Lov, because I’m worth it

Omdömen är inskrivna och sista mailet för dagen besvarat. Lite synd att lägga deadline en torsdag, det är nog inte bara jag som får ägna fredagskvällen åt oroliga mammor, eller så är jag den svaga sorten som gör det? Jag tycker om att lösa saker direkt, så jag väljer att se det som en styrka.

Men det är SÅ mycket jobb, galet mycket, för mycket för att det ska kännas roligt just nu. Jag började häromveckan att dokumentera min dag med foton bara för att få förståelse för allt jag gör. Och jag håller igång en hel del, varenda minut räknas då jag även insåg att mitt kaffedrickande inte innebär att jag tar paus. Jag har bara en annan smak i munnen medan jag betar av allt som behöver göras.

Kvällens brevskrivande gjorde mig även nyfiken kring de anpassningar som jag är ålagd att göra, har jag verkligen gjort allt det jag ska för att utveckling. kunnat mynna ut i annat än en betygsvarning för hennes barn? i en kanske allt för snabb kalkulering insåg jag att jag har ungefär 400 enskilda anpassningar att hålla reda på i veckan, 25 per klass. det kan förstås variera beroende på vad vi gör men i lektionsplaneringen måste jag begrunda lösningar kring elever som har svårt att läsa och skriva, som behöver en bensträckare, sittplacering längst fram pga dålig syn eller längst bak pga av snabba toalettbesök, vilka som är i behov av enskilda instruktioner och de som behöver återkoppling i olika individuella skepnader.

Utöver det är samtliga 380 elever även helt normala tonåringar med fel och brister, humörsvängningar, sockertoppar, lågt blodsocker, hormonstinna och har dåliga dagar för att inte tala om hur jobbiga glada, uppsluppna och lyckliga ungdomar kan vara. Faktiskt, synd att klaga,  men glatt humör kan skapa en ljudnivå som skär ända in i märgen.

Mellan lektionerna är det institutionen som ska skötas och underhållas, det ska vara fräscht och iordning. Numera städas det bara varannan dag så då måste fröken ta en tur med sopborsten och disktrasan för att det inte ska gro igen allt för mycket. Jag ska hinna upprätthålla en klassrumsstruktur med sittplacering, se till att de sitter där de ska, jag lägger ofta fram mapparna enligt sittplaceringen eftersom det ger en lugnare start. Jag ska skriva dagens innehåll på tavlan, samla in mobiler och hålla koll på närvaron och de bilder som las på tork förra veckan.

Det vi gör under lektionstid är planerat av mig och även ett arbetsmaterial som själv måste bygga. Det finns ingen bok att beta av kapitel i. Jag lägger mycket tid på att utforma min undervisning och säkerställa att innehållet är i enlighet med kursplanen och att anpassningar följer med i materialet. Jag spelar in genomgångar kring olika undervisnings upplägg för de som missat genomgången eller behöver en till och lägger undervisningen på blogginlägg så att texterna kan översättas, fyller pingpong med innehåll och numera pressar eleverna mig att använda google classroom. Jag är lite motståndare till eftersom alla vårdnadshavare så lätt ges tillgång till sina barns arbeten via loggboken på pingpong, och därmed också ökad förståelse för bedömningen. Och att jag ska vara överallt och håll koll på inlämningar från alla håll.

Nä, jag orkar inte fortsätta skriva… nu är det lov och jag förtjänar verkligen lite ledighet!

muntliga redovisningar

En anpassning som jag har svårt för är enskilda muntliga redovisningar, det ställer liksom till det för mig och den lilla tid jag har i helklass. Jag och eleven måste ibland gå undan och då kan jag märka att jag är ganska stressad och otålig att jag fyller i en del svar själv. Därför har jag tänkt en del på att det skulle vara såå skönt, säkerligen både för eleven och mig, om hen kunde få ro att göra detta på egen hand. Spela in sina svar i frågeformuläret, bildanalysen eller vad det nu kan vara som behöver återkoppling.

