Just saying

Det är förkylningstider. Och samtidigt corona virus tider. Det är inte min domän att undervisa kring corona viruset men jag träffar nästan alla elever på skolan och vet att det är en stor snackis. Det finns en påtaglig oro. Här finns tillfälle att påminna barnen om källkritik. Hur söker man information kring ämnet, varför ska man inte svälja löpsedlar okritiskt? Vem vinner på att sprida rädsla i ett samhälle? Vad är det frågan om, hur farligt är det? Vart kan man vända sig? Hur ska man tänka?

För man ska bry sig om olika saker. Man ska inte skaka av sig allt, hela tiden. Det är okej att bli rädd, ledsen, orolig och arg. Det är något man ska bejaka, inte avvisa.

Tyvärr är detta våra barns framtid, en urholkad miljöpåverkad natur och skumma sjukdomar. Jag känner mig ofta maktlös inför det men jag kan stanna upp och prioritera vad som är viktigast, just nu, och göra så gott jag kan för att ”mina” barn ska orka göra bra val och inte använda skygglappar inför allt som verkar svårt.  Prata om det. Bara säg det, just saying.

Bildens år 2020

Mycket av det nya bildåret har jag förstås ingen aning om och mycket lär bli samma stretande som alltid, men några saker har jag hyfsad koll på.

Den största förändringen är väl att barnkonventionen blir lag och för bildämnets räkning kan ju detta stärka ämnets betydelse? Särkilt intressant är punkt 13.

Skärmavbild 2019-12-30 kl. 07.54.41

Yttrandefrihet kräver kunskap och medvetenhet och jag har under hösten tappert  tragglat det konstnärliga uttrycket för att sprida nya insikter och tankar för årskurs nio. Ett tema som även kommer att ingå i en utställning i slutet på januari, en produkt av vår studieresa till Auschwitz i höstas.

Barnkonventionen stärker även min syn på vikten av att förmedla kunskaper om bildspråk på nätet, hur och varför man påverkas?  Förhållningssätt inom ”annat uttrycksmedel som barnet väljer” såsom Instagram och Tiktok, tänker jag? Medie- och informationskunskap, MIK, tränger sig på och jag känner mig väl förberedd.

Mitt i intensivt julfirande trillade det också in en massa fina förslag på logotype för årets ”Bildämnets vecka”. Bildämnets dag startade jag 2016, mest som en kul grej men har sedan förstått att många av landets bildlärare hänger på och visar upp sin undervisning och manifesterar ämnet. I vårt led behöver vi den boosten, fantastiskt! Sedan förra året blev det en hel vecka och kanske om jag har ork och lust så det blir det nått speciellt event här i Borås detta år. Det har varit en dröm för mig länge att ordna ett slags Edcamp, så helt omöjligt är det inte. Håll utkik på Facebooksidan Bildämnetsdag som jag driver tillsammans med Åsa Fant

Sen ska jag förstås få lite ordning på mina studier och göra mitt bästa för att bli klar med min magisteruppsats i pedagogiskt arbete. Ingångar finns det många av, alla lika intressanta och värdefulla för ämnet. Lite skralt med tunga hyllvärmare i ämnet bild. Det som intresserar mig mest just nu är anpassningar, digitaliseringens betydelse för ämnet och ökad måluppfyllelse för pojkar, så har jag tur så lyckas jag tvinna ihop allt det där till något läsbart. Jag ser faktiskt fram emot att sjunka ner i bokträsket igen och försöka få till något vettigt.

2013 startade jag den här bloggen och även om jag har vacklat genom åren så känns det som en god vana. Det är kul att ni orkar läsa, och för väl att ni inte är allt för många så jag slipper kränga diskmaskiner och rodda tävlingar utan kan vara en alldeles vanlig fröken som inte kan eller förstår allting, än.

Gott nytt 2020!

 

 

 

 

Hem och vila, lite till.

I jakt på ett par sista grejer i mataffären för att göra julafton komplett, så fick jag inte gång bilen på parkeringen. Alltså den startade men kopplingen satt fastkilad och jag kunde inte växla in backen. Stunden var kommen då jag insåg att jag inte är fullt lika utvilad och fräsch som jag intalat mig, och även påtalat. Inga svarta hål i sikte här inte, har jag ju sagt, ganska många gånger. Ett ögonblick i min oglamorösa tiotusenkronors bil förändrade detta och hela min sunkiga och slitsamma lärarkarriär passerade revy.

