long time no sea

Jag vet inte hur ofta en människa gör ödesdigra val, och några kanske mer än än andra? En sommar för 22 år sedan valde jag att flytta från Varberg till Borås. Som du kanske anar så var jag väldigt naiv på den tiden och jag har sedan dess ständigt tvingats spegla mig i vem jag är i förhållande till var jag är. Än idag får jag stå till svars för varför jag valde att flytta till Borås? Främst då från Varbergare. Det har med relationen mellan städerna att göra, vilken Boråsaren verkar vara mer lyckligt omedveten om.

Jag växte upp i det lilla fiskesamhället Träslövsläge, det Boråsaren kallar för Träslöv men som jag alltid betraktat som Läjet. Träslöv är nått helt annat där havet bytts ut mot landsbygdens ängar och tätt packade villaområden, utan campingplatser i sikte. På Läjet valde mina föräldrar i mitten på 70-talet att bygga en villa i utkanten av byn, den delen som av Läjsingar kallades Pakistan, d.v.s. ”packet från stan”. Jag kan därför väl identifiera mig med att vara utlänning i den svenska småbygden, att vara barn i två kulturer som krockade både i livstil och språkmässigt., trots allas svenskhet.

”Hocken e detta för däka?” minns jag en vindfårad tant fråga när mina nya sommarsandaler som femåring fått mig att gå nästan ner till hamnen i Läjet, då jag också grät ohämmat av rädsla för alla torra fiskar som hängde i trädgårdarna utanför de grådaskiga trähusen, som numera är värda miljoner. Det kändes som ett farligt område för ett barn och jag var faktiskt under större delen av min barndom rädd för att de tysta och karga människorna där kanske skulle få för sig att äta upp mig? Så konstiga var dom, och jag för dom. Det som dock alltid lockade var den påstådda talande fågeln utanför den lilla mataffären mitt i byn, ett på den tidens kreativa marknadsföring.  Där stod vi barn i timmar och stirrade på den svarta korpen och tålmodigt väntade på att den skulle kläcka ur sig något som lät som ett riktigt ord, medan våra föräldrar fick tiden att gå inne i den pittoreska butiken som kanske väckte deras barndomsminnen vid liv?

Mina första år i skolan präglades av kristendom och psalmer på tramporgel i det stora trähuset intill kyrkan som numera är äldreboende, tills några föräldrar från Pakistan gaddade ihop sig och startade en hem-och skola förening och krävde att man skulle följa den nya kursplanen och istället lägga krut på temadagar och grupparbeten, egenodlade grönsaker och en aktiv skolgård. Det skapade ytterligare spänningar i samhället, våra omtyckta fröknar som alla tycktes vara i odödligt gamla och även var antingen systrar eller kusiner med varandra gaddade ihop sig i en märkbar surhet inför det nya och främmande. De finns föresten avbildade i taket i byns kyrka och vi barn fick veta att alla Läjsingar var just sådär lika varandra på den tiden när våra fröknar var små.

På sommarloven invaderas samhället av högljudda turister med för små cyklar och kulörta, blanka tvådelade overaller, lite finare träningskläder som man skulle ha semester i med tillhörande fiskehatt, dvs Boråsare. Barnaskocken kring den talande skatan väckte sig irriterande stor. Boråsarna skulle bli skettbruna i applaviken, så vad gjorde de då på Läjet? De var ett fenomen som alla lärde sig att hata och fick ”packet ifrån stan” att bli accepterade av ursprungsbefolkningen. Jag tänker nu att hela mitt liv har präglats av att inte blanda ut sig, att hålla gränser och acceptera varandras integritet samtidigt som man själv haft fullt upp med att anpassa sig, även till andras gränser och vad som utgör nya möten då yttre hot alltid varit till en fördel.

Varberg var nått annat när jag växte upp. Idag en myllrande stad där man knappt känner igen nån från det lilla, där alla kände alla. Det fanns två högstadieskolor i stan, Påskbergsskolan och Håstenskolan. Det är viktigt, även där ska man inte blanda sig hur sig som helst. Skolkatalogen luslästes och än idag, i min Varbergs generation har man väldigt dålig koll på medmänniskor som är tre år yngre eller mer, de finns liksom inte. De var nobodys, fram tills man är tvungen att alliera sig med varandra i typ Borås. Vi är några stycken som gjort en liknande resa, och vi har genast blivit lojala med varandra oavsett ålder.

