Helg äntligen.

Jag önskar att jag kunde skriva hur bra det går för mig, att jag nått min absoluta topp nu efter 24 år i det här yrket. Så underbart och rättvist det hade varit,  men jag sitter som vanligt och hålögt pustar ut efter en ”intensiv vecka full av överraskningar” som en säger.

I veckan har jag börjat fundera på hur jag kan använda elever som resurser i klassrummet, och inom ett arbetsområde i årskurs åtta kan det funka. Jag delade in klasserna i tre delar. Några som ännu inte var färdiga med förra arbetsuppgiften, några som skulle klippa ut popcornbägare som ska designas och en tredje grupp som ska börja skissa på uppgiften och ta vara på inspiration från popkonsten.  Jag försökte nogsamt avväga grupperna. speciellt de som skulle börja skissa på idéer. Nästa vecka när jag vänder på grupperna har jag tänkt att låta varje elev ur ”skissgruppen” presentera sitt arbete för de som klippt ut bägare efter min lilla inspirationsgenomgång kring popkonst. Då får alla som behöver enskilda instruktioner. Jag tror att detta kan falla väl ut. Jag hoppas på det, för jag räcker inte till.

Jag har även lite slugt spridit det något illasinnade ryktet om att jag bara kommer att fylla välarbetade popcornbägare med popcorn. Jag får det tom att låta fullt rimligt och rättvist. Usch, har jag blivit så torr och bitter? Faktum är att det redan höjt två av mina pojkars resultat med två betygssteg. Alltså allvarligt talat, jag är så less på barn som är i skolan för att leka och umgås. Jag orkar inte med det längre. De tar så mycket tid och kraft, jag tvingas ständigt reda ut självklarheter och det ena gänget byts av det andra, jag träffar ju drygt hundra ungdomar varje dag. Och det var inte bättre förr, då var jag mindre rustad men det var å andra sidan nästan alltid elevens fel.  Idag är de en betydligt större klick, ibland så många att min rustning varken gör till eller från,  och jag upplever ofta att det beror på att det är jag som brister i mitt ledarskap och struktur. Det har självklart varit bra för mig att ta tag i det och öka mina kunskaper men ibland kan jag uppleva att jag vaggats in i att fokusera på mina egna brister, medan eleverna lattjar omkring. Det är väldigt frustrerande.

Så nog om det, nu tar jag helg.

 

 

Att arbeta språkutvecklande i bild

Jag fick frågan av en ämneskollega om hur jag arbetar språkutvecklande i klassrummet, vilket inte är solklart för lärare i praktiska ämnen. Själv deltog jag i Borås stads lässatsning för ett par år sedan och fick mycket med mig gällande lässtrategier – men som också behövde omsättas i mitt sammanhang då undervisningen inte utgår från texter i den bemärkelsen.

Jag redovisar det som jag tog till mig från utbildningen och som jag i stort försöker iscensätta i undervisningen. Självklarheter säkerligen, men som man kanske inte alltid kopplar till språkutveckling?

Aktivera förståelse

Inför nya arbetsområden kan man ”smaka på temat” tillsammans och undersöka vad eleverna kan om ämnet genom nyfikna frågor som hör ihop med ämnet, motivet eller arbetsmaterialet. Förförståelse kan även handla om varför vi ska arbeta med detta, syftet med att lära sig och vad man ska lära sig.

Flippad undervisning har lite missvisande blivit ett sätt att komprimera undervisningen men har man tid och möjlighet så är inspelat material ett sätt att aktivera förförståelse, då man kanske förklarar ett enstaka moment eller ord, och även ett sätt att sammanfatta vad lektionen handlar/t om.

Reda ut ämnesbegrepp

Även här undersöka vad eleverna kan och förstår och komma med förklaring till de ord vi använder. Ord kan betyda flera saker beroende på sammanhang.

Visualisera

Vad får eleverna för inre bilder av det som ska göras. Vad ser de själva för möjligheter inom uppgiften? De uppgifter som delas ut i bild har ju sällan rätta svar och för att uppmuntra kreativiteten inte sällan heller tydliga anvisningar kring hur man ska lösa uppgiften.

Bildstöd är ett sätt att hjälpa eleven att visualisera, att ge exempel på olika lösningar och de möjligheter man kan erbjuda inom uppgiften.

Diskutera

Att uppmuntra eleverna att diskutera uppgiften tillsammans och höra sin egen och andras idéer om lösningar kan stärka elever att komma igång med uppgiften. I ett reflekterande ämne som bild är det också en fördel att först muntligt beskriva arbetsprocessen, som ett sätt att omsätta och stärka språket för att sedan kunna göra det mer utförligt och skriftligt i loggboken.