Jag har testat lite olika dokument men får inget att fungera förutom på pages. På pages hade eleven lätt kunnat kopiera frågor, klistra in och sedan klicka på media symbolen och välja ”spela in”

Sen är det enkelt att flytta det inspelade svaret till frågan. Och själv kan jag lyssna en gång till, liksom jag kan gå tillbaka och läsa en gång till för de som lämnat in skriftligt. Eller att bara få lyssna när jag har tid för det, och inte har en bildlektion under uppsikt samtidigt. Har de inte pages själva kan de ju använda min dator, tänker jag. Att man har ett litet spela in krypin som eleven kan använda när hen förberett sig med lite stödord? Det får bli nästa projekt.

Skärmavbild 2019-10-24 kl. 21.10.02

halloween och källkritik

Jag bryter av i årskurs sju för lite smågrejer, men ändå viktiga saker, som jag kopplar till det stundande höstlovet då många även ”firar halloween”. Tonåringar har en tendens att fascineras av skräck och jag väl tänkt att utveckla det temat lite men än så länge har jag bara en grej. Det är Momo Challenge. För er som inte känner till det var det en bild på en figur som kallas Momo och en ödesdiger och skräckfylld utmaningstävling – Challenge, som spreds i Sverige för drygt ett år sedan. Det påstods att Momo kunde få barn att utföra förfärliga saker med risk för att det skulle hända dom själva något lika illa och skrönan växte sig snabbt större med berättelser om barn som t.ex. tvingats hugga ner syskon med kniv och själva ta sitt liv. Det surrades fortfarande friskt fantasifullt bland elever i klassrummet när jag visade bilden på Momo. Jag trodde kanske att det var lite ”old news” men det har blivit ett väldigt värdefullt samtal med de klasser som jag har undervisat.

Skärmavbild 2019-10-23 kl. 21.24.18

Man måste läsa på om Momo Challenge (orkar själv bara dela inspirationen här och nu) för eleverna vet mycket och även en del bristande faktakunskaper poppar upp.  Det är just detta jag vill komma åt. Hur kommer det sig att man tror på det här?

Jag har berättat för eleverna vad ett viralt fenomen är, varför det sprids så snabbt i just sociala medier – vi har våra vänner där och människor som vi litar på. Även vuxna går på grejer utan att kolla källan men är kanske inte så rädda för Momo men varnar gärna, och lite för snabbt,  för tex hackers eller andra som man tror är ute efter att tömma våra bankkonton. Samma fenomen men våra rädslor ser lite olika ut.

Precis på samma sätt som man bör kollar källan på information och nyheter, som man delar eller på annat sätt använder,  så är det väldigt viktigt att man även kollar varifrån en bild kommer ifrån. Påminde om viralgranskaren.se där man kan söka saker som dyker upp i flödet. Att dela allt för snabbt kan leda till att man aktivt bidrar till att skrämmas i onödan eller t.ex. spär på fördomar och sprider propaganda.

Och är det inte fascinerande också att en bild kan ge så mycket ”påhittad information”? Människor har gott om fantasi. Vad hade hänt om bilden inte fanns utan bara text, hade det fått samma spridning och effekt?

Jag har haft ganska stökiga klasser idag med elever som i vanliga fall inte alltid lyssnar så noga men idag var alla intresserade och engagerade. Några tycktes få aha upplevelser och jag tycker väl som vanligt att det är så synd att många barn får bearbeta det här på egen hand med fritt spelrum på internet, det blir både tyngd och allvar i det när man gör det i skolan.Och även enklare, om jag jämför mitt yrke med mitt föräldraskap. Ett aktuellt ämne, internet kunskap, bildspråk, bildanalys, källkritik – en ganska välfylld och värdefull kvart tänker jag.

 

Bilden hämtade jag här: https://www.nme.com/blogs/what-is-momo-your-guide-to-the-horrifying-meme-billed-as-the-new-slenderman-2364215

Helg äntligen.

Jag önskar att jag kunde skriva hur bra det går för mig, att jag nått min absoluta topp nu efter 24 år i det här yrket. Så underbart och rättvist det hade varit,  men jag sitter som vanligt och hålögt pustar ut efter en ”intensiv vecka full av överraskningar” som en säger.

