Vad tänker jag nu?

Jag verkar vara i skrivartagen idag. Det händer allt mer sällan att jag skriver blogginlägg, börjar kännas så introvert på nått vis. Man behöver träna på att få orden ur munnen också. Det är också svårt, varje reflektion ger insikter om hur kassa förutsättningar man har. Jag tänker att nya arbetssätt även borde genera nya ramar, men det har tvärtom resulterat i mer arbete och fler elever? Tankar om att jag kanske inte hamnar rätt med alla mina upptåg finns också. En är fri att tycka vad man vill om mina fredagsmysare, måndagshjältar, decibelligan och allt annat jag hittar på. Jag försöker bara hålla näsan ovanför ytan, överleva det här berget som jag måste bestiga varje vecka och sedan varsamt klättra nedför innan helgen för att inte slängas ut och behöva  ägna all ledig tid  åt att plåstra om mig för att vilja våga gå tillbaka.

För några år sedan tänkte jag att jag hade många elever, 350 då, och idag har jag snart hundra till. Och jobbar fortfarande heltid? Hur kan det skilja hundra elever på en heltid? Det finns inga reaktioner på det, inte ens från mig. Jag bara stretar på. Är jag trött och risig på jobbet, ja då frågas det om hemförhållanden, om jag påverkas av vintermörkret eller om jag kanske borde sluta plugga?

Med ett par lediga dagar i ryggen tänker jag att jag kan skriva hur orättvist allting känns, utan att verka utbränd. Utan det där sista desperata skriket av falsett i rösten. Jag börjar få nog. Men så länge jag är kvar i skeppet så kämpar jag med allt möjligt. Kidsen motiverar och inspirerar, ger kraft och ork, jag älskar att vara deras lärare men det måste till något annat också. Rimlig arbetsbörda, en morot – mer än personlig utveckling. Det har jag nog av. Så tänker jag nu.

På´t igen då. Skam den som ger sig.

forska forskning?

Skärmavbild 2019-02-14 kl. 13.36.40

I dagarna har denna lilla artikel delats flitigt bland bildlärar kollegor i sociala medier. Det är välkommet och stärkande i ledet att ta del av forskning till ens egen fördel och jag hejar också på, lajkar och delar. Om inte annat för uppmärksamheten kring det egna ämnets betydelse, vilket vi inte är bortskämda med. Men det är ju också så att det allt som ofta hänvisas till, som i detta fall,  forskning rent allmänt. Vilken forskning? En amerikansk uppenbarligen, och den enda referens man ges är tidningen Modern Psykologi. Det är alltså inget pedagogiskt forskningsområde, och är det verkligen så självklart att all form av kreativ aktivitet är just bildämnets domän? Studien har följt studenter som tog examen på nittiotalet, gymnasie -eller högskoleexamen? Sen dess har de haft trettio år på sig att bli ”framgångsrika”, eller hur ska en tänka? Barn var de, i likhet med mig, på 70-talet? Vilken kursplan gällde då? Inte den amerikanska iaf. Själv hade jag en väldigt konstnärlig barndom, målade, pysslade, spelade piano, deltog i teater och dans, men är osäker på om det är åtta gånger mer än för andra barn? Jag är dock den enda i familjen som avlade en akademisk examen, jag blev bildlärare. Men är jag framgångsrik? Hur begreppet framgång definieras inom den här forskningen framgår inte.

Jag har getts många insikter via mina studier och lär mig så smått att förhålla mig kritiskt. På gott och ont. Alla med akademisk bakgrund har erfarenhet av att skriva en uppsats, och kanske även att lämna den bakom sig med en suck av lättnad? Varför vilja göra om det, om och om igen? Själv brottas jag med denna tanke varje dag. Jag skriver en fördjupning nu under arbetsnamnet digitala perspektiv i bildämnet, men jag har också en rest från föregående termin i min masterutbildning i pedagogiskt arbete. En slags pilotuppsats som jag vill ägna åt att öka min förståelse för min praktiknära forskning,  klassrums utvecklare tycker jag är ett bra ord i sammanhanget. Känns lagom pretentiöst. För tanken är faktiskt att jag vill spotta ur mig något varje år under resten av min karriär, något som jag har undersökt och blivit bättre på eller att nya frågor uppstått. För med forskning vet en ju aldrig riktigt vad som händer? Det är ju det som är så kul! Jag läser in mig nu på ”forskningens struktur” kan man kalla det. Jag söker efter nån förenklad modell som kan passa för just mina studier och det jag vill uppnå. Det får ju inte ta för lång tid att sätta sig in i någon annans resultat och i skolans värld har forskning mestadels hört akademin till som lämnat ifrån tjocka ”bibbor” som en inte  har tid för eller ens orkar läsa. Jag vill försöka en annan väg i bildämnet. Nått blir det.

