Gränser, gränslöst och däremellan.

Veckan har i stort handlat om gränser på olika sätt. Nya elever nya gränssättningar. Jag kände kanske förra veckan att jag tappade gnistan lite för mina yngre patruller, jag undervisar ju även på mellanstadiet numera. Det är rätt mycket att tänka på och erfarenheten av vad som kan tänkas hända är en smula begränsad i förhållande till vad som händer, då jag främst undervisat på högstadiet. Men under veckan har det varit väldigt lugnt, såpass att klasserna fått idel beröm av mig för sitt fina uppförande i bildsalen. Vid ett tillfälle undrade jag nyfiket vad som är hemligheten bakom denna framgång? De var en tysta en stund sedan tog en flicka längst fram tonen och sa ”Vår lärare skällde ut oss så in i helvete efter förra lektionen!”

Det var uppfriskande. Också en handling som kanske allt färre lärare vill hamna i fokus för, allt ska ju vara så professionellt numera. Gamla hederliga metoder som en rejäl utskällning hamnar i gråzonen och sker det för ofta ses det väl mest som ett tecken på en begynnande utbrändhet? Nja, funkar det inte kanske man ska prova en annan metod snarare än att göra det ofta? Men ger det förväntad effekt är en utrensning bara bra, tänker jag. Det handlar om spruckna förväntningar då besvikelse och frustration väller fram och är inte det den sortens passion som man önskar att alla lärare kunde ha för andras ungar? Det egna lilla gänget av kids som man följer varje dag, som man bara önskar allt väl. Så skärp er!

No limit har också varit på agendan under veckan, det gränslösa skapandet. Idag fick vi, jag och en klass, förmånen att ta en runda tillsammans kring husväggarna. Skolan ligger ju strax intill området där årets Nolimit festival arrangeras. Lite nervöst också, för mig, eftersom just den här klicken tycks vara måna om den ”pedagogiska kvarten” men alla elever dök faktiskt upp i hysfad tid. Stämningen var på topp, kul för ungdomarna att träffa riktiga konstnärer och höra hur de tänker kring olika saker. En var väldigt spontan, berättade att han både varit full och gjort kriminella grejer, vilket förstås var lite extra spännande. Välkommen i gänget, sa jag glatt, jag kan ju också vara lite spontan tyvärr. Men vi hade kul, vi var bara människor för en stund och det kommer att leda till något väldigt gott i klassrummet.

Två nedslag i veckan, två ytterligheter till lösningar för att komma på rätt väg. Tänk så många svar det måste finnas däremellan, en ska bara klura ut dom. Och så blir det bra.

Med jämställdhet i fokus

Jag har skrivit om det här förut men jag älskar verkligen den här bilden som Arvida Byström gjort och under veckan har skolan haft tema jämställdhet och jag fick då tillfälle att visa den, då alla ämnen skulle ta upp sitt perspektiv i frågan.

Arvida arbetar som fotograf och använder sig själv som modell. Som fotograf blev hon anlitad av Adidas för att göra bilder till deras reklamkampanj, och bilden är ett resultat av det. Man ser skon närmast i bild men fokus hamnar ofta på nått helt annat. Genast började vissa elever surra om det var en kille eller tjej på bilden? Och de håriga benet som syns tydligt, har hon inte rakat sig?

Arvida fick ta emot en hel del hat från allmänheten pga av den här bilden, hon blev t.o.m. mordhotad. Folk skrev till henne om hur äcklig hon var med sina håriga ben. Tänk att en bild kan väcka en sån reaktion? Och att det handlar om orakade ben? Vad säger det om våra förväntningar på varandra, får ingen lov att bryta normerna? Och vad är värst? Att mordhota eller strunta i att raka benen? Kan man bli polisanmäld om man går på stan med lite lurviga ben som kvinna? Better hairy than scary, som en säger.

Eleverna var roade och fick en tankeställare, i vissa klasser var diskussionerna heta för eller emot. Det blev som vanligt en kul snackis.