I veckan har jag börjat fundera på hur jag kan använda elever som resurser i klassrummet, och inom ett arbetsområde i årskurs åtta kan det funka. Jag delade in klasserna i tre delar. Några som ännu inte var färdiga med förra arbetsuppgiften, några som skulle klippa ut popcornbägare som ska designas och en tredje grupp som ska börja skissa på uppgiften och ta vara på inspiration från popkonsten.  Jag försökte nogsamt avväga grupperna. speciellt de som skulle börja skissa på idéer. Nästa vecka när jag vänder på grupperna har jag tänkt att låta varje elev ur ”skissgruppen” presentera sitt arbete för de som klippt ut bägare efter min lilla inspirationsgenomgång kring popkonst. Då får alla som behöver enskilda instruktioner. Jag tror att detta kan falla väl ut. Jag hoppas på det, för jag räcker inte till.

Jag har även lite slugt spridit det något illasinnade ryktet om att jag bara kommer att fylla välarbetade popcornbägare med popcorn. Jag får det tom att låta fullt rimligt och rättvist. Usch, har jag blivit så torr och bitter? Faktum är att det redan höjt två av mina pojkars resultat med två betygssteg. Alltså allvarligt talat, jag är så less på barn som är i skolan för att leka och umgås. Jag orkar inte med det längre. De tar så mycket tid och kraft, jag tvingas ständigt reda ut självklarheter och det ena gänget byts av det andra, jag träffar ju drygt hundra ungdomar varje dag. Och det var inte bättre förr, då var jag mindre rustad men det var å andra sidan nästan alltid elevens fel.  Idag är de en betydligt större klick, ibland så många att min rustning varken gör till eller från,  och jag upplever ofta att det beror på att det är jag som brister i mitt ledarskap och struktur. Det har självklart varit bra för mig att ta tag i det och öka mina kunskaper men ibland kan jag uppleva att jag vaggats in i att fokusera på mina egna brister, medan eleverna lattjar omkring. Det är väldigt frustrerande.

Så nog om det, nu tar jag helg.

 

 

Att arbeta språkutvecklande i bild

Jag fick frågan av en ämneskollega om hur jag arbetar språkutvecklande i klassrummet, vilket inte är solklart för lärare i praktiska ämnen. Själv deltog jag i Borås stads lässatsning för ett par år sedan och fick mycket med mig gällande lässtrategier – men som också behövde omsättas i mitt sammanhang då undervisningen inte utgår från texter i den bemärkelsen.

Jag redovisar det som jag tog till mig från utbildningen och som jag i stort försöker iscensätta i undervisningen. Självklarheter säkerligen, men som man kanske inte alltid kopplar till språkutveckling?

Aktivera förståelse

Inför nya arbetsområden kan man ”smaka på temat” tillsammans och undersöka vad eleverna kan om ämnet genom nyfikna frågor som hör ihop med ämnet, motivet eller arbetsmaterialet. Förförståelse kan även handla om varför vi ska arbeta med detta, syftet med att lära sig och vad man ska lära sig.

Flippad undervisning har lite missvisande blivit ett sätt att komprimera undervisningen men har man tid och möjlighet så är inspelat material ett sätt att aktivera förförståelse, då man kanske förklarar ett enstaka moment eller ord, och även ett sätt att sammanfatta vad lektionen handlar/t om.

Reda ut ämnesbegrepp

Även här undersöka vad eleverna kan och förstår och komma med förklaring till de ord vi använder. Ord kan betyda flera saker beroende på sammanhang.

Visualisera

Vad får eleverna för inre bilder av det som ska göras. Vad ser de själva för möjligheter inom uppgiften? De uppgifter som delas ut i bild har ju sällan rätta svar och för att uppmuntra kreativiteten inte sällan heller tydliga anvisningar kring hur man ska lösa uppgiften.

Bildstöd är ett sätt att hjälpa eleven att visualisera, att ge exempel på olika lösningar och de möjligheter man kan erbjuda inom uppgiften.