I mörkret såg jag plötsligt en räddning, en gammal elev till mig, så passande. Du där, kom och putta, ropade jag och började dessutom kalla honom för Emil? Efter över tjugo år i yrket börjar vissa saker falla sig naturligt konstigt nog.  Att delegera i detta fallet och som alltid gör ungarna faktiskt som man säger, även om de är en bra bit över trettio.

Jo stackarn fick ju börja putta, tillsammans med en vän. Helt inne i egen panikbubbla föreslog jag att ”Emil” skulle sätta sig bakom ratten. I ett svagt minne fick jag för mig att han valde verkstad på Viskastrand och borde ha en gedigen erfarenhet av bilar? Men det visade sig att han inte hade körkort. Jaha?

Nämen okej, jag var tvungen att släppa iväg pojkarna till slut. Tog en djup suck och inväntade plan B när jag plötsligt gjorde en omvälvande insikt. I mörkret med ett par numera ganska slöa glasögon var det ju inte ”Emil”, utan en nuvarande elev i årskurs 9. Ooops.

En stund senare kom min man traskande, rättade till mattan i framsätet och backade med lätthet ut bilen från parkeringen. Hem och vila, lite till. Jag var ju uppenbarligen inte helt klar med det, skönt att ha det framför sig nu.

Hoppas att du också tänker på vikten att vila, koppla av och koppla bort.

när det lackar mot jul

Jag struntar blankt i betygssnack den här terminen, tycker det dränerar mer än det ger att sitta med nästan 400 samtal på en vecka och raljera bokstäver hit och dit. Istället har gjort helhetsomdömen som ligger till grund för betyget, ifyllda rutor att begrunda med de kunskapskrav som vi har behandlat under hösten och utöver det de enskilda arbetsmomenten. Det blir i runda slängar femtusen klick men hellre lite ömma fingrar än att riskera att trilla ner i ett svart hål så fort ledigheten startar. Jag har gjort rätt för mig känner jag. Och mår bra.

Nåväl, vad ägnar jag tiden åt nu då den sista timmen? För årskurs nio provar jag mig fram med en ny idé som jag aldrig tänkt på tidigare, även om den känns ganska självklar.  Det handlar om Kalle Ankas jul, det kära Disneyprogrammet som sänds varje julafton klockan tre. En stund att nicka till efter det fettrika matintaget kan tänkas men som ändå upprör många känslor vid eventuella förändringar.

Alla barn firar ju inte jul, några ungdomar kanske inte har varit här särskilt länge eller lever i familjer med djup rot i andra traditioner. Att då hänvisa till Kalle Ankas jul som ett svenskt kulturarv kan ju vara av intresse oavsett religion. Programmet hamnar alltid i topp i tittarlistor och det är väl ungefär 3,5 -4 miljoner människor i vårt avlånga land som sitter fastnaglade framför teven trots att innehållet knappt förändrats på dryga 60 år.

Jag tänker att det är en kul grej. Och lite svår att förstå sig på, programmet hade ju med lätthet kunnat konkurrerats ut med sina blurriga filmsnuttar, helt tagna ur sitt sammanhang, så vad är hemligheten?

Med hyfsat intresse har mina elever först fått se ett underhållningsprogram från 60-talet, typ det begynnande Landet runt ( som de förvisso inte heller känner till). Det är svartvitt, stundtals ljudlöst, klippen är jättelånga och inte alls det vi är vana vid idag. Ingen grafik, ingen digital teknik. Så skulle man tvingas kolla på det där – hur tacksam skulle man inte vara för en timmes färgglad tecknad film? På självaste julafton dessutom när man har flera timmars umgänge med släkten att se fram emot.