 

 

lesson learned

I några år nu har James Nottingham gratulerat mig på min födelsedag på Facebook. Han fyller år nån vecka senare och då brukar jag skriva ”Happy birthday!” till honom. Det här roar mig väldigt mycket, en liten skitgrej som ändå känns väldigt peppande. I detta nu, när jag läser några väl valda av skolverkets rapporter och återkopplingens betydelse i den formativa bedömningen så poppar Nottinghams namn upp, my buddy James. Kul! Sammantaget kanske du nu tänker att jag inte har något liv? Men det är precis tvärtom, jag berikar mitt liv – och nu kanske även ditt?

Jag intresserar mig för den vetenskapliga grunden i mitt uppdrag och hur jag ska få den att blomma? Vi har ju en lag i Sverige sedan 2010 som säger att verksamheten ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad menas med det egentligen?

Beprövad erfarenhet har sin grund i ett kollegialt lärande och jag funderar på att testa lesson study? Att helt enkelt spela in en lektion och låta ämneskollegor kommentera och bidra med sina erfarenheter. Dokumentera och tillsammans bygga en grund för lektionens viktigaste delar. Man skulle kunna döpa det projektet ”Lesson learned”. 🙂

Svårigheter för mig som bildlärare är ju att jag så många elever, över fyrahundra på en vecka. Formativ bedömning kan då kännas ganska urholkande, återkoppling blir till många samtal som också kräver en framhållning och problemlösning av mig – ett evigt lirkande för att få elever på rätt spår. Jag känner mig trött efteråt. Och då har jag sjutton klasser till.  Därför är det ju också av stor vikt att genomgången blir bra, att eleverna förstår vad som förväntas av dem och att de kan sätta sig i arbete självständigt. Det som skulle funka bra är om eleverna vänder sig mot varandra för att diskutera uppgiften och möjligheterna med den, men mina ungdomar har inte vanan inne att göra detta. Det gör för min skull ibland, när jag tvingar dom. Det finns nån slags tradition av att lära, det gör man främst på egen hand och inte tillsammans? Det är svårt att bryta, även fast man pekar på väldigt många fördelar. Det blir ju ett avslappnande och lekfullt lärande tänker jag, men det ses ju inte heller av tradition som riktigt lärande. Vi har väl alla mött elever som frågat ”När ska vi lära oss saker, vi har ju bara roligt hela tiden?” Iaf om en är bildlärare.

Skärmavbild 2019-02-15 kl. 08.13.57

Jag gjorde den här planschen för klassrummet i höstas och jag har pratat lite kortfattat om den med mina elever. Det finns en väldig fokusering bland mina ungdomar iaf att det bara är inlämningen, slutprodukten, det summativa som utgör  bedömningen. Med vissa inlämningar kan jag ärligt tänka att ”är jag inte bättre än såhär?”, då jag tydligt ser hur jag har misslyckats med att motivera, få eleven att förstå syfte och mål med uppgiften, starta en process av reflektion som lett framåt, återkoppling och driv att försöka göra sitt bästa. Det är vad summativ bedömning har blivit för mig, mitt betyg som lärare. Det är ganska skrala förutsättningar man kan ge inom visionen ”Lust att lära -möjlighet att lyckas” emellanåt när man har väldigt många elever.

Det är så mycket man ska lära sig och allt mitt pluggande och projekt, det är verkligen ett friskt andningshål i vardagen. Att undersöka och vara nyfiken är en väldigt kreativ och återhämtande kraft som jag inte skulle kunna vara utan i detta yrke. Jag bara önskar att jag kunde få tid för det. Det är ju ändå lag.

att ta sig an visuell kultur

Under hösten och vintern har jag läst en distans kurs i medie-och informationskunskap och ja, jag verkar ha blivit godkänd på alla moment och kammat hem 7,5 hp i ämnet. Det känns ganska stort. MIK har blivit en inriktning för mig som bildlärare som känns både naturlig men också lite oväntad. Sedan 2011 skrevs visuell kultur in i läroplanen för bild vilket kan föras samman med en hel del internet -och medie kunskap. Jag har iaf ägnat mest fokus åt bildfenomen på nätet.

Just nu försöker jag omfamna en lektion kring reklam. Det är två reklamfilmer jag ska ta upp hämtade från Superbowl helgen som var för ett tag sedan. Det är ju inte bara amerikansk fotboll som hägrar under denna helg utan reklam är ju också stor snackis. Lite mecka för reklamare, en annons plats på 30 sekunder lär kosta 50 miljoner dollar under bästa sändningstid? Så det är mycket pengar i omlopp och det gäller väl även att vara finurlig med hur man låter reklamen fästa och leva vidare? Ett sådant exempel är Burger Kings reklam, som även använt sig av Andy Warhol vilket blir särskilt aktuellt för oss artlovers. En dansk regissör som på 80-talet gjorde en film på Andy Warhol när han åt en Whopper. Mina åttor såg faktisk den filmen förra läsåret då vi kopplade det till youtube kulturen och det man tittar på där. Burger King har en snutt ur den här filmen i sin reklam och använder sig av hashtag #eatlikeAndy. Under den specifika helgen hade BK tydligen ett materbjudande, en ”mysterybox”, som förutom en Whopper innehöll en ketchupflaska och silverperuk. Det som händer är ju att väldigt många inte kan motstå att ta en selfie på sig själv i den nya frisyren, samtidigt som en äter på en hamburgare med påsen bredvid sig och tagga med #eatlikeandy. En kampanj med flera perspektiv. Burger King går själva ut med att idén kommer från ett försök  att skapa en jämvikt, ett lugn kontrast, till det ståhej som annars omringar Superbowl. Många känner till Andy Warhol, men inte just den här filmen, vilket även har skapat spekulationer kring dess sanningshalt. Vissa Tidningsartiklar och TV program ägnar sig bara åt att diskutera reklamen. Andy Warhol i sig är ju också intressant, som på sin tid verkligen utmanade konstvärlden och hans idé om ”fifteen minutes of fame” känns ju väldigt aktuell. Lite hopkok som jag funderar kring gällande upplägg. Ibland tycker jag att det är lagom också att inte skapa övningar kring allt utan att få berätta saker för barnen, och ta frågor som de kommer.

Jag är långt ifrån kunnig på allt det här, bambi på hal is för det mesta, men jag har en drivkraft och nyfikenhet som gör att jag vågar blotta mig. Ofta blir eleverna också nyfikna, men ibland får en lägga ner – det blev för konstigt, ointressant, svårt..Överlag  tycker jag att känns rätt och som ett bra sätt att plocka upp visuell kultur, att våga peta i det som är aktuellt just nu. Reklam är vår tid största kulturyttring och det är viktigt att försöka upptäcka komplexa sammanhang. Det är inte bara att sälja en produkt, det är så mycket mer raffinerat än så.

Vill du veta mer om mitt MIKprojekt så har jag ytterligare en blogg för detta som du är välkommen att kika in i. https://bildmik.home.blog/ Där hittar du fler lektionsförslag.

det smyger sig sakta på..

Nu börjas det igen, jobbångesten. Väl på plats att är det alltid bra, men med nya ögon på sin arbetsinsats kommer tanken kring hur fan man lyckas egentligen? Hur klarar jag att rodda runt allt det här? Känns ju omöjligt.

Det jag främst tycker är jobbigt just nu är att lusten inför nya projekt börjar tryta. Det har alltid gett mig mycket glädje, hopp och drivkraft att starta upp och engagera mig i olika saker, mina studier och projekt med eleverna men numera gnager tvivlet hela tiden. Jag vet inte längre vad jag vill? Om det här verkligen är vad jag vill?

Nä, jag är verkligen ingen muntergök just nu. Men jag gör allt jag kan för att hitta tillbaka. Jag tänker på det nystartade bildkontot på Instagram bildsalBorås Min tanke med detta var egentligen lite större än ett samarbete högstadier emellan som även handlar om att utbilda ungdomar kring att publicera och hämta bilder på nätet. Tänk om man kunde samarbeta med Borås stad på andra sätt som uppmuntrar våra ungdomar att ta del av våra fina kulturevenemang? Anordna aktiviteter och tävlingar, utställningar, fotomaraton, via det kontot, det hade ju kunnat bli jättekul! (Under förutsättningen att ungdomarna hakar på och hjälper till att ”trendsätta”, en kan ju aldrig räkna ut nått när det gäller sociala medier.) Jag deltog i ett symposium med anledning av att jag deltog i ett fotoprojekt Himmel över Sjuhärad, då diskussionen kom upp att vi egentligen inte har någon ”kulturell” motsvarighet till idrotten. Här finns ju en öppning, tänker jag.