Diskutera

Att uppmuntra eleverna att diskutera uppgiften tillsammans och höra sin egen och andras idéer om lösningar kan stärka elever att komma igång med uppgiften. I ett reflekterande ämne som bild är det också en fördel att först muntligt beskriva arbetsprocessen, som ett sätt att omsätta och stärka språket för att sedan kunna göra det mer utförligt och skriftligt i loggboken.

Reflektera 

Reflektion är en viktig del i bild, eleven ska kunna redogöra för tanken bakom sitt bildarbete och inte lämna allt åt slumpen. Allt för många elever är vilsna i att reflektera och det tror jag beror att man allt för snabbt hoppar över leden ovan, förförståelse, förståelse för ämnesrelaterade begrepp, visualisering och möjlighet att diskutera uppgiften. Eleven har helt enkelt ”bara gjort” men inte till fulla delar förstått hur och varför, och då är det ju förstås näst intill omöjligt att också förväntas reflektera.

Att stärka förståelsen inom det egna hemspråket

Med flerspråkiga elever som också kan läsa på sitt modersmål finns fördelen med blogginlägg och att dessa kan översättas till ett flertal språk. Sen är det ju sällan att översättningen är perfekt men den kan bidra till en ökad förståelse för uppgiften och vad som förväntas. Jag har även märkt att svenskfödda flerspråkiga elever gärna också kikar in och stärker upp sig, och ibland har man turen att de också gör det i syfte att kunna återberätta för en kamrat med samma modersmål, de behöver liksom bara orden för det.

Att tänka på vad man säger

Till sist brukar jag spela in mina genomgångar då jag pinsamt nog snabbt upptäckte att jag hade nån slags övertro på om jag bara talade tillräckligt högt och långsamt så skulle jag automatiskt att vara tydlig. Numera är jag mer fokuserad på själva innehållet i det som sägs, men jag faller tillbaka med jämna mellanrum så att spela in sig själv har för mig blivit ett värdefullt redskap.

 

miss decibel

Sitter här och klämmer dagen före d-day och försöker hitta gnistan. Väljer att först damma av projektet Decibelligan.

Alla har vi väl drabbats av årgångar då ett allt för gäng yviga elever fördelat sig jämt i samtliga klasser. Så var det för oss i årskurs sju för oss för nått år sedan, fullständigt kaos emellanåt iaf på mina lektioner. Riktigt tråkigt faktiskt men kanske mycket för att jag ständigt släppte ut alla mina inre demoner i denna högst tålamodsprövande miljö?

Nåväl, efter att provat det mesta valde jag en ny idé och uppmuntrade till en tävling mellan klasserna om kunna hålla arbetsro. Jag mätte decibel via en app på mobilen vid varje lektion och eleverna följde resultatet med intresse från en stor plansch på väggen. Jag kallade det för decibelligan. Ett projekt som jag håller igång än även om det fransades lite under förra terminen. Jag behöver hålla igång motivationen naturligtvis och jag lyckades inte med det för jag orkar inte vara topp jämt. Det här kräver sin utvecklingsprocess. Dessutom hörde jag ett rykte om att man kan bli anmäld för att belöna elever för beteenden? Så långt har jag faktiskt inte kommit i mina psykosociala strukturer, ville som mest ges en rimlig chans att få undervisa utan att kränka mina elevers integritet genom utvisning eller personliga påhopp inför hela klassen. För där var jag, och då man måste man stanna upp och prova något annat.

Under våren utformade jag ett slags personlighetstest, i likhet med typ veckotidningars tester där man kan ringas in att vara partyprinsessa eller panelhöna. Jag testade detta i min dåvarande mentorsgrupp, som skrattade rått åt mina försök att bli spelutvecklare på äldre dar. Vi hade kanske inte det mest positiva utbytet av varandra och jag tänkte att mer kritiska ungdomar lär jag inte hitta, vill de provköra så är ju det toppen!

Testen utformades så att man skulle hitta sin karaktär, vilken typ av klassrums gamer man är? Efter testet skulle man ha en spelkaraktär i leken decibelligan, t.ex. hjälte, spejare, babblare.. minns inte allt. Spelkaraktärerna, i min förhoppning, skulle leda till förhållningssättet att våra olikheter bidrar till gemensam styrka genom fortsatt olika uppdrag och betydelse i leken.

Jag har något begränsad erfarenhet av testet men lärde mig ändå väldigt mycket. Klassen var i sin helhet väldigt pigg på att svara på frågorna vilket var ett gott betyg, det var rent av roligt fick jag veta. Sen föll det lite på att de var för få frågor, några fick både två och tre karaktärer att välja mellan och jag förstod att det var väldigt viktigt att ges en tydligare analys av svaren. Man ville ges en roll i sammanhanget.

När jag formulerade frågorna hade jag vissa karaktärsdrag hos elever i åtanke och trodde mig nästan på förhand veta ”vem som skulle bli vem”. Det var ju väldigt uppfriskande insikt i diskussionen efteråt, så fel man kan ha. Usch, jag har förutfattade meningar tyvärr, förstod jag, bra för mig att spegla mig i det. Testet ger sålunda utrymme för att ta kontroll över hur man vill bli sedd? Att få stärka sin uppfattning om sig själv? Fantastisk om den är positiv men om den är negativ, tänker jag, så finns där också något konkret och tydligt att jobba med. Som jag beskrivit tidigare är fortsättning att ge de olika karaktärerna uppdrag och roll i spelet, då det finns goda chanser att förädla sina egenskaper. Dvs en elev med ledaregenskaper som lätt tenderar att bli ett negativt beteende i klassrummet istället kan få lov att växa i det på ett positivt sätt för hela gruppen, eller en kreativ elev som ges chans att förädlas genom att stärka andra med sina lösningar istället för att limma fast alla tejprullar på väggen, låta den sociala locka fram och stärka den blyge. Är det inte detta vi ska odla, och hitta vägar till att göra det möjligt istället för att härda ut och hoppas att tiden går lite fortare?

Det största dilemmat med testet var väl just ordet test. Man bör undvika ordet i sammanhanget då det lite per automatik gör att elever gissar sig till eller tror sig veta ”rätt” svar. Kanske ska man istället börja med en saga, en liten anekdot om att de val man gör leder till den man är?

Klassen hade också lite synpunkter kring spelnamnen, de lät inte coolt nog. Men fasen vad svårt detta är egentligen, spelifierad arbetsmiljö? Vilka grejer. Mycket att fundera på, och ganska kul.

Jag vloggade även i våras kring detta och det kan du ta del av här:

 

bildämnets to be or not to be

Regnet smattrar mot rutan och påminner mig om att ett nytt läsår är på ingång. Nu är man som mest utvilad men jag har ändå svårt att hitta glädjen inför stundande arbetsår. Det brukar dock ordna upp sig när mina elever strömmar in och fyller lokalerna. De som vill ha bild på schemat, och gärna mer.

Jag visste redan som liten att jag ville bli lärare. För 23 år sedan när jag sökte mig till en lärarutbildning blev valet att undervisa i bild. Jag vacklade lite mellan svenska och bild men eftersom jag hade fyra i svenska och femma i bild så föll ett självklart val på bild. Det här är intressant tycker jag och något som präglar min lärargärning väldigt mycket, på olika sätt, men utgångspunkten för mig var att undervisa i det jag är bäst på. När jag ser tillbaka på min karriär är detta förhållningssätt något som återkommer hela tiden i min roll som lärare. Att lära ut grejer och att se till att jag har tillräckliga kunskaper för att undervisa mina elever om något. Det är också utifrån det perspektivet som jag skriver på min blogg, för att utvecklas och bli bättre inom mitt uppdrag.

I efterhand har jag förstått att det vore mer fördelaktigt för mig om jag istället valt det jag var näst bäst på, svenska. Ämnet bild är antingen under ständig lupp, ska det finnas eller inte? Eller som oftast helt ointressant, som om det redan inte fanns.

Kanske borde praktiskt estetiska ämnen tas bort eller halveras i tid för att ges mer utrymme åt svenska och matte? Att jag, i egenskap av bildlärare, istället borde omformas till att undervisa i de ämnen ”som man verkligen behöver kunna”? Vad ska man tycka egentligen om dessa åsikter som ständigt poppar upp?