Kalle Ankas jul började sändas i SVT 1960 och de äldsta tecknade filmerna är från slutet av femtiotalet. Det är inte själva faktan i sig  som är poängen när jag ska visa ”tomteverkstan”. Mina elever var ju relativt unga 2012 då just detta avsnitt censurerades så ingen utav dem hade något större minne av den debatt som detta bidrog till. Vi har helt enkelt tittat på den ocensurerade versionen av tomteverkstaden, det finns ett par stycken på youtube utlagda av pliktrogna julfans som tycker att allt ska vara som förr. Efter filmklippet har mina elever fått gissa vad som censurerats bort.

Vi har pratat om nidbilder, att världen förändras och även vårt förhållningssätt och att TV och filmproducenter tar ett allt större ansvar för att inte sprida schablonbilder av människor som späder på våra fördomar. Och att reagera när det inte förhåller sig på det viset. Även om man var inne och klippte i den heliga tomteverkstan, så fanns där ett väldigt gott syfte som var större och mer betydelsefullt än att mossigt motverka utveckling och förändring. Det enda anmärkningsvärda kanske var att det inte skedde förrän 2012?

Jag är rätt nöjd faktiskt, jag tycker det blev bra och intressant även om vi i slutet på dagen hamnade i negerbollsdiskussionen. Men det är väl så att alla generationer behöver beta av det där, det gör sig inte av sig självt.

Betygsanalys

Jag har varit väldigt nöjd med mig själv hela dagen. Gått omkring och skrockat om hur bra jag mår, för jag tycker verkligen att det är fantastiskt att må bra. Det är så jobbigt att må dåligt, det tar så mycket energi och fokus på det man måste beta av. Nöjd med betygen var jag också, såpass att jag var nyfiken på resultatlistan. Jag brukar kolla av fördelningen både mellan betygsgraderna men även mellan killar och tjejers resultat.

Sen var jag tvungen att gå ut en sväng. Coola ner mig lite.

Men för helvete. Visst har jag god måluppfyllelse, enbart 3 av drygt 380 elever har F den här terminen., men.. Nu får det vara slut på lekandet i klassrummet känner jag.

Efter att en kollega värmt upp mig i matsalen under det ständiga temat denna höst ”De verkar inte förstå att de är i skolan” typ, tänker jag att det är hög tid att göra upp med småkillarna. Jag jobbar på en hyfsat problemfri och lugn skola ute på landsbygden, barn som växt upp i rymliga villor, med husdjur och allt man tänkas behöva för att bli trygg och må bra. Det är inte okej att resultaten ser ut såhär, de borde ligga högre tänker jag.

Alltså jag har verkligen vänt och vridit på mig själv som lärare denna höst, det är sällan jag kan se tillbaka på mig med sådan förträfflighet.  Jag tror faktiskt inte att jag kan toppa mig själv i det arbete som jag har lagt ner., under de förutsättningar jag ges. Men mitt fokus har varit på att få alla elever ”godkända”, och jag inser nu att en stor del av den energin har jag fått lägga på ren barnpassning. Jag har fått ägna mig åt självklara saker som att ”sitta på sin plats”, inte gapa, inte ta sönder saker, inte springa i klassrummet, inte spela, leka och tålmodigt gett enskilda instruktioner om och om igen till en allt större målgrupp som också verkar tro att det är helt okej att välja bort. Syna siffrorna nedan, se var killarna hamnar i betygsskalan. Är det rimligt att de är så mycket sämre?

Skärmavbild 2019-12-12 kl. 17.25.23

Det handlar om en ganska stor del av våra elever som dessutom medverkar aktivt till att sänka arbetsmoralen, för jag tror inte med jag hört från kollegor under veckan att det här bara handlar om bildämnet.  Jag blir arg och less att inget görs, att inget intresse finns för den här gruppen som inte klarar eller vill tillmötesgå skolans högre krav trots anpassningar och egen kapacitet. Jag har drivit på mig själv för att göra skillnad men har nästan inga elever i den högre betygsskalan. Risken är då att jag tvingats sänka kraven eller att väntetid gjort att motivation och lust sinat hos de mer utvecklings benägna?  Det är ju näst intill omöjligt att fånga upp elever i en gemensam undervisning när det ser ut såhär.

Femton av de killar med E i varje årskurs hade lätt haft ett F utan min insats och då är ju frågan om ett E egentligen är ett större problem? Varför analysera elever som har E? kanske borde det vara en pop up ruta även här, som vid F. Typ ”Nu har du fyllt i betyget E vid tre terminer , beskriv varför eleven inte har utvecklats inom ämnet?”