Senare kommer jag upp tråden igen när vi har popkonst tema och Andy Warhols kändiskvart är på tapeten. Då tänker jag berätta om bibliotekarien som blev rikskänd efter att ha dansat loss i linne på melodifestivalen för ett par år sedan. I en intervju visar hon glatt upp sin håriga armhåla och förklarar tålmodigt att hon aldrig har rakat sig, hon har helt enkelt inte haft tid. Att ställas inför livets val och våga prioritera är väl det enda av nyhetsvärde i den artikeln – och på tal om det så tar jag helg nu.

Kan inte Nog tipsA om Blogg

Har man många tvåspråkiga elever så kan jag inte nog tipsa om blogg, skaffa en bara, det är så smidigt. Allt du skriver i övrigt gällande undervisningen går lätt att kopiera och publicera på blogg. Varför?

Jo, det har med widgeten translate att göra, översättningen har gått från lite halvkass till helt okej bara på nått år och det finns mängder av språk att välja mellan. Jag har provat flera språk under veckan, persiska, swahili, kurdiska – nja, finns fler varianter, kinesiska, arabiska, somaliska.. Många av mina elever är tvåspråkiga och jag har dessutom tur att de kan läsa på sitt hemspråk. Men ska inte undervisningen vara på svenska? Jo jag babblar på svenska, vi pratar svenska i klassrummet men för att hamna rätt i sammanhanget är det skönt för en tonåring att kunna ges möjlighet att förstå det övergripande. Förstår eleven vad den ska göra då suger de lite på meningarna och frågorna, och det blir meningsfull svenska tänker jag. Eleven söker ord och meningsbyggnad i en situation där man redan har förstått och känner sig trygg med det som ska göras, och vill bara veta lite mer eller ges möjlighet att sätta ord på det man gör eller bara prata. Svenskan blir då en tillgång, en bonus och inte en pinsam begränsning.Det här är KASAM dvs känsla av sammanhang för mig, superviktigt i en lärmiljö. I en språkinlärning/utveckling, ur mitt perspektiv, är det viktigt att man har ”råd” att göra fel, säga fel, göra bort sig eller våga, chansa. Det så man lär sig och inget ska falla för det.

Själv bloggar jag via wordpress. Den enda nackdelen med blogg är reklam, man måste idag äga sin domän för att slippa reklam. Å andra sidan kanske man inte har så många besökare på bloggen att det anses aktuellt med reklam, det man kan tänka på då är att inte dela bloggen på facebook tex utan ha den enbart för eleverna, för att minska ner antal läsare vilket även lugnar reklam annonserandet.

Första veckan PÅ NYA JOBBET

En vecka går fort och fylls med fina minnen. Med en yngre klass pratade jag om Leonardo da Vinci och det mest berömda porträttet av dom alla Monalisa. Hur kommer det sig att den här bilden har blivit så känd, frågade jag, varav en elev föreslog att det var för att bilden kanske föreställer en drottning eller kanske en fröken? Ett väldigt mysigt och roligt svar, men jag kan inte låta bli att undra vad det står för? Jag vet inte, förmodligen ingenting? Kanske ett vi och dom? Just nu är jag dock tacksam för varje möjlighet att sättas på piedestal, det är mycket struktur som ska falla på plats och varje upprätad ryggrad när jag höjer rösten ger en smula styrka, men i förlängningen tycker jag nog att min plats som ledare är längst bak i ledet.

Det är så väldigt märkligt med vårt yrke som lärare, när allt flyter på ses mycket som tur eller nått slags nedärvt genetiskt ledarskap som vissa bara har. I mitt fall förklaras det ofta med att eleverna tycker om bild. Att man tycker om ett ämne är en god början, men det är inget man kan förlita sig på eller bygga en struktur kring som lärare. Det är mycket hårt arbete, strategier, reflektion och förberedelser för att få en undervisning att fungera, så långt ifrån slump och tur man kan komma. Ändå är vi lite dåliga på att sätta ord på det och jag märker själv att jag blir en smula blygsam inför att beskriva mitt tänk innan mötet med nya elever. Jag känner mig kanske lite självgod, men jag ska göra ett försök.