Min första tanke är varför våra barn är så kassa på att skriva, läsa och räkna som det pratas så mycket om? Stämmer det verkligen? Ur mitt perspektiv ägs dessa ämnen av en klick kollegor som har mer tid i anspråk för undervisning, statliga kontroller, ämneslag och sambedömning, mindre elevantal, större chans till stöd i klassrummet, i mitt tycke högre löner, mer kompetensutveckling och har flest förstelärare i leden. Om det inte generar högre måluppfyllelse så kanske det är andra ingredienser som saknas?

Som bildlärare ska jag inte ens behöva hävda betydelsen av mitt ämne, jag är less på att behöva göra det gång på gång. Att ha bild ingår i barnens grundutbildning, precis som alla andra av skolans ämnen som bidrar till deras första bildning.

Vilka ämnen som är viktiga eller inte är i sammanhanget fel fokus och ganska ointressant, tänker jag. Det kommer alltid att finnas synpunkter kring det. Jag har t.ex. aldrig haft någon större nytta av avancerad matematik så, i min värld, varför lägga krut på det? Att lägga energi  på vad som är ”viktigt” och ”oviktigt” grusar blicken kring vad som är bildning, vårt gemensamma uppdrag. Det som ska läras ut idag handlar inte bara om kunskaper och färdigheter utan också om inställningar, förståelse och insikter vid sidan om personlig utveckling som ansvar, självständighet, samarbetsförmåga och flexibilitet vilket innebär ett behov av en nyanserad utbildning med flertalet perspektiv och ämnen. Även bild alltså.

Elever i de lägre årskurserna ritar och målar inom ramen för övrig undervisning så det behövs inte som ett eget ämne.” Ett citat ur ett blogginlägg som jag har läst i sommar. Även en ganska vanlig uppfattning om bildundervisning. När bildskapande inte är undervisning som sådan utan ingår i ett lärande som en slags utfyllnad för att helt enkelt lära sig något i ett annat ämne, är det inte samma sak som att ha bildundervisning och kan heller inte jämföras med ämnets innehåll som utbytbart i den bemärkelsen. I detta kan man också krasst undra varför barnen får rita och måla så mycket i andra ämnen när de är yngre, även om det är kul förstås, men frågan kan ändå ställas om pedagoger ”kompromissar” med att ”vinna tid” och att det under dessa lektioner inte sker något aktivt lärande alls från varken det ena eller andra ämnet? Jag upplever ofta att vi driver en skola där undervisningen tenderar att fokusera på aktiviteter och inte lärandet i sig. Det samma gäller mig förstås, för mig och min undervisning, jag måste också återhämta mig för undervisning kräver tid och kraft.

I min roll som bildlärare har jag de senaste åren gett mig in på att lära ut nya nyanser av mitt ämne, i form av medie-och informationskunskap t.ex. att analysera bildspråk på nätet, som jag inte fullt ut behärskar och vet vilken tid och energi detta tar i anspråk. Jag kan lägga fem timmar på att förbereda mig på att dela ut en tanke som ger ungdomarna insikter, som i gengäld  kan ta fem minuter att säga. Så funkar undervisning, den kräver förberedelse, kunskap och medvetna val. Att få till det tar tid och i arbetet är det inte ovanligt att planeringstiden inte räcker till.

Förhållningssättet att jag som som pedagog med ”pedagogiska och didaktiska verktyg” skulle kunna undervisa om allt är något påfrestande, tycker jag. Ett helt orimligt krav. Jag måste ju ha ett stoff, kunskaper som ägs av mig, som jag ska dela ut. Med detta menar jag att det är mycket energikrävande att hoppa in i andra ämnen, nya arenor, som man inte fullt ut är trygg i.

Inför stundande höst har jag utformat ett koncept, även i samråd med mina elevers önskemål, som jag tror ska falla väl ut för samtliga parter. Kortfattat kommer jag att lägga elevens eget självständiga arbete inom fokus på att pröva olika tekniker, redskap och material. I detta kommer även perspektiv på digitaliseringen in i klassrummet. Det finns mängder med instruktioner och inspiration på nätet som gör att jag inte behöver ”rodda” i allt utan istället är förhoppningen att använda min tid åt att iaktta, följa upp, stödja arbetsprocessen och stärka motivationen att ”vilja göra” då eleverna kommer att få välja själva praktiska fördjupningsområden. Försöker omforma feedback i mitt sammanhang, vilket inte är det lättaste med fyrahundra elever.