Jag funderar på nästa steg. Varför blir det såhär? Jag tänker börja med pojkarna som har D och flickorna som har C, granska och jämföra. satsa på att fler killar satsar på de högre betygen snarare än att hålla sig ovanför ytan.  Men sen tror jag som sagt att en stor del av mina E killar måste nog hela skolan reflektera kring och följa upp, tillsammans.

Jag har själv redan idag förberett en klass som nästan bara består av killar som lattjar runt och inte tar ämnet på allvar. Jag har bestämt mig för att lära känna varenda en på djupet för att förstå vad som är grejen med killar och skola, och kanske nån gång lyckas komma vidare. Kanske blir min masteruppsats? bland alla andra grejer jag vill fördjupa mig i.

Men fy, jag har det jättejobbigt just nu. Det blev väldigt körigt för mig helt plötsligt, jag som var som var så himla nöjd.

 

Efterord: Såhär dagen efter har jag förstått att väldigt många läser detta inlägg och jag vill lägga in en brasklapp om att jag inte är ute efter ordningsbetyg eller den typen av konsekvenser, ej heller skuldbelägga föräldrars fostran. Jag tycker bara att man generellt borde vara mer nyfiken, reflektera och åtgärda, pröva och ompröva, inom olika perspektiv på detta – för vi har väldigt många elever som inte tror sig ha en chans, som inte ser meningen med skolan, och de allra flesta är pojkar.

 

#mallinday

Skärmavbild 2019-12-10 kl. 18.03.07

Här står jag på betald arbetstid och visar mina bästa moves på TikTok, inte under lektionstid dock. Då är det mobilförbud, även för fröken.

Det är ju min namnsdag idag den 10/12 och jag tar alla chanser att pigga upp mig själv, och en god väg är ju att pigga upp andra omkring mig. #mAllinday gav en del utdelning och grattis i flödet, pepp att orka streta på, men flöt annars på ganska lugnt. En vanlig tisdag helt enkelt. Det serverades fiskgratäng med ris. På skolgården hade flaggan inte hamnat i topp utan svajade närmare mot mitten på grund av fastfrusna vajrar, kanske fanns det en mening med detta då det visade sig att Marie Fredriksson sjungit färdigt?

Nästan alla mina betyg är klara och omdömen därtill, bara en klass kvar av 16. Nu ska bara hålla i mig så jag inte jag går in och ändrar nått strax innan tolv i natt. Jag kan ju vara lite impulsiv på kvällskvisten när kreativiteten slår över.

Nåväl, en bra dag att fira mig själv. Att vara en Malin, all in.

 

I granens topp

Jag och mina tjejbarn köpte en julgran idag och jag betalade med swish, och skickade fel naturligtvis. Jag blev först lite tyngd av att jag kanske betalat det dubbla för en gran, men  tänkte ändå att jag kanske gett någon en trevlig överraskning? Och vem vill inte ha det? Jag bad lite försiktigt om att få pengarna tillbaka och det fick jag, inga problem. Så glad och tacksam skickade jag ett kort på min julgran till ”min nya vän” som skrev tålmodigt och snällt tillbaka att hon tyckte den var fin. Inte nog med att hon var en ärlig medmänniska, hon hade bra smak också. Faktum var att när granen väl stod klädd i vardagsrummet så kände jag att den kanske trots allt var värd 600? Att jag skulle skicka tillbaka pengarna igen till den där AnnBritt, för hon verkar ju så himla snäll och gullig?

Nu vet jag inte riktigt vad jag vill med att berätta den här erfarenheten. Jag kanske är ovanligt lättköpt och får ofta också höra att jag är lite väl naiv emellanåt, men jag tänker att det är väl snarare den som kör fulknep och luras som behöver skärpa till sig?  Tacksamhet är något jag även fått lära mig att öva upp i stort och smått, och det har blivit näst intill beroendeframkallande. Det är en så väldigt skön känsla att vara nöjd. Som att t.ex. njuta av en fin gran. För halva priset dessutom. 🙂

78594549_2562113887241928_9135113924960583680_n

bildanalys med emojis

Den här idén dök upp under min tid på fritids då jag ville prova bildanalys med mindre barn dvs barn som inte kan läsa och skriva. De fick då uppgiften att tolka bilder med hjälp av emojis, som små minneslappar för att beskriva känslan i bilden.

När vi i årskurs åtta arbetar med att designa popcornbägare med inspiration av popkonst och uppgiften också består av att kombinera text och bild, så tänkte jag att kanske skulle damma av mina fritidsuppgifter? För vår vardag består ju väldigt mycket av kombinationen text och bild, vi chattar och skickar sms med piktogram, emojis.

Jag har delat uppgiften i en gruppdiskussion och sedan en självständig uppgift. Grupp diskussionen är ett antal påhittade scenarion tex

Skärmavbild 2019-11-21 kl. 13.10.07

Jag lägger mig inte i diskussionerna så mycket, de kan kännas lite personligt och inget behöver skrivas ner eller lämnas in.  Det är väl mest ett tillfälle att få diskutera olika emojis, och det faktum att en såpass enkel bild kan ha flera tolkningar. Att man kan koppla tolkningar till sig själv, vi uppfattar likt eller olikt beroende på våra erfarenheter t.ex. Då blir det också tydligt att mottagaren spelar en stor roll när vi ser och ska tolka bilder, dels att tänka på hur något kan mottas och dels hur man själv tar emot.

Skärmavbild 2019-10-22 kl. 21.29.59

När diskussionsdelen är färdig får man en självständig uppgift som kretsar kring att hitta emojis i olika konstverk dvs inte riktiga emojis men känslouttryck, och hur man sedan uppfattar bilden som helhet.

Det här konstverket tex av Lena Kronqvist, vilka emojis hittar man i den? Skärmavbild 2019-11-21 kl. 14.39.13 Skärmavbild 2019-10-22 kl. 21.49.53Skärmavbild 2019-11-21 kl. 14.43.14

Det blir väldigt tydligt att det finns många olika saker på gång i bilden som skapar olika intryck att reda ut, och uppgiften är nog lite svårare än vad jag först trodde, i all sin enkelhet. Men allt som väcker engagemang och egen drivkraft hos eleven, en utgångspunkt för att börja tänka och analysera.

Konstens memes

Sjuorna har påbörjat ett porträtt tema och jag kämpar på med traditionella medel att lära ut ansiktets proportioner. Jag försöker få lite fler infallsvinklar och en sak gällande porträtt är den digitala tekniken bakom Deep fake. Ett sätt att uppmärksamma olika digitala filter som man täcka sitt ansikte med i flera sociala medier, en teknik som även följer rörelser och reagerar på om man öppnar munnen tex. Barn kan ju få för sig att det alltid varit så men för oss som typ bytte kottar med varandra på rasterna och inte hade varken mobiler, Snapchat eller Tiktok vet att tekniken utvecklas i en rasande fart. Det kan vara bra att stanna upp och reflektera kring möjligheter och konsekvenser så Deep fake är ett bra sidospår till ansiktets proportioner, tänker jag.

Skärmavbild 2019-11-09 kl. 19.15.34

 

En glad överraskning är att vårt svenska nationalmuseum köpt in två porträtt av 1700-tals konstnären Joseph Decreaux som är väl värt att uppmärksamma i undervisningen. Dels är det ju lite spännande att se dessa en aning smått otraditionella självporträtt, när man tänker 1700-tals porträtt, det är nästan mer som selfies tagna i stunden. Fast med olja på duk, vilket tog sin tid. Ett fantastisk hantverk! Vi ska ju dessutom så småningom prata hudnyanser inom porträtt temat. Ansiktsuttryck är också aktuellt.

Sen har ju Decraux konst fått ny tappning under vår tid, i form av memes.

Nyheten fick jag ta del av via Nationalmuseumets Instagramkonto @nationalmuseumsweden

För visst känner du igen de här?

Skärmavbild 2019-11-09 kl. 19.05.32

En enkel sökning efter decreux meme på google bilder. I vanlig ordning är jag ungefär tio år efter, den här typen av memes började publiceras 2011. Memes är ju också ett slags interna skämt eller meddelanden, fattar man inte så är man liksom inte med i gänget. Jag pustade dock ut en aning när jag förstod att texterna är hämtade från rapmusikens värld där mitt intresse är relativt svalt. Helt obegripligt för mig, men en och annan tonåring kanske tycker att detta är lite coolt?

Mer om Decreux meme hittade jag på YouTube.

 

Anpassad bildundervisning

Som bildlärare med 380 elever har jag på ett ungefär 400 individuella anpassningar att ta hänsyn till i undervisningsprocessen. Dessa är fördelade inom elevens unika behov såsom t.ex. dyslexi, språkstörning, koncentrationssvårigheter, motorik, social stöttning till diabetes och allergier som kan påverka elevens vardag i skolan.

Det stora antalet anpassningar har medverkat till att jag som undervisande lärare gör generella anpassningar dvs anpassningar i syfte att nå ut till mina elever med särskilda anpassningar och även tillgodose en undervisningsstruktur som är fördelaktig för alla elever. Skolan jag arbetar på f.n. har t.ex. anvisningar för en god klassrumsstruktur såsom sittplacering, skriva lektionens innehåll på tavlan, redogöra syftet med lektionen och ge instruktioner kring förväntningar och stöd i hur eleven ska genomföra detta. Att även samla in mobiltelefoner ses som en god start för en lyckad lektionsstruktur.

Hur kan det då se ut när jag får en klass på 24 elever? Nedan ses ett utdrag från en klass då mentorer delat särskilda anpassningar till undervisande lärare.

  • Lyssna på arabiska när så är möjligt, nivåanpassade läromedel
  • Inläsningstjänst, Legimus
  • Kolla upp att eleven förstått och kommit igång, checka av under lektionen, korta, enkla instruktioner,
  • Arbeta i små steg och med konkret material, (Under lektionstid finns en resurspedagog tillgänglig som stöd för att förklara ord och begrepp. Gäller ej bild? )
  • Möjlighet att gå ifrån en stund, om A blir arg
  • Samtal som stöd för att förstå sociala situationer
  • Behöver bekräftelse och att bli sedd varje dag
  • Kolla upp att eleven förstått och kommit igång, checka av under lektionen, tydliga instruktioner, ge stöd att eleven ska lära sig hållbara strategier och metoder, om möjligt en extra genomgång, gärna med bildstöd
  • Hjälp att komma igång, kolla upp att hon har förstått, inte bara genom att fråga henne
  • Ge stöd i att planera arbetet
  • Behöver korta pauser, arbeta tio minuter pausa 5.
  • Eventuella tillrättavisningar sker via personal på ..enheten.
  • Korta, enkla instruktioner, visuellt stöd, visualisera ord och begrepp, avgränsa textmängden.

För att hålla reda på mina elevers behov har jag färgmarkerade sittplaceringar. Röd för eleven som behöver Möjlighet att gå ifrån en stund, om hen blir arg eller behöver samtal som stöd för att förstå sociala situationer (dvs lågaffektivt och även förebyggande bemötande)

Rosa för eleven som behöver bekräftelse och att bli sedd varje dag. Blå står för ”språk” vilket innebär elever som behöver lyssna på arabiska när så är möjligt eller behöver korta, enkla instruktioner, visuellt stöd, visualisera ord och begrepp, avgränsa textmängder. Orange innebär elever som har olika fysiska besvär tex diabetes, allergier eller annat som gör det lämpligt att placera eleven närmast utgången då hen kan behöva smita ut för sin spruta, medicin, toalettbesök eller annat. Dessutom vore det ju beklagligt att ge tillsägelser till en elev som håller på att svimma av för lågt blodsocker och därav inte påbörjat sitt arbete eller undra högt inför alla varför eleven springer på toan hela tiden?

Mina gröna elever är de som direkt behöver återkoppling och häri får jag oftast göra en mer individuell avvägning som även kräver att jag lär känna mina elever.

Även fast en elev som behöver stöd i korta, enkla instruktioner, visuellt stöd, visualisera ord och begrepp.. och sålunda är i behov av direkt återkoppling efter en genomgång kan denne ha tillräckligt stöd genom att iaktta sina bänkkamrater för att starta upp. Däremot kan istället eleven som behöver korta pauser, arbeta tio minuter pausa 5 hållit sig sysselsatt med annat under genomgången och behöver direkt återkoppling av enskilda instruktioner,  ibland i så pass omfattning att jag behöver förklara syftet med att vara i skolan överhuvudtaget, varför man har bild på schemat för att slutligen och äntligen hamna i dagens mer relevanta lektionsinnehåll. Det kan ta sin tid och medan de andra eleverna kanske hämtar färg och penslar kan det i den tumulten ske en missuppfattning hos eleven som behöver stöd för att förstå sociala situationer som hamnat i en konflikt med eleven som behöver möjlighet att gå ifrån en stund, om hen blir arg. I en sådan situation behöver alltid den rosa eleven gå på toa, vilket jag inte nekar till men ändå måste hålla koll på så hen faktiskt kommer tillbaka. Det är också så att rosa elever ofta när en bristande självkänsla och pockar på uppmärksamhet vid helt fel tillfälle och de kan finnas fler. Jag tycker det är intressant med barn som mitt i mitt engagerande medlande i en konflikt vill ha uppmärksamhet för att ställa en högst oskyldig fråga. Nu? Man har två ilskna elever i varsin näve och så ska man svara på hur man blandar lila?

Under tiden har eleven som behöver lyssna på arabiska när så är möjligt försökt göra det bästa av situationen och börjat rita av hemlandets flagga och är inte ens i närheten av vad lektionen ska innehålla, trots att lektionsupplägget tydligt står på tavlan. Ibland hinner jag lägga upp lektionen i ett blogginlägg vilket har fördelen att texten enkelt kan översättas till en rad olika språk, men ibland är det så att eleven inte har erfarenheter av skola tidigare och helt enkelt inte kan läsa på sitt modersmål. Jag kan även nämna att det är en betaltjänst idag att slippa reklam på sin gratis blogg och att det har skett smärre kulturkrockar när jag som lärare ber en elev läsa ett blogginlägg som kan avslutas med underklädesreklam för damer eller en undran om man är torr i slidan? Nu vet ju jag en del om algoritmer så jag har själv blivit en aning förskräckt, och tro mig, jag är noga med vad jag söker på med min jobbdator men eftersom jag har en domänblogg som läses av främst kvinnor mellan 45-55, är själv i åldersspannet,  som tydligen även förmodas förväntas köpa denna typ av produkter så kan jag kan inte göra så mycket åt det där. Jag kan bara hoppas att det inte är mina texter som orsakar slidtorrhet.

Nåväl, kan inte eleven läsa på sitt hemspråk så finns appen Say hi, vilken kan få varenda tonåring jorden runt att vilja, typ, inte finnas mer. Å andra sidan är det ett väldigt effektivt sätt att motivera till att öva upp sin svenska. Say hi funkar så att jag pratar in i min mobil och ut kommer sedan samma prat fast på annat språk. Ungefär ”Jag vill att paraply fast med pappret sluta prata rita stor gubbe”.. Den kräver lite att man förstår den andres språks rytm, dvs hur eleven sätter svenska ord i ordningsföljd, att det är tyst runtomkring och att man tar det i korta meningar som man upprepar med lite olika nyanser. Uppmärksamheten leder till en oerhörd pinsam situation för eleven som i mitt tycke kräver att man gör det till en lättsam lek och även involverar svensktalande elever, som t.ex. får lära sig ett och annat ord på nya språk. Det är dock väldigt viktigt att göra sitt yttersta för att nå elever språkligt, i det märker man ganska snart att bristande förståelse inte alltid beror på språket utan kan ha helt andra orsaker. Eventuellt nya anpassningar på gång med andra ord, när en ändå är igång.

Just anpassningar har jag tänkt ska bli nästa projekt i min master utbildning. Jag tänker att det är intressant och relevant att undersöka effekterna av anpassningar och hur dessa eventuellt skulle kunna göras ännu bättre, under skrala förutsättningar. Och hur går det rent praktiskt till? Jag har verkligen slagit knut på min kreativitet för att få det att fungera, är det nån på övervåningen som ens funderar på hur jag som bildlärare ska lyckas med detta ökade individualiserande?