Jag har ägnat tid åt salen och målat väggarna, jag valde svart eftersom rummet är stort och det blir snyggt att sätta upp bilder med svart bakgrund. Jag ser rummet som min förlängda arm, rummet ska spegla mig. Det ska vara välkomnande och se fint ut, det ska vara ordning och det ska vara mitt. Jag vet inte ifall ni förstår vad jag menar, det man inte gör i mitt hem det gör man heller inte i mitt klassrum. Genom att måla och sätta egen prägel på rummet så har jag inte bara gjort fint utan också lagt beslag på rummet, gjort det till mitt. Min integritet blir därför 40 kvadratmeter typ, så tänker jag. Jag är ingen tuff kvinna, har aldrig hört att jag har några större ledaregenskaper så jag har fått tänka till och jobba med det jag har.

Jag är inte färdig med den långsiktiga planeringen men däremot har ju varje lektion haft ett genomtänkt innehåll, inga mjukstarter av fritt skapande på nya mappen. Jag har även kunnat berätta om höstens bildteman. Jag har vikt mappar till alla elever, klistrat deras namn på från klasslistan och lagt ut dessa på bänkarna som sittplacering. Ordningsreglerna ska sitta och följas av mig från första stund.

Jag har startat upp med arbeten som eleverna själva kan pyssla med ett tag. Det gör att jag kan prata enskilt med eleverna och jag har redan första lektionen valt att ha samtal med elever som getts F under föregående termin. Dels är det förebyggande, F elever har en tendens att ställa till det i klassrummet så om de blir sedda snabbt och förstår att finns en chans till en positiv förändring så kan det skapa ett lugn för resten av gänget. Sen ingår det förstås i mitt uppdrag att undersöka och säkerställa att elever ska kunna uppnå kunskapskraven för E, så det talar också om att jag är på mitt a r b e t e och sköter mitt jobb från första stund. Inte att vi ska lära känna varandra, kanske bli vänner och ha kul ihop – och sen kastar jag en yxa i huvudet på dig i November, eller en betygsvarning som det heter.

Under de första studiedagarna gavs vi första lektionen i en coach utbildning, vilket också resulterade i lite djupare samtal kollegor emellan. Det var särskilt ett av dessa samtal som gjorde starkt intryck på mig då både jag och min samtalspartner kom in på ämnet ”att vara snäll”. Jag har funderat mycket kring det och inför första mötet med mina nya elever så kom jag fram till att jag nog måste börja bena ut vad snällhet är och vilka beteenden som jag ska visa empati för. Som lärare ges jag mycket information kring elever, det kan vara diagnoser och andra svårigheter som också ger en förklaring till elevens handlande i klassrummet. Något man också lite per automatik vill visa förståelse och empati för, men också en situation då gränser lätt kan suddas ut mellan snällhet och .. lamhet. I syfte att försöka skapa ett så bra klassrumsklimat som möjligt så är planen istället att nyttja den mänskliga drivkraften att tillhöra en grupp och bli accepterad och satsa på att förstärka de beteenden som jag vill se mer av. En sak som varit väldigt effektfull är att i samband med att förstärka elevens positiva handlande även upprepa dennes namn. Det kan jag tipsa om – och då även tvärtom, om de namn du lär dig först är på elever som gör ”fel” så skulle jag nog tänka om.

Första veckan är svår att ta igen i efterhand så jag känner mig nöjd. Det tar ungefär ett år innan man är framme så det är många turer kvar.

En ny början

Jag har börjat jobba i stan och det känns väldigt bra. Redan första dagen kändes det befriande att ha så nära till allt. Jag och mentorskollegan Martin vallade våra nya sjuor ner på stan för att titta på en staty vi har här i Borås, en av många fina. Men jag tycker att just den här är lite speciell och en bra inledning för att skapa en ny grupp, men inget jag tidigare kunnat göra på en timme med lagom promenadavstånd. Det handlar om Carl Fredrik Reuterswärds No violence, som i Borås är smått unik då den istället för en revolver har en pistol med knuten pipa.

Många av våra elever kände till den men kanske inte så mycket historien bakom den och att den idag har blivit en symbol för fred över hela världen. Martin fyllde också i att vi bor i ett land som haft fred väldigt länge och att många människor som inte har den lyxen vill komma hit för att skapa sig en trygg framtid. Det blev väldigt bra och eleverna kändes engagerade. Jag tog lite kort info om Anna Lind också, eftersom statyn står i en liten park som heter Anna Linds park.

Den största uppmärksamheten fick kanske John Lennon, anledningen till att Reuterswärd gjorde statyn. ”Är han lärare?”, frågade nån. Ja, bra gissning för en man med runda brillor och lite urholkad frilla? Men vad gammal man känner sig när ungdomarna frågar vem John Lennon är, inte ens Beatles fick klockorna att ringa, så här fanns en stor kulturell win-win på flera plan. Drillad i värdegrundsarbete som man är så hade jag valt citat från John Lennon att diskutera och reflektera över, han har ju även kläckt ur sig en del bra grejer.

Jag tycker det gick över förväntan, med tanke på alla staket och trafik som vi omringades av. Det blev en fin start, en ny början.

Jag vek ihop det som en liten broschyr.

long time no sea

Jag vet inte hur ofta en människa gör ödesdigra val, och några kanske mer än än andra? En sommar för 22 år sedan valde jag att flytta från Varberg till Borås. Som du kanske anar så var jag väldigt naiv på den tiden och jag har sedan dess ständigt tvingats spegla mig i vem jag är i förhållande till var jag är. Än idag får jag stå till svars för varför jag valde att flytta till Borås? Främst då från Varbergare. Det har med relationen mellan städerna att göra, vilken Boråsaren verkar vara mer lyckligt omedveten om.

Jag växte upp i det lilla fiskesamhället Träslövsläge, det Boråsaren kallar för Träslöv men som jag alltid betraktat som Läjet. Träslöv är nått helt annat där havet bytts ut mot landsbygdens ängar och tätt packade villaområden, utan campingplatser i sikte. På Läjet valde mina föräldrar i mitten på 70-talet att bygga en villa i utkanten av byn, den delen som av Läjsingar kallades Pakistan, d.v.s. ”packet från stan”. Jag kan därför väl identifiera mig med att vara utlänning i den svenska småbygden, att vara barn i två kulturer som krockade både i livstil och språkmässigt., trots allas svenskhet.

”Hocken e detta för däka?” minns jag en vindfårad tant fråga när mina nya sommarsandaler som femåring fått mig att gå nästan ner till hamnen i Läjet, då jag också grät ohämmat av rädsla för alla torra fiskar som hängde i trädgårdarna utanför de grådaskiga trähusen, som numera är värda miljoner. Det kändes som ett farligt område för ett barn och jag var faktiskt under större delen av min barndom rädd för att de tysta och karga människorna där kanske skulle få för sig att äta upp mig? Så konstiga var dom, och jag för dom. Det som dock alltid lockade var den påstådda talande fågeln utanför den lilla mataffären mitt i byn, ett på den tidens kreativa marknadsföring.  Där stod vi barn i timmar och stirrade på den svarta korpen och tålmodigt väntade på att den skulle kläcka ur sig något som lät som ett riktigt ord, medan våra föräldrar fick tiden att gå inne i den pittoreska butiken som kanske väckte deras barndomsminnen vid liv?

Mina första år i skolan präglades av kristendom och psalmer på tramporgel i det stora trähuset intill kyrkan som numera är äldreboende, tills några föräldrar från Pakistan gaddade ihop sig och startade en hem-och skola förening och krävde att man skulle följa den nya kursplanen och istället lägga krut på temadagar och grupparbeten, egenodlade grönsaker och en aktiv skolgård. Det skapade ytterligare spänningar i samhället, våra omtyckta fröknar som alla tycktes vara i odödligt gamla och även var antingen systrar eller kusiner med varandra gaddade ihop sig i en märkbar surhet inför det nya och främmande. De finns föresten avbildade i taket i byns kyrka och vi barn fick veta att alla Läjsingar var just sådär lika varandra på den tiden när våra fröknar var små.

På sommarloven invaderas samhället av högljudda turister med för små cyklar och kulörta, blanka tvådelade overaller, lite finare träningskläder som man skulle ha semester i med tillhörande fiskehatt, dvs Boråsare. Barnaskocken kring den talande skatan väckte sig irriterande stor. Boråsarna skulle bli skettbruna i applaviken, så vad gjorde de då på Läjet? De var ett fenomen som alla lärde sig att hata och fick ”packet ifrån stan” att bli accepterade av ursprungsbefolkningen. Jag tänker nu att hela mitt liv har präglats av att inte blanda ut sig, att hålla gränser och acceptera varandras integritet samtidigt som man själv haft fullt upp med att anpassa sig, även till andras gränser och vad som utgör nya möten då yttre hot alltid varit till en fördel.

Varberg var nått annat när jag växte upp. Idag en myllrande stad där man knappt känner igen nån från det lilla, där alla kände alla. Det fanns två högstadieskolor i stan, Påskbergsskolan och Håstenskolan. Det är viktigt, även där ska man inte blanda sig hur sig som helst. Skolkatalogen luslästes och än idag, i min Varbergs generation har man väldigt dålig koll på medmänniskor som är tre år yngre eller mer, de finns liksom inte. De var nobodys, fram tills man är tvungen att alliera sig med varandra i typ Borås. Vi är några stycken som gjort en liknande resa, och vi har genast blivit lojala med varandra oavsett ålder.

Om jag numera blir igenkänd i min gamla hemstad Varberg så är det ganska stor sannolikhet av någon i ungefär samma i samma ålder som jag och konversationen startar ofta med just frågan ”Påskberget?” dvs vilken högstadieskola jag gick på? Gick vi inte på samma så dör ofta konversationen ut, men två påskbergare däremot vill gärna reda ut olika saker som vilka som gick i samma klass och efter det vilka man känner, vad de gör nu, och har man tid och flow så går man all in och pratar om vilka man är släkt med och om man känner varandras släktingar. Boråsare älskar att prata prylar och saker man gjort och upplevt, Varbergare pratar hellre och oavbrutet om vilka man känner. Lite som att prata om nästa måltid när man sitter och äter, vilket också är ett vanligt samtal i Varberg och då också kring  vem man ska äta med nästa gång. Kanske nån som någon annan också känner, eller är släkt med?

Det här kan ju tyckas väldigt mysigt och familjärt men jag tänker också att har man minsta tillstymmelse till integritet så kan det vara lite jobbigt att allt går att lösa genom att man känner nån? Man känner nån som känner nån som jobbar på banken, man känner en rörmokare, Leif på bilhallen, min kusin har en kompis osv.  Eller så gör man det inte. Eller så tänker man att det inte är okej, att andra saker ska spela större roll så alla får en chans, även de utan kusiner och kontakter.

Enligt all statistisk kommer mitt liv att bli långt just p.g.a .av valet jag gjorde för 22 år sedan. Dels är det min akademiska ryggrad som ökats men jag vill nog ändå tro att det som spelar mest roll är att jag tvingats öppna mig för nya lösningar av livet och tänja på gränserna. Både egna och andras.

 

all in, over and out

Skolavslutning fyller mig numera med vemod. Dels för att man släpper iväg elever som äntligen blivit redo på nått vis men också för den kärlek man omsatt.  Vissa elever träffar man senare i livet, de ingår i ens cirklar på nått vis, som mannen och kollegan som numera hunnit bli en bra bit över trettio men som jag fortfarande presenterar som en av mina små pojkar. Eller som när jag var inne i en affär för ett tag sedan och bad om att få byta det jag köpt och fick höra att det var helt okej att bara ta det jag behövde. Tacksam, mest för att slippa tjafs,  hörde jag bakom ryggen expediten säga till kollegan ”Det är lugnt, hon var min bildlärare”. Jag har säkert tusen exempel till på vad allt jag gett har kommit tillbaka på olika sätt, som ett slags samhälleligt kretslopp. Jag tänker ofta på det. Att någon av de här ungdomarna som  jag har träffat varje vecka kommer att göra skillnad för mig i framtiden, jag vet bara inte vem. En gör bäst i att helt enkelt gå all in med alla.

En vardag fylld av kön

Under våren har jag påbörjat en uppsats i hopp om att nå en magisterexamen. Det jag främst vill närma mig är att ge förklaringsmodeller för skillnaden mellan pojkar och flickors betyg. Pojkar presterar överlag sämre i skolan än flickor, och då i synnerhet i ämnet bild. Därmed ses också ämnet som det mest könade. Den största och egentligen enda anledning till flickors framgång i ämnet beskrivs i den nationella utvärderingen som att flickor överlag är mer intresserade av bild. Därav blev även ett genusperspektiv på ämnet intressant, tänker jag,  och numera sedan en tid tillbaka har jag irrat omkring på denna komplexa väg av könsroller.

Det är också en något tung sten att vända för man ska ju  varken se eller göra skillnad mellan pojkar och flickor. Ändå görs det, väldigt ofta, och med normgivande sanningar som sällan ifrågasätts eller nyanseras. Men lite svårt att prata om så jag kan ju vara först ut och erkänna att jag lite småsvettig kommit till nya insikter allt eftersom. Forskning visar bla att det är just i lite mer avslappnade sammanhang under lektionstid som lärare släpper loss de värsta steroetypiska föreställningar om kön och jag kan ju verkligen babbla på om saker som inte har ett dugg med undervisningen att göra. En dag skrev jag upp alla samtalsämnen jag involverats i. På listan står Corona och flockimmunitet, Paulo Roberto, hur man ska uttala ordet kex, senaste avsnittet av Robinson, olika hundraser och billiga balklänningar och typ femton andra samtalsämnen där jag fritt och glatt pratat på. Jag fick dock inse mig besegrad då klockan bara var halv elva på förmiddagen och jag har ju liksom annat att göra än att dokumentera mig själv. Jag fick helt enkelt hålla truten resten av dagen, och kanske bäst så.

Flickors intresse, jag kunde inte släppa detta efter att jag läst det i den nationella utvärdering. Att det skulle vara självklart och även så avgörande? Häri kan det vara bra att ta en tankevurpa kring vilka egenskaper man tillskriver de olika könen och vad det eventuellt kan få för konsekvenser?

Nåväl, tog en paus från den tyngre texten. Nånting av värde lär det bli så småningom men det är också väldigt slitsamt att lära sig så mycket nytt, särskilt om något man tror sig vara lite bättre på än vad man faktiskt är.

Välkommen

Skärmavbild 2018-08-10 kl. 08.54.21I rubrikerna ovan har jag samlat och putsat till gamla blogginlägg som ett sätt att samla mina erfarenheter.

Lite mer spontana infall kan du läsa om i inläggen till vänster då jag skriver av mig under läsåret.

Väl mött/ Malin

Säsongstart för #bildchatt

Skärmavbild 2016-08-31 kl. 21.25.13

Som bakgrund var det egentligen ren slump att vi möttes på sociala medier. Nån ställde frågan ”var är alla bildlärare?” och jag var en som svarade ” här är jag”. Vi möttes senare i en egen fb grupp och startade vårt konto @bildamnet på twitter. #bildchatt var ett faktum :-). Det har gått två år nu, och kanske känns det som en självklarhet i flödet men för oss bakom ridån  har det varit hårt och stretsamt arbete. Inte helt enkelt att hantera när det bara är vi själva som poppat upp i diskussionen. För att inte tala om de veckor man diskuterat med sig själv och haft två konton igång samtidigt :-). Allt för syns skull, för att vi tror att det leder till nått gott om andra uppmärksammar våra ämnesdiskussioner. Vår ämnespassion. Och det gör det.

Jag vågar påstå att det var vårt lands främsta bildlärare som deltog i #bildchatt under säsongsstart, med reservation för att nån glömde eller inte kunde delta.  Kunskapsnivån är hög men ändå ödmjuk inför frågeställningar och nyfikenhet. Det är tungt att vara bildlärare. Jag är så oerhört yrkesstolt över alla er som orkar lite mer utöver det vanliga, tillsammans gör vi det stretandet värt något! Vi tillhör en yrkeskategori inom lärarkåren där inget är självklart gällande förutsättningar för att lyckas med vår pedagogiska insats, att kunna söka karriärstjänst eller ens att ges högre lön. Därför är våra röster tillsammans så oerhört viktiga, speciellt om de är positiva, kreativa och nytänkande. Tyck vad du vill om det men så är det, så blir vi starkare. Därför har vi #bildchatt.

Jag kommer att sammanfatta kvällens diskussioner i annat inlägg, jag blev bara så .. ja mjuk av den kärlek jag känner för alla er som kämpar på och vill nått med ämnet. pepp till er! Superstolt!