Om jag numera blir igenkänd i min gamla hemstad Varberg så är det ganska stor sannolikhet av någon i ungefär samma i samma ålder som jag och konversationen startar ofta med just frågan ”Påskberget?” dvs vilken högstadieskola jag gick på? Gick vi inte på samma så dör ofta konversationen ut, men två påskbergare däremot vill gärna reda ut olika saker som vilka som gick i samma klass och efter det vilka man känner, vad de gör nu, och har man tid och flow så går man all in och pratar om vilka man är släkt med och om man känner varandras släktingar. Boråsare älskar att prata prylar och saker man gjort och upplevt, Varbergare pratar hellre och oavbrutet om vilka man känner. Lite som att prata om nästa måltid när man sitter och äter, vilket också är ett vanligt samtal i Varberg och då också kring  vem man ska äta med nästa gång. Kanske nån som någon annan också känner, eller är släkt med?

Det här kan ju tyckas väldigt mysigt och familjärt men jag tänker också att har man minsta tillstymmelse till integritet så kan det vara lite jobbigt att allt går att lösa genom att man känner nån? Man känner nån som känner nån som jobbar på banken, man känner en rörmokare, Leif på bilhallen, min kusin har en kompis osv.  Eller så gör man det inte. Eller så tänker man att det inte är okej, att andra saker ska spela större roll så alla får en chans, även de utan kusiner och kontakter.

Enligt all statistisk kommer mitt liv att bli långt just p.g.a .av valet jag gjorde för 22 år sedan. Dels är det min akademiska ryggrad som ökats men jag vill nog ändå tro att det som spelar mest roll är att jag tvingats öppna mig för nya lösningar av livet och tänja på gränserna. Både egna och andras.

 

all in, over and out

Skolavslutning fyller mig numera med vemod. Dels för att man släpper iväg elever som äntligen blivit redo på nått vis men också för den kärlek man omsatt.  Vissa elever träffar man senare i livet, de ingår i ens cirklar på nått vis, som mannen och kollegan som numera hunnit bli en bra bit över trettio men som jag fortfarande presenterar som en av mina små pojkar. Eller som när jag var inne i en affär för ett tag sedan och bad om att få byta det jag köpt och fick höra att det var helt okej att bara ta det jag behövde. Tacksam, mest för att slippa tjafs,  hörde jag bakom ryggen expediten säga till kollegan ”Det är lugnt, hon var min bildlärare”. Jag har säkert tusen exempel till på vad allt jag gett har kommit tillbaka på olika sätt, som ett slags samhälleligt kretslopp. Jag tänker ofta på det. Att någon av de här ungdomarna som  jag har träffat varje vecka kommer att göra skillnad för mig i framtiden, jag vet bara inte vem. En gör bäst i att helt enkelt gå all in med alla.

En vardag fylld av kön

Under våren har jag påbörjat en uppsats i hopp om att nå en magisterexamen. Det jag främst vill närma mig är att ge förklaringsmodeller för skillnaden mellan pojkar och flickors betyg. Pojkar presterar överlag sämre i skolan än flickor, och då i synnerhet i ämnet bild. Därmed ses också ämnet som det mest könade. Den största och egentligen enda anledning till flickors framgång i ämnet beskrivs i den nationella utvärderingen som att flickor överlag är mer intresserade av bild. Därav blev även ett genusperspektiv på ämnet intressant, tänker jag,  och numera sedan en tid tillbaka har jag irrat omkring på denna komplexa väg av könsroller.

Det är också en något tung sten att vända för man ska ju  varken se eller göra skillnad mellan pojkar och flickor. Ändå görs det, väldigt ofta, och med normgivande sanningar som sällan ifrågasätts eller nyanseras. Men lite svårt att prata om så jag kan ju vara först ut och erkänna att jag lite småsvettig kommit till nya insikter allt eftersom. Forskning visar bla att det är just i lite mer avslappnade sammanhang under lektionstid som lärare släpper loss de värsta steroetypiska föreställningar om kön och jag kan ju verkligen babbla på om saker som inte har ett dugg med undervisningen att göra. En dag skrev jag upp alla samtalsämnen jag involverats i. På listan står Corona och flockimmunitet, Paulo Roberto, hur man ska uttala ordet kex, senaste avsnittet av Robinson, olika hundraser och billiga balklänningar och typ femton andra samtalsämnen där jag fritt och glatt pratat på. Jag fick dock inse mig besegrad då klockan bara var halv elva på förmiddagen och jag har ju liksom annat att göra än att dokumentera mig själv. Jag fick helt enkelt hålla truten resten av dagen, och kanske bäst så.