Därutöver finns ett flertal ganska komplexa ämnen i bild som ska bearbetas, bildspråk som berör bl.a. sexualitet, makt och etnicitet som kräver en aktiv och närvarande undervisning för att få eleverna att förstå olika samband och ges hållbara kunskaper inom bildämnet. I detta lägger jag perspektiv på digitaliseringen som tidsbesparing, att eleven får pröva sin förståelse kring bildspråk genom att skapa egna digitala bilder vilka kan förändras och formas snabbare än med traditionella tekniker, även utan vidgade förkunskaper. I denna senare klassrums kontext är jag som lärare den viktigaste personen, processen avgörs av hur påläst och kunnig jag är. Min erfarenhet säger mig att lärandet helt uteblir om jag dumpar dessa arbetsområden till mina elevers utforskande på egen hand.

Tankar på hur jag som lärare kan använda min tid och mig själv på bästa sätt skapar en fantastisk dynamik, att få kontroll på sin situation är väl alla lärares högsta dröm? En stadig blick på sig själv som en viktig resurs i undervisningen och att lära sig att använda sina styrkor ger energi och mod att pröva nya ingångar.  Att uppmuntra, stötta och även våga utmana detta förhållningssätt tror jag leder till att mycket positivt, värdefullt och hållbart sätts i rullning.

Till sist, jag följer många bildlärare och deras arbeten, bl.a. på Instagram och får ta del av en fantastisk och genomtänkt bildundervisning. Det kan visst ligga nått i det att eleven presterar väl p.g.a. av att ämnet är roligt, men mycket mer beror på lärarens kompetens och drivkraft när eleven lyckas. Fortsatt pepp inför stundande läsår alla bildproffs!

 

 

 

Var ska jag lägga min bild?

Idag fick jag idén att spela in mig själv under lektionstid för att kolla av hur många enskilda instruktioner jag egentligen ger efter en genomgång? En får ju sitta som en papegoja kring ganska självklar information, tex eleverna lägger alltid sina bilder på tork på samma ställe och ovanför det hyllsystemet har jag också en lapp med klassen tillhörighet. Jag hör mig själv säga att ”era bilder lägger ni på hyllan i rummet intill, jag har skrivit klass ovanför hyllan.”  Vi har dessutom gjort samma procedur ett par gånger. Ändå frågas det ”vart ska jag lägga min bild för att torka?” med lite variation för ”vilket rum? eller ”vilken hylla?”, som om man besökte salen för första gången.

Jag blir nyfiken på vad det beror på och om det är något som jag kan göra, eller kanske redan gör för att det blir så? Alltså jag har inget emot att svara på frågor, men det känns det en smula urholkande att behöva göra det i så stor utsträckning kring saker som borde vara självklara, som ofta står uppskrivna på tavlan eller som eleven lätt kan ta reda på utan att involvera mig. Den sortens självständighet försvinner allt mer, men jag vet inte om jag kan utesluta att det är mitt ledarskap eller brist på tydlighet som påverkar?

Jag minns att vi redan på utbildningen, för snart tjugofem år sedan, diskuterade detta med en lärare i didaktik. Han menade att han brukade säga ”lägg den på lampan” eller ”har du redan glömt att vi alltid slänger ut bilderna genom fönstret?” Jag kom och tänka på det eftersom en kollega i veckan hittat en bild på tork på gräsmattan utanför. Dock har jag aldrig använt mig av den metoden. Nån slags chocka barn till insikt? Jag vet inte vad jag tycker om det riktigt.

Nåväl. Intressant att undersöka sin egen arbetsmiljö, en ska ju ändå hålla i tjugo år till och det kan ju vara kul med lite mer intressanta och nyanserade frågor på jobbet. Nu när en äntligen fått upp lite klös som lärare.