har gjort, och det är nu jättesuperduper intressant att få sitta och fundera kring deras svar. Det här testet var verkligen en win win, alla piggnade till och det kändes kul!

Testet är tänkt att ringa in vilken ”klassrums gamer” man är dvs vilken roll man har i gruppen? Spelet går ut på att alla behövs och har en viktig funktion i klassen, och att man i grupp ska stärkas att samarbeta så att trygghet, arbetsro och studiemotivation lockas fram.  Men för att börja spela måste man ju ha en karaktär, och det jag tycker är kul med just spelkaraktärer är att dessa behöver inte nödvändigtvis vara realistiska utan får lov att spegla den man vill vara. Den man vill vara är ju betydligt mer intressant än den man är, eller den man blir sedd som, tror sig bli sedd. I ett smått uppblåst ego finns ju redan ett givet mål, en genuin drivkraft tänker jag. Och till slut blir man den personen, den man vill vara. Nu gäller det dock att ha de goda formarna redo, men det verkar också reda ut sig på naturlig väg. Han vet vad han snackar om Kent Hedevåg, när han menar att alla barn vill göra rätt/HELA projektet.

Jag känner ju min elevgrupp väldigt väl. Som exempel kan jag ta frågan När det delas ut en ny uppgift så mitt mål att..

  • bli klar först av alla
  • att försöka göra den tillsammans med någon
  • att ändra på den
  • att göra så bra jag bara kan
  • att få göra den hemma istället
  • kolla av så att alla verkligen tycker att det är okej med en ny uppgift?

De senaste veckornas hårda strider kring inlämningar tycktes här vara ett minne blott, så gott som alla har svarat ”att göra så bra jag kan”. Det ligger en spänning i det tycker jag (som kan vara svårt för er utomstående att ha koll på). Hur blir jag sedd, hur vill jag bli sedd? Och hur tar man kontrollen över att bli sedd på rätt sätt. När och hur bekräftas rätt beteende? Digital teknik, en spelapp, skulle ju hjälpa väldigt mycket att snabbt och effektivt belöna, där jag inte räcker till. Men det finns fler och starka åsikter kring det där.

Än så länge har jag bara arbetsnamn på karaktärerna, tanken är ju att testet ska mynna ut i vilken sorts spelare man är. Jag har inga bra namn och det finns ju  v ä l d i g t mycket kvar att fundera kring, inget man hastigt slänger ihop, men klassen som hjälpte mig detta idag var väldigt roade -och det bådar ju gott.

 

 

 

din late jävel

Det är många år sedan nu som vi i skolan började diskutera kring våra omdömen och kritiken var förstås stark emot att skriva att eleven exempelvis är lat. En kollega menade att ordet bekväm var mer lämpligt i sammanhanget. En får påminna sig om att vi vuxna också kan missa poängen.

Bara för att man arbetar med människor innebär detta inte automatiskt att man får tillåta sig att vara mänsklig. Det kan iofs bli väldigt rätt men i vissa stunder också väldigt fel.

Även jag har reaktioner på elevernas beteende, och personliga egenskaper, och känner minst sagt en frustration kring det lust styrda. Därför ägnar jag dagens text åt reflektion kring att försöka förstå.

Jag är själv en känslomänniska och jag har fått ägna väldigt mycket kraft åt att hålla masken och skärpa till mig, därför blir jag kanske extra provocerad av några ur den yngre generationen och deras lättsamma sätt att hänvisa det mesta till vad man känner. Som att den främsta sanningen ligger just där, i den egna upplevelsen?  I min värld har detta aldrig tillåtits. Icke relevant underbyggda reaktioner som jag personligen täppt igen som tillfällig förvirring, missuppfattningar, trötthet, överdrivet känslosamt som måste bedarras innan en kan tänka klart – slängs numera ganska oemotsagt som skuld och skam på mig i egenskap av lärare, av vissa ungdomar varje dag.

Ett annat sätt är elever som tex skriver ihop några rader kring varför man inte  k ä n n e r  för att svara på en fråga, istället för att faktiskt svara på frågan, i en skoluppgift. Inlämning: ”Jag kan ju sitta och övertänka och filosofera över trailern men det känns rätt onödigt.” Feedback: Förtydligande: Sista frågan handlar om vilka kopplingar du gör till filmen, inte hur du uppfattar frågan.

När jag påminner om ämnets centrala innehåll och kunskapskrav riskeras detta att upplevas som maktförfarande. Ett slags stundens hittepå för att få sista ordet? Något som inte känns bra. Min ton kan då också uppfattas som obehaglig och kärringaktig. Jag har problem, med mig själv, och borde tagga ner.

Undervisning kräver så mycket vägledning och feedback – elev tid som jag inte har. Därför vänjer jag mig vid smällar där skulden läggs på mig. Jag har inte tid att gå in och peta i allt.  Ändå tänker jag att inför gymnasiet och yrkeslivet så är det väldigt fel att hela tiden få ”okejat” att vara lust styrd.  Vi måste ifrågasätta attityden. ”Det kändes inte rätt att gå på det mötet” ”Frågorna kändes konstiga så därför sket jag i att svara” ”Jag klarar inte av henne, hon får mig att må dåligt” ”Vintertid anser jag att man inte borde arbeta före klockan tio.” ”Jag behövde tänka, därför stack jag tidigare.” ” Den texten var ointressant så jag tyckte inte den var så viktig att läsa” ”Jag vet ganska mycket, det räcker att jag hänvisar till mig själv” And it goes on and on..

Det här kan ju förstås även ses som en väldigt sund motpol i vårt stressiga liv och man får göra en avvägning kring vilka motfrågor som är rimliga att ställa. Motfrågor i sig tänker jag, som jag ställer till ungdomar avslöjar ju även viljan till en eventuell förändring. Dvs ”Vad är syftet med att du berättar detta för mig? Vad förväntar du dig att jag ska göra och vad har du själv provat i syfte att det ska bli bättre?” Kan du inte svara på en enda av dessa frågor så kan ju lösningen finnas hos dig? Det är också betydligt lättare att ändra på sig själv än alla andra runt omkring en. Jag brukar själv ställa mig dessa frågor. Man måste ju visa respekt för varandras roller och att vi faktiskt ”sätter bollar i rullning” när vi berättar saker för varandra. Att då i efterhand hänvisa till mens eller dålig form, sovit dåligt. Det känns väl sådär? Då hade man kanske inte behövt blanda in chefen tänker jag.

Som lärare tänker jag också på hur vi människor speglar oss i varandras beteende på olika sätt. Jag väljer att beskriva en dålig situation. Just nu har jag fullt upp med inlämningar av olika slag, teman vi arbetat med för flera veckor sedan har några elever fortfarande inte lämnat in. En elev visade sig vara ovanligt disträ till denna påminnelse, så kan det ju vara med elever som påminns om sina brister i varje ämne. Hen hade en ”dålig dag”, visade det sig senare (ja, varför inte gå ”all in” när en ändå var igång?) I stunden hade jag dock fullt fokus bara på min lilla bubbla, tyckte mig inte ha gjort något annat än att snällt och tålmodigt påpeka för eleven att arbetet måste bli klart och lämnas in, dock med knorren att F också är ett betyg. Det var ju liksom inte första påminnelsen. Reaktionen från eleven blev att hen skulle lämnat in för länge sedan om det inte var för att jag slarvat bort hens bild. Eleven antydde också att jag var tjatig och borde lämna hen ifred. Jag hade nu gjort eleven irriterad, såpass att hen demonstrativt valde att titta på film, vilket var mitt fel,  och hen gav sig även rätten att att fälla negativa nedlåtande kommentarer till mig, om mig. Jag märkte hur jag backade och på väg bort fäller jag också kommentarer för att rikta skuld och skam tillbaka, samtidigt som jag har blicken mot helt andra elever i syfte att vinna sympati. Din late jävel, sa jag däremot inte, men det kanske kändes så?

Det här är ju så mänskligt. Och fel. Jag har speglat mig i min elev och svarar med samma beteende. Det bara händer, och det tar energi att bryta det. Men det tar mer energi att inte göra det. Det blir en ond cirkel, där barnet också tror sig ha rätt – baserad på sin egen upplevelse?

För att bryta det här känslostyrda bemötandet så måste jag lära om, skaffa mig en plan kring hur jag ska gå till väga. Hade det blivit annorlunda om jag mindre stressat och mer nyfiket frågade ”Vad har hänt med din inlämning, jag minns hur du jobbade på ditt arbete, hur bra det gick, men vad hände sen?” En annan början, ett trevligare slut?

Men vad fan, en blir ju arg också! Hålla på och lirka kring de mest självklara saker? Vad är det frågan om egentligen? Tidsbristen gör också att jag blundar för en del smågrejer, härdar ut och det leder till konsekvenser. Som enskild medarbetare kan jag inte lösa allt, men jag kan fundera på hur jag kan göra min tid mer effektiv via genomtänkta val.

Ja, funderingar som sagt. Jag är på intet sätt perfekt, känner faktiskt igen mig i alla delar i denna text. 🙂 Påminns även om hur betydelsefullt det är och har varit för mig att bli fostrad, inte bara av föräldrar utan även av lärare, kollegor, vänner, partners och medmänniskor. Jag räknar med att fler grejer kommer att flikas in med åren.

Nyanser, möten och lärdomar

Idag, fredag, har bildundervisningen kretsat kring färglära och hudnyanser. Jag har skrivit om uppgiften tidigare se att belysa våra olika nyanser

Jag har sökt inspirationsmaterial för bilder som behandlar etnicitet och jag valde idag att visa ett Ted talk om ett konstnärligt projekt kallat Humanae, av fotografen Angelica Dass. Med enkla medel har Angelica skapat ett väldigt intressant projekt då hon får oss att ifrågasätta rastillhörighet. Vi lever i en värld som blir allt mindre, där vi förälskar oss och får barn och blandar ut våra nationaliteter, språk och färger. Många av oss går inte att fördela i svarta, vita, röda eller gula – och vad är ens syftet? Speciellt då många människor även far illa av det.

Angelica har via en liten bit på näsan på sina portätt tagit fram samma nyans på datorns färgpalett Pantone och sedan lagt denna färg som bakgrund. Hon har fotat över 3000 människor, alla med sin unika ton. Hör henne berätta om sitt konstprojekt.

Jag valde att visa detta tal för mina elever under fredagen, vilket föll väl ut. Man måste bädda in det innan genom att tala om syftet -och hänvisa till kursplanen. Vi är ålagda att bearbeta bilder som bl.a. behandlar etnicitet i ämnet och jag tycker att humanae är ett spännande konstnärligt projekt att visa i det sammanhanget, hur en fotograf bearbetat temat. Jag tycker också att Angelica gör en fantastisk och personlig presentation kring drivkraften och nyfiken bakom sina bilder.

I sitt tal nämner hon även sociala mediers kraft i positiv bemärkelse så jag kände ingen oro för att sprida detta via det nybildade Instgramkonto bildsalBorås. Det är ju lite lurigt annars att sprida konstverk pga av upphovsrätten. Det är också ett ämne där jag personligen känner mig lite vilse och behöver bli bättre på. Jag har egentligen inte fått någon klarhet kring våra bilder som jag lägger ut, vad som gäller egentligen förutom att namn och ansikten inte tillåts att publiceras. Men vad händer om en läromedelsförfattare eller någon annan vill och kanske använder bilderna i en spridning i större sammanhang? Vilket faktiskt inte är helt osannolikt, även om det låter som om jag fått en släng av hybris. Nu tror jag nog att alla inblandade skulle känna sig stolta och positiva till detta men ändå, jag vill veta.

Nåväl jag la ut lite bilder som ungdomarna jobbade med på Instagramkontot bildsalBorås och taggade med både humanae och angelicadass. Och tänka sig, självaste konstnärinnan hör av sig via dm och likes. Vilken lycka! Det här är en jättestor grej för mig, precis den kicken jag behöver just nu! För en stretar på, eller hur? I hopp om att man gör något betydelsefullt, men en tvivlar ju hela tiden. Så häftigt för mina elever också, lilla Dalsjöskolan hamnade på kartan i ett internationellt känt konstnärligt projekt via direktkontakt med konstnären som intresserade sig för deras arbete.

Vårt blygsamma Instagramkonto bildsalBorås med sina hundra följare, skapade ett fantastiskt möte, inspiration, motivation. Och lite nya frågor..men i sin helhet så känner jag att jag är på rätt väg. Jag gör bra grejer. Det känns kul nu. 🙂

 

 

tisdagen den 12 mars

Idag har jag undervisat närmare hundra ungdomar, det gör jag varje tisdag. Från början var det tänkt att jag skulle ha sex lektioner på tisdagar dvs träffa ytterligare, närmare,  femtio elever. Schemat blev ändrat sån tur var.

Jag har varit lite småtjurig idag, därför poppar denna tanken upp. Men jag tänker också att det kan vara bra att belysa dessa möten och vad jag gör under en dag. Jag hinner självklart inte ägna mig åt någon statistik, men en dag som denna gör att intrycken bränner sig fast lite extra.

Första lektionen var toppen. Jag hade hunnit förbereda mig och var själv sugen på lektionen. Vi tittade på några bilder tillsammans från nätet under temat etnicitet och sedan satte eleverna fart med sitt praktiska arbete. Jag kollade runt efter inlämningar eftersom jag saknade några, har jobbat med omdömen redan.

Andra lektionen efter en kort lunch. Eleverna var tidiga som vanligt och det var stökigt utanför dörren. Jag släppte in dom och många var sugna på att börja med sitt praktiska arbete. Jag lät dom börja men insåg snabbt att det blev för mycket för mig. De ville alla ha hjälp samtidigt, många med samma saker men någon letade efter sin mapp en annan efter sin bild som hen lagt på tork, nån behövde låna penna, två kivades om fönsterplats… När de kommit igång pustade jag ut, jag blev sittandes.  Jag blir så trött av alla ljud och rörelser, och den här flexibiliteten som krävs, och tålamodet. Jobbade med att få in alla inlämningar och förvånades över hur många namn jag kan.

Det är en kort paus sen kommer nästa gäng. Äldre. Många köper glass innan lektionen trots att det vet att jag surnar till över det. Att återigen behöva påminna om självklara regler. Jag behövde städa efter förra klassen, jag kände mig trött. Samlade ihop den nya gruppen för en genomgång. Lektionen innan hade jag samlat ihop deras bilder som lagts på tork och nu hade jag glömt var jag lagt dom. Jag blev stressad och irriterad över det. Varje vecka erbjuder svarta hål i minnet, jag får snart skriva ner allting. Börjar känna mig överstimulerad, hjärntrött. Vad säger hjärnforskningen om vår arbetsmiljö egentligen? Jag orkar inte bry mig om inlämningar. Det vi skulle göra under lektionstid sköt jag upp till nästa vecka, improviserade en liten ny praktisk uppgift istället. Eleverna börjar liknas vid fågelungar som vill bli matade hela tiden och jag hinner inte förbereda, allt arbetsmaterial står jag för. Jag kan inte hänvisa till nästa kapitel. Andra elever sitter med sin iPad och när jag väl hinner ta ett varv i klassrummet måste jag ifrågasätta varför några inte har börjat? Det duger inte med att jag inte sagt åt dom vad dom ska göra. Det står skrivet på tavlan och vet man inte måste man fråga, säger jag surt, trots att jag kanske inte orkar fler frågor denna dag? Jag börjar känna mig sliten.

En kort paus till och nästa grupp. Hoppade över genomgången igen och valde återigen att improvisera en praktisk extra uppgift för de som var klara. Haffade kringströvande elever efter sena inlämningar. Blev sittandes. Smått hålögd.

Idag har jag svarat på minst 600 frågor, rett ut minst tio mindre konflikter, letat efter minst 5 mappar som lite slentrianmässigt slängts in i skåpet av eleven och fem bilder som inte låg kvar på den plats som eleven tyckte var lämplig att den skulle torka på förra veckan, tvättat minst fyrtio penslar och en massa andra smågrejer att hålla i minnet. Jag har blivit färdig med nästan 120 omdömen men fortsätter nästa vecka att leta upp mystisk försvunna inlämningar och återkoppla till elever som varit sjuka, tjugo saknas i nuläget.

Den var den tisdagen.

 

att belysa våra olika nyanser

Som bildlärare kan man få frågan ”Hur blandar man hudfärg?” Jag börjar bli bättre på att ställa motfrågan ”Vilken typ av hudfärg?” för det finns ju så många. Allt ifrån ljust rosa till mörkaste brunt.  Ofta väljer eleverna mellan färgpennornas alternativ rosa eller beige. ”Vilken hudfärg menar du?” En ljus hy kan även bestå av många nyanser.

Jag har en färgblandnings övning som dels handlar om att praktiskt blanda olika hudnyanser men där jag även tar upp massmediebilder. De bilder som ofta omringar oss kan antyda att världen består av flest vita människor. Det är ett ideal, en norm, som man kanske inte alls reflekterar över -om man själv är ljus. Mina klasslistor är inte så kryddiga och jag vet också att det förekommer en utsatthet för de som ses som annorlunda – ”inte som oss”. Det blir lätt ett ”vi och dom” på skolan. Därför vill jag även belysa hur människor allt mer börjar ta ett ansvar för allas lika värde. Sociala medier kräver också ett civilkurage.

Det här är nytt för mig och jag tycker att det är svårt, men i förhållande till betydelsen så ligger vikten tyngre i det ändamålet. Jag försöker hålla ett fokus på vad och varför vissa bilder  k a n  uppfattas som provocerande när de också bryter en norm. Svårigheten är också att inte komma ifrån kärnan av bildämnets innehåll, frågan kommer ju varje gång. ”Vad har detta med bild att göra?” Bilder påverkar vårt sätt att se på oss själva och andra, därför har jag gått ut på internet och sökt upp bilder som kan vara av intresse att veta mer om, reflektera kring och diskutera under temat etnicitet.

Jag har visat Åhlens reklam med pojklucian och hur denna väckte hat i sociala medier med rasistiska påhopp men som ganska snabbt överröstades med engagerat mothugg av människor som sympatiserade och hejade på att visst kunde även killar, oavsett hudfärg, få vara lucia! Det finns en ganska bestämd uppfattning om hur en lucia ska vara och se ut, som skapat en norm – som Åhlens valde att bryta mot. Bilden på en oskyldig, jättesöt liten kille skapade en väldigt viktig debatt som handlar om allas lika värde.

Jag visar även HMs skämsreklam, de har ju verkligen bett om ursäkt, för att ha publicerat en bild på en mörk liten fin kille iklädd tröja med texten ”Coolest monkie in the djungle”. Det finns flera perspektiv i detta. Jag vet själv inte hur en fotosession går till i modevärlden men jag kan tänka mig att det är en hel del vuxna omkring detta barn, som kanske även haft en förälder med sig. Det tas tusentals bilder som granskas innan publicering och i den bästa av världar har ingen reagerat, bara sett en fin kille med en modetröja och inte gjort några kulturella eller rasistiska kopplingar. Det är ändå anmärkningsvärt att den första reaktionen kom efter att bilden har publicerats. En mamma la ut bilden på sociala medier och påtalade det faktum hur oansvarigt det är av HM att publicera den här bilden och reaktionerna blev enorma, världen över. En del extrema, men överlag en viktig debatt för allas lika värde och med summeringen att svarta människor är less på att bli kallade eller jämföras med apor. För det händer allt för ofta, och det finns inget försvar för att utsätta andra för det.

Den tredje bilden som jag har visat är ”Välkommen till Gävle” skylten då politiker i Gävle bestämt sig för att med stolthet visa upp stadens mångfald av människor. De har låtit sina medborgare rösta fram samhällets föredömen och via digitala skärmar visar upp bilder på dessa. Bilden visar en kvinna med slöja, vilket kan skapa en komplex diskussion där jag inte har tillräckligt med kunskaper. Kvinnan beskrivs som lärarinna som överlevt cancer. Det är ju inte ovanligt att, beroende på hur man behandlats för cancer, tappar allt sitt hår och därav har huvudbonad, hade det gjort skillnad? Vad jag däremot vill ha fokus på är att bilden kan upplevas som avvikande från normen av hur en gävlebo ska se ut, och att detta kan provocera. Skylten har t.o.m. vandaliserats för att människor har blivit så upprörda. En viktig lärdom av det är ju att gå till själv och reflektera kring varför man blir så arg, och i första hand utesluta om det är något som man behöver lära sig eller förstå för att inte bli så provocerad? Därmed inte sagt att man inte får lov att bli upprörd, men felriktad ilska kan få väldigt tråkiga och allvarliga konsekvenser för våra medmänniskor. Jag håller mig som sagt kortfattad kring kvinnans religiöst förankrade slöja, den diskussionen ligger utanför mitt ämne men är förstås viktig utifrån det övergripande värdegrunds perspektivet.  I vårt öppna demokratiska samhälle måste vi förutsätta att människor gör fria val, och om det inte är fallet så finns det bättre vägar att upplysa om för människan att söka stöd och hjälp än att tvingas vara som ”oss”.

Hur mycket av detta som landar hos eleven vet inte jag, men det flesta sitter och lyssnar intresserat. Barn har en fantastisk vilja att göra rätt och de är ofta utelämnade i detta flöde. Flera elever har uppmärksammat bilderna som jag tagit upp men kanske aldrig reflekterat kring det eller getts vägledning, och jag vill tro att det gör skillnad. Jag tycker att det i undervisningssituationen hamnar på neutral mark, vi tittar på bilder som skapar fenomen i sociala medier för att faktiskt forma en gemensam värdegrund.

Sen släpper vi det och gör en praktiskt övning. Så är det, tunga grejer behöver avlastning. När man sår ett frö kan man inte förvänta sig att hela plantan växer ut direkt. Det viktigaste är väl att man har tryckt in nått som fortsätter att gro?

om att vara på tuben

Första gången som jag steg in i mitt nya klassrum för två år sedan så läste jag min egen blogg adress på tavlan. Jag förutsätter förstås att det var i bästa välmening och att min väldigt populära företrädare ville peppa för mig och att jag var lite ”utöver det vanliga” :-), men jag hade egentligen inte introducerat mitt bloggande för elever. Jag skriver för andra bildlärare, och allmänt vuxna.

På min förra skola var det några enstaka pojkar som hade nosat rätt på min blogg men som, enligt utsago, aldrig orkade läsa  s å  mycket.  De var mer för att skapa fejk konton på twitter inför #bildchatt. Rätt som det var dök det upp nån ”Lars-Gunnar Andersson” och la sig i debatten med lite anmärkningsvärda synpunkter. Mer fyndigt än störande. Jag har haft tur som har fått vara ifred och har mig veterligen aldrig blivit utsatt för kränkningar på nätet. Det blev kanske ett litet drev mot mig här under första våren då några pojkar i nian startade ett Instagramkonto i syfte att håna mig (!) och inloggningsuppgifterna spreds hej vilt – men inga elever nappade på detta. Ingen såg det som en kul grej och matade på med nya inlägg. Så det blev en ganska lustfylld diskussion på skolgården med två generade pojkar som direkt avslutade kontot efter det samtalet. Men ändå, fasen vad en kan råka illa ut, fruktansvärt. Och jag tänker att ger man sig på sina lärare, vad råkar då inte skolkamrater ut för? Det är också en zon som väldigt få tar ansvar för. Jag känner att jag behöver erfarenhet för att förstå och bli tydligare med vilka regler och ansvar man kan sätta och ta, som skola och enskild lärare. Därför har jag börjat vlogga. Jo, här har du en framtida influencer, wish me luck! 🙂

Att vlogga är något som jag har tänkt på länge och jag vill göra det för mina elever. Jag har nosat runt bland deras youtube konton ett tag och intresserat mig för vad de publicerat och varför. Jag följer konton med spelande, både musik och olika dataspel, alla lika modiga och på jakt efter fler följare och tittare. Själv är jag sällan ute på youtube men får ändå ta del av utbudet via mina barn, och långt ifrån allt är skit.

Den kritik jag gavs på min första vlogg var att jag gömde mig bakom en film, att det inte var en riktig vlogg. Vloggandet ska inte följa manus och var uppstyrt utan vara improviserat och spontant, det är kärnan i varför barn och ungdomar gillar youtube. Det ses som genuint och äkta? Det skapar en spännande värld att upptäcka tänker jag då vi vuxna har fullt upp med allt ytligt som påverkar barn, då vi kanske också ser vloggare som ytliga?

Det är spännande att följa olika diskussioner efteråt, vloggandet tar inte slut utan fortsätter och lever sitt eget liv, det engagerar sin publik och jag hör flera elever varje vecka diskutera ämnen som vloggare har tagit upp. Det är en naturlig del av forumet på nått vis. Jag har själv, redan efter första vloggen, fått ta del av synpunkter och diskussioner som kanske känts lite krystade tidigare men som via vlogg har engagererat mina elever. Nu har det blivit fritt fram att ställa en massa frågor och diskutera skolutveckling, faktiskt, på ett roligt och otvunget sätt, jättehäftigt.

Men än är inte resan över, det kan hända allt möjligt längs vägen. Jag är glad för att början blivit så positivt bemött. Min vlogg hittar du på Youtube under namnet bildsal 117.

 

 

bildanalys filmtrailer

Sitter och bloggar under lektionstid, men eleverna är satta i arbete och ingen verkar behöva varken hjälp eller stöd för att komma igång. De analyserar en filmtrailer utifrån en övning som jag knåpat ihop.Niorna har precis gjort egna trailers och åttorna har designat popcornaskar med filmgenre tema. Jag har valt att uppmärksamma Guldbagge galan som delar ut fina priser till svenska filmer. Många elever känner inte till detta, så det var ren tur – för mig är galan så självklar.

Jag har precis bivit klar med min MIK utbildning och samlar lektions upplägg som är kopplade till visuell kultur på en särskild blogg. Där kan ni nosa omkring om ni vill läsa om mitt mIk projekt.

Lektionsupplägget för bildanalys filmtrailer hittar du här  Vi har analyserat filmtrailern Gräns tillsammans i grupp och värmt upp inför kopplingar. Mina elever får arbeta i grupp om två, det är svåra grejer det här och tillsammans kommer man på bästa svaren och lär av varandra.