Flickors intresse, jag kunde inte släppa detta efter att jag läst det i den nationella utvärdering. Att det skulle vara självklart och även så avgörande? Häri kan det vara bra att ta en tankevurpa kring vilka egenskaper man tillskriver de olika könen och vad det eventuellt kan få för konsekvenser?

Nåväl, tog en paus från den tyngre texten. Nånting av värde lär det bli så småningom men det är också väldigt slitsamt att lära sig så mycket nytt, särskilt om något man tror sig vara lite bättre på än vad man faktiskt är.

Välkommen

Skärmavbild 2018-08-10 kl. 08.54.21I rubrikerna ovan har jag samlat och putsat till gamla blogginlägg som ett sätt att samla mina erfarenheter.

Lite mer spontana infall kan du läsa om i inläggen till vänster då jag skriver av mig under läsåret.

Väl mött/ Malin

Säsongstart för #bildchatt

Skärmavbild 2016-08-31 kl. 21.25.13

Som bakgrund var det egentligen ren slump att vi möttes på sociala medier. Nån ställde frågan ”var är alla bildlärare?” och jag var en som svarade ” här är jag”. Vi möttes senare i en egen fb grupp och startade vårt konto @bildamnet på twitter. #bildchatt var ett faktum :-). Det har gått två år nu, och kanske känns det som en självklarhet i flödet men för oss bakom ridån  har det varit hårt och stretsamt arbete. Inte helt enkelt att hantera när det bara är vi själva som poppat upp i diskussionen. För att inte tala om de veckor man diskuterat med sig själv och haft två konton igång samtidigt :-). Allt för syns skull, för att vi tror att det leder till nått gott om andra uppmärksammar våra ämnesdiskussioner. Vår ämnespassion. Och det gör det.

Jag vågar påstå att det var vårt lands främsta bildlärare som deltog i #bildchatt under säsongsstart, med reservation för att nån glömde eller inte kunde delta.  Kunskapsnivån är hög men ändå ödmjuk inför frågeställningar och nyfikenhet. Det är tungt att vara bildlärare. Jag är så oerhört yrkesstolt över alla er som orkar lite mer utöver det vanliga, tillsammans gör vi det stretandet värt något! Vi tillhör en yrkeskategori inom lärarkåren där inget är självklart gällande förutsättningar för att lyckas med vår pedagogiska insats, att kunna söka karriärstjänst eller ens att ges högre lön. Därför är våra röster tillsammans så oerhört viktiga, speciellt om de är positiva, kreativa och nytänkande. Tyck vad du vill om det men så är det, så blir vi starkare. Därför har vi #bildchatt.

Jag kommer att sammanfatta kvällens diskussioner i annat inlägg, jag blev bara så .. ja mjuk av den kärlek jag känner för alla er som kämpar på och vill nått med ämnet. pepp till er! Superstolt!

komma till ro

Jag är tacksam för alla kloka råd jag getts under veckan, både från stora och små. Man kan tydligen bli väldigt avslappnad av att slicka på olika pinnar man hittar i skogen, mer än vad jag visste. Jag har ännu inte provat detta, men det verkar ju onekligen intressant. Speciellt som flera barn satt på rad och intygade detta med grundlig erfarenhet. Kanske värt ett försök?  Jag känner mig lite spänd.

En lite längre person bad mig att se mina nya erfarenheter som gratis kompetensutveckling, en väldigt bra och klok tankevändare. Jag lär mig nya grejer hela tiden, samtidigt som jag också lär mig att använda mina gamla kunskaper på ett nytt sätt.

Jag är också glad över att intresset för fritids ökat markant i umgängeskretsen och upplever att jag är en bidragande orsak till detta. Dock är jag inte riktigt redo för att visa upp mig i sociala medier lekandes med lego, men det kanske kommer? Jag är ju rätt vass på lego, lärde jag mig idag.

Jag saknar självklart min bildundervisning men kan också ärligt erkänna att nya erfarenheter väcker ett breddat intresse. Mina treor som var så små för några veckor sedan är ju mina stora nu, de borde ju klara både det ena och andra.. Och man gillar ju dom också, jättejättemycket. Det dom behöver knackar på minst sagt och i den här åldern behöver ingen lära sig rita och måla, för det kan ju redan alla.

skolsmedjans afk 2015

Semestern inleddes med besök på skolsmedjans afk varberg. Ja varför inte? Utbildningen är gratis och min mamma bor i byn, då blir boendet också gratis. Det är även en chans för mig att skolavsluta med mitt utvidgade kollegium, de jag nätverkar med var och varannan dag på twitter och facebook. Häng på nästa gång! Du hittar program och annat på skolsmedjans blogg.