Jag har ju också en dröm om att anordna ämneskonferenser och edcamp estet, bildsalBorås är väl ett toppennamn för detta – och så mycket kunnigt folk vi har här att lyssna på via högskolan och våra muséum Abecita och Borås konstmuseum. No Limit och skulpturfestival. Det finns ju en liten tapper skara ”bildlärare i västsverige” (sök på facebook) som jag hoppas ska komma på mitt edcamp, om det nu blir av.

Frågan är väl bara vem man ska få att komma på allt det här? Och driva igenom det? För det känns inte riktigt som att det är jag. Just nu. Men vem vet?

 

Rivstart

Jag har för mycket på gång som vanligt. Varför inte starta upp med att blogga? Jag kom på en massa bra grejer på min promenad i morse men nu är det helt blankt. Typiskt, då får en komma på allt smart igen en gång till.

I dagarna ska jag sammanfatta mitt MIK projekt, vilket handlar om att få in mer kunskaper kring medie-och informationskunskap i ämnet bild. En del av det projektet har bl.a. mynnat ut i att skapa ett nytt Instagram konto, kopplat till Borås stad – där jag bor och arbetar. Jag kan tycka att det är en smula oroväckande att vi inte ges mer information och riktlinjer kring GDPR, jag har getts mer nyttigt kring detta via mina barns konståkningsklubb. Kanske har jag missat nått?

Själv startade jag, och många med mig, för några år sedan olika konton på sociala medier. Vi skulle peppas att vara där ungdomarna höll till – och jag är glad för den resan för den har innehållit en hel del nyttig reflektion och lärdomar. Till en början skulle vi ha olika konton, ett privat och ett lärarkonto vilket direkt blev ganska rörigt. Ungdomarna sökte upp mig på facebook och en fick mota i grind med att be dom följa mitt lärarkonto istället, där jag typ aldrig skrev nått eller bara tråkiga grejer. Det ställde frågor på sin spets ganska omedelbart, ska jag smyga omkring som lärare i deras privata flöden? Var går gränsen när man får bilder på urartade fester i flödet långt utanför ramtiden? Vid ett tillfälle blev jag tillsatt som adminstratör i en grupp utan att bli tillfrågad, lite besvärande diskussioner i den gruppen kan jag tillägga.  Till slut bestämde jag mig för att bara vara en vuxen medmänniska och kalla mig för bildmalin, ett användarnamn som speglar lite allt möjligt. En bildlärare, en Malin, mitt smeknamn, någon som berättar saker för andra med bilder. Så fick det bli. Men det har aldrig varit helt okomplicerat.

Varför ska jag publicera mina elevers bildarbeten på mitt privata konto? Jag har haft den här diskussionen i skolan, när eleverna inväntat det andra kontot och ställt frågor kring det. De flesta hänger upp sig på ”inställningen privat”, att jag kan gå in och göra mitt konto offentligt. Men det handlar ju inte om det. Många elever har också tyckt att det är kul att jag publicerar deras bilder, men det är också mer än en kul grej. Vi har fått nya regler sedan förra våren som ska lägga den nya grunden för vad vi publicerar på internet och då känner jag att jag vill ta ansvar för det. Och när man tänker efter kring detta så blir det emellanåt en jättegrej för mig, nästan så att jag skulle vilja sluta använda sociala medier för all framtid. Mina ämneskollegor har också antytt frågan kring vad syftet är? En sund fråga. För mig är syftet att stärka bildämnet i skolan, bilder är till för en publik och nu har vi en fantastisk vägg att hänga upp eleverna alster på som aldrig tar slut. Det skapar insyn, snackisar mellan oss ämneslärare då vi också ges ökad tillgång till elevarbeten för tex sambedömning eller planering. Det är också en bra ingång med ett eget gemensamt konto, att börja diskutera och förstå vilka regler som gäller för att publicera. Upphovsrätt, vad gäller för privatpersoner, hur skyddar man sina bilder, vilka inställningar bör man göra för sina kontot på sociala medier där man publicerar bilder osv. En väldigt bra inkörsport till MIK i bildundervisningen. Och bra av mig att se till att vi ges backup av vår arbetsgivare, tänker jag också.

Jag ska också greja med min pilotuppsats, på väg mot magistern i pedagogiskt arbete. Förra julen gjorde jag en gruppintervju med några bildlärare och skriver om betydelsen av nätverksträffar och poängen där är att det kräver en mötesstruktur och processledning för att en ämnesträff ska generera hållbar utveckling. Vårt ämne behandlas så styvmoderligt, alltså finns det ens en tydlig definition på vårt uppdrag eller vad en heltidstjänst innebär, tänker jag lite irriterat nu? Själv ligger jag på maxgräns i elevantal och självklart påverkar det kvalitén, likväl som några utav oss inte ens har en bildsal. Vi har så olika förutsättningar att lyckas, ändå är vi alla ”bildlärare”. Nä, ämnet nätverksträff gör mig bara sur och vresig och det poppar upp en del syrligheter i texten som får mig att frångå kärnan i min undersökning.

Jag fick idén om att fortsätta skriva om måluppfyllelse i bild, komponenter som skapar utveckling och ökat lärande hos eleverna. Det är lite dött lopp även i det där, men nått blir det väl? Jag ska börja formulera en forskningsfråga, en som helst inte besvaras med nya frågor. Hur det nu ska gå till?

Ha en bra start, en rivig en, så en vaknar till nu efter julens chokladtöcken. Det blir bra!

tomteluvan på

Jag känner mig ganska trött nu, terminen har varit tung. de senaste två veckorna har jag inte bara bestämt mig för hundratals betyg, lite över fyrahundra, och har dessutom haft bedömningssamtal med nästan lika många tomtar. Många av mina elever har dessutom haft två feedback samtal under terminen, tyvärr gör det inte så stor skillnad för att förstå bedömningen enligt en undersökning jag också hunnit med, men att känna av varandra och vara överens om rimligheten kring ett betyg är gott nog.

Under förutsättningar känner jag mig näst intill lyrisk över att jag har goda chanser att ta hem 7 1/2 högskolepoäng medie-och informationskunskap, en distans kurs som jag medverkat i under hösten på Borås högskola. Hur kunde det hända? Flera utav mina kursare har även påtalat bilder som en viktig komponent att behärska för att kunna förhålla sig kritisk i informationsflödet på nätet, vilket betyder mycket och stärker min tro på att ämnet också hör till bildämnet i skolan. Jag fick också väldigt fin feedback av några flickor i årskurs nio idag kring mitt lilla kurs upplägg Bildspråk på nätet, för mina högstadieelever. En idé jag har för att lära ut om reklam, memes och andra visuella fenomen. Jag blev så glad att jag tom började damma av min pilotuppsats för master utbildningen, varför inte ta åtta högskolepoäng till när man ändå är i farten?

Ja jag känner mig stolt över mig själv, och att det är helt okej att känna sig lite trött nu. Jag känner mig tacksam för det arbete som jag lägger ner och vilka positiva effekter det får för mina elever. Många har dock gnällt kring att arbetet har varit för digitalt men jag har alltid varit mån om att ge båda alternativen på de uppgifter som jag har delat ut. Den digitala tekniken skapar goda förutsättningar för jämlikhet i resultaten mellan könen, då tjejerna tidigare varit överlägsna. Jag har också lärt mig att se mer nyanserat på kunskap, grundskolan är ingen talangtävling. Arbetsron i klassrummet har också medverkat till att jag kunnat samtala med eleverna, ibland flera gånger under en lektion. Det är också något som iPaden bidrar till. Det gör att man tillgång till elevernas muntliga framföranden och inte hänger all tilltro till det skrivna ordet i inlämningen. Det låter kanske galet för en utomstående men man har ofta fullt upp med logistiken i en bildsal och hinner sällan stanna upp för individuella samtal som handlar om idéutveckling eller reflektion kring bilduppgiften. Visst händer det att en och annan spelar och kollar sin snapchat, men det händer ju också att eleven blivit klar lite tidigare eller inte vet vad man förväntas göra, och vi lever ju redan i en värld där gränsen är luddig mellan arbete och fritid. Det gäller ju även mig. Det är också ett förhållningssätt där man kan välja mellan att vara fördömande eller locka till en annan aktivitet tänker jag, mitt jobb har väl alltid haft konkurrens med det som känts mer meningsfullt för eleven?

Nästa steg nu är analysera min bedömning, titta efter mönster som kanske behöver brytas? Men först lite välförtjänt vila!

snösnoppen