Reflektera 

Reflektion är en viktig del i bild, eleven ska kunna redogöra för tanken bakom sitt bildarbete och inte lämna allt åt slumpen. Allt för många elever är vilsna i att reflektera och det tror jag beror att man allt för snabbt hoppar över leden ovan, förförståelse, förståelse för ämnesrelaterade begrepp, visualisering och möjlighet att diskutera uppgiften. Eleven har helt enkelt ”bara gjort” men inte till fulla delar förstått hur och varför, och då är det ju förstås näst intill omöjligt att också förväntas reflektera.

Att stärka förståelsen inom det egna hemspråket

Med flerspråkiga elever som också kan läsa på sitt modersmål finns fördelen med blogginlägg och att dessa kan översättas till ett flertal språk. Sen är det ju sällan att översättningen är perfekt men den kan bidra till en ökad förståelse för uppgiften och vad som förväntas. Jag har även märkt att svenskfödda flerspråkiga elever gärna också kikar in och stärker upp sig, och ibland har man turen att de också gör det i syfte att kunna återberätta för en kamrat med samma modersmål, de behöver liksom bara orden för det.

Att tänka på vad man säger

Till sist brukar jag spela in mina genomgångar då jag pinsamt nog snabbt upptäckte att jag hade nån slags övertro på om jag bara talade tillräckligt högt och långsamt så skulle jag automatiskt att vara tydlig. Numera är jag mer fokuserad på själva innehållet i det som sägs, men jag faller tillbaka med jämna mellanrum så att spela in sig själv har för mig blivit ett värdefullt redskap.

 

bildämnets to be or not to be

Regnet smattrar mot rutan och påminner mig om att ett nytt läsår är på ingång. Nu är man som mest utvilad men jag har ändå svårt att hitta glädjen inför stundande arbetsår. Det brukar dock ordna upp sig när mina elever strömmar in och fyller lokalerna. De som vill ha bild på schemat, och gärna mer.

Jag visste redan som liten att jag ville bli lärare. För 23 år sedan när jag sökte mig till en lärarutbildning blev valet att undervisa i bild. Jag vacklade lite mellan svenska och bild men eftersom jag hade fyra i svenska och femma i bild så föll ett självklart val på bild. Det här är intressant tycker jag och något som präglar min lärargärning väldigt mycket, på olika sätt, men utgångspunkten för mig var att undervisa i det jag är bäst på. När jag ser tillbaka på min karriär är detta förhållningssätt något som återkommer hela tiden i min roll som lärare. Att lära ut grejer och att se till att jag har tillräckliga kunskaper för att undervisa mina elever om något. Det är också utifrån det perspektivet som jag skriver på min blogg, för att utvecklas och bli bättre inom mitt uppdrag.

I efterhand har jag förstått att det vore mer fördelaktigt för mig om jag istället valt det jag var näst bäst på, svenska. Ämnet bild är antingen under ständig lupp, ska det finnas eller inte? Eller som oftast helt ointressant, som om det redan inte fanns.

Kanske borde praktiskt estetiska ämnen tas bort eller halveras i tid för att ges mer utrymme åt svenska och matte? Att jag, i egenskap av bildlärare, istället borde omformas till att undervisa i de ämnen ”som man verkligen behöver kunna”? Vad ska man tycka egentligen om dessa åsikter som ständigt poppar upp?

Min första tanke är varför våra barn är så kassa på att skriva, läsa och räkna som det pratas så mycket om? Stämmer det verkligen? Ur mitt perspektiv ägs dessa ämnen av en klick kollegor som har mer tid i anspråk för undervisning, statliga kontroller, ämneslag och sambedömning, mindre elevantal, större chans till stöd i klassrummet, i mitt tycke högre löner, mer kompetensutveckling och har flest förstelärare i leden. Om det inte generar högre måluppfyllelse så kanske det är andra ingredienser som saknas?

Som bildlärare ska jag inte ens behöva hävda betydelsen av mitt ämne, jag är less på att behöva göra det gång på gång. Att ha bild ingår i barnens grundutbildning, precis som alla andra av skolans ämnen som bidrar till deras första bildning.

Vilka ämnen som är viktiga eller inte är i sammanhanget fel fokus och ganska ointressant, tänker jag. Det kommer alltid att finnas synpunkter kring det. Jag har t.ex. aldrig haft någon större nytta av avancerad matematik så, i min värld, varför lägga krut på det? Att lägga energi  på vad som är ”viktigt” och ”oviktigt” grusar blicken kring vad som är bildning, vårt gemensamma uppdrag. Det som ska läras ut idag handlar inte bara om kunskaper och färdigheter utan också om inställningar, förståelse och insikter vid sidan om personlig utveckling som ansvar, självständighet, samarbetsförmåga och flexibilitet vilket innebär ett behov av en nyanserad utbildning med flertalet perspektiv och ämnen. Även bild alltså.

Elever i de lägre årskurserna ritar och målar inom ramen för övrig undervisning så det behövs inte som ett eget ämne.” Ett citat ur ett blogginlägg som jag har läst i sommar. Även en ganska vanlig uppfattning om bildundervisning. När bildskapande inte är undervisning som sådan utan ingår i ett lärande som en slags utfyllnad för att helt enkelt lära sig något i ett annat ämne, är det inte samma sak som att ha bildundervisning och kan heller inte jämföras med ämnets innehåll som utbytbart i den bemärkelsen. I detta kan man också krasst undra varför barnen får rita och måla så mycket i andra ämnen när de är yngre, även om det är kul förstås, men frågan kan ändå ställas om pedagoger ”kompromissar” med att ”vinna tid” och att det under dessa lektioner inte sker något aktivt lärande alls från varken det ena eller andra ämnet? Jag upplever ofta att vi driver en skola där undervisningen tenderar att fokusera på aktiviteter och inte lärandet i sig. Det samma gäller mig förstås, för mig och min undervisning, jag måste också återhämta mig för undervisning kräver tid och kraft.

I min roll som bildlärare har jag de senaste åren gett mig in på att lära ut nya nyanser av mitt ämne, i form av medie-och informationskunskap t.ex. att analysera bildspråk på nätet, som jag inte fullt ut behärskar och vet vilken tid och energi detta tar i anspråk. Jag kan lägga fem timmar på att förbereda mig på att dela ut en tanke som ger ungdomarna insikter, som i gengäld  kan ta fem minuter att säga. Så funkar undervisning, den kräver förberedelse, kunskap och medvetna val. Att få till det tar tid och i arbetet är det inte ovanligt att planeringstiden inte räcker till.

Förhållningssättet att jag som som pedagog med ”pedagogiska och didaktiska verktyg” skulle kunna undervisa om allt är något påfrestande, tycker jag. Ett helt orimligt krav. Jag måste ju ha ett stoff, kunskaper som ägs av mig, som jag ska dela ut. Med detta menar jag att det är mycket energikrävande att hoppa in i andra ämnen, nya arenor, som man inte fullt ut är trygg i.

Inför stundande höst har jag utformat ett koncept, även i samråd med mina elevers önskemål, som jag tror ska falla väl ut för samtliga parter. Kortfattat kommer jag att lägga elevens eget självständiga arbete inom fokus på att pröva olika tekniker, redskap och material. I detta kommer även perspektiv på digitaliseringen in i klassrummet. Det finns mängder med instruktioner och inspiration på nätet som gör att jag inte behöver ”rodda” i allt utan istället är förhoppningen att använda min tid åt att iaktta, följa upp, stödja arbetsprocessen och stärka motivationen att ”vilja göra” då eleverna kommer att få välja själva praktiska fördjupningsområden. Försöker omforma feedback i mitt sammanhang, vilket inte är det lättaste med fyrahundra elever.

Därutöver finns ett flertal ganska komplexa ämnen i bild som ska bearbetas, bildspråk som berör bl.a. sexualitet, makt och etnicitet som kräver en aktiv och närvarande undervisning för att få eleverna att förstå olika samband och ges hållbara kunskaper inom bildämnet. I detta lägger jag perspektiv på digitaliseringen som tidsbesparing, att eleven får pröva sin förståelse kring bildspråk genom att skapa egna digitala bilder vilka kan förändras och formas snabbare än med traditionella tekniker, även utan vidgade förkunskaper. I denna senare klassrums kontext är jag som lärare den viktigaste personen, processen avgörs av hur påläst och kunnig jag är. Min erfarenhet säger mig att lärandet helt uteblir om jag dumpar dessa arbetsområden till mina elevers utforskande på egen hand.

Tankar på hur jag som lärare kan använda min tid och mig själv på bästa sätt skapar en fantastisk dynamik, att få kontroll på sin situation är väl alla lärares högsta dröm? En stadig blick på sig själv som en viktig resurs i undervisningen och att lära sig att använda sina styrkor ger energi och mod att pröva nya ingångar.  Att uppmuntra, stötta och även våga utmana detta förhållningssätt tror jag leder till att mycket positivt, värdefullt och hållbart sätts i rullning.

Till sist, jag följer många bildlärare och deras arbeten, bl.a. på Instagram och får ta del av en fantastisk och genomtänkt bildundervisning. Det kan visst ligga nått i det att eleven presterar väl p.g.a. av att ämnet är roligt, men mycket mer beror på lärarens kompetens och drivkraft när eleven lyckas. Fortsatt pepp inför stundande läsår alla bildproffs!