Årets tema var professionellt lärande och gav ny kraft att läsa Helen Timperleys bok. Jag har lite svårt annars att förhålla mig till texter och fick verkligen piska mig för att komma igenom boken första gången. (Ni vet väl att det är pedagogiskt läslyft i sommar förresten? Ett bra tillfälle att läsa och lära tillsammans. Mer om läslyftet: klicka här !)

Lena Göthe var först ut som föreläsare och gav sin syn på professionellt lärande. Det jag kommer att ta med mig är när vi på jobbet auskulterar hos varandra, att vi inte enbart ska fokusera på vår lärargärning utan vad vi vill att eleverna ska ha lärt sig. Min kollega ska alltså inte stirra sig blind på mig och det jag gör utan iaktta hur eleverna tar till sig den information, budskap, kunskaper som jag delar ut. Så väldigt självklart egentligen, ändå så svårt att komma på verkar det som. Lena hängde sig även kvar under dagarna vilket uppskattas.

AFK står för away from keyboard och det handlar väl egentligen inte så mycket om att inte få lov att använda datorn utan som jag skrev inledningsvis ett sätt att mötas IRL med nätverkande kollegor. En stor del av utbildningsdagarna består av samtal och diskussioner, i år kring temat det professionella lärandet. Vi blev indelade i mindre grupper och hade två möten då vi fick delge varandra erfarenheter och ha en diskussion utifrån givna frågor. Personligen tycker jag att det är en väldigt skön känsla att själv få bidra och ett nära samtal ger också mycket tillbaka, men det är en smaksak har jag förstått. Jag tyckte själv första gången att det var smått obekvämt men vande mig snabbt och insåg fördelarna och styrkan i det.

Pecha kucha är också en del av skolsmedjans utbildningskoncept. En föreläsningsform vi alla kanske borde öva på? Tjugo bilder och 20 sekunders prat till varje bild, i syfte att säga bara nödvändiga saker. Jag har precis släppt iväg iväg en AST elev till gymnasiet som förespråkade att vi lärare bara skulle säga det viktigaste ”varför kan du inte bara säga det absolut nödvändigaste, det går snabbare och man fattar bättre”. 🙂  Pecha kucha är tillgängligt för deltagarna för att sprida sina erfarenheter, projekt eller annat. Det är verkligen så roligt att få ta del av det, små karameller som slängs ut.

Några som tog större plats det här året var UR pedagogerna. Vi fick ta del av en ny programserie, för lärare och med lärare, och jag kan avslöja att det är ett projekt som kommer att falla väl ut. Det kommer att beröra.

Olof Röhlander stod för en föreläsning och han är ju ett säkert kort när det gäller att leverera. Retoriskt en oerhörd inspiration, hur han bygger en kunskapsberättelse med humoristiska nedslag, igenkänning, stundtals klump i halsen för att sedan skratta så tårarna sprutar med efterföljande aha upplevelser som man förmodligen tror att man har kommit på själv så småningom. Jag ägnade inte en sekund åt att anteckna vad han sa. istället fick vi varsin bok som han signerade och då fick han även veta att den ska läggas ut på personalrummet i höst. Det tyckte han också var en jättebra idé, kan jag hälsa.  I övrigt var budskapet att backspegeln är mindre än framrutan, blicka gärna bakåt och ta vara på den erfarenheten men inte i den utsträckningen att det skymmer sikten för att komma framåt.

Den avslutande föreläsaren var Malin Rapp. Jag kommer ju aldrig att glömma det experimentet hon utsatte oss för, som verkligen öppnade tankar kring hur viktig vår omvärld är, både fysiskt och psykiskt. Det kommer jag på något sätt att föra vidare. En riktig tankevända, och hennes sätt att prata om forskning kring hjärnan och hur vi funkar som människor var verkligen inspirerande och skapade mersmak att själv grotta ner sig mer i ämnet. Det var en fin avslutning.

smedjan

Till sist Tack till smedjan och alla andra som gjorde dagarna lyckade!

Ha en go sommar!!

#bildchatt onsdagar 20.00

Idag var det dags för första bildchatten på twitter. Jättekul. I vanlig ordning tog jag ett skärmkort lite sådär på måfå för att visa upp här på bloggen vilka viktiga synpunkter som kan komma fram i en enkel chatt.

Skärmavbild 2014-08-20 kl. 20.42.45

Se till att vara med du också!! Vi behöver varandra. Vi behöver snacka ihop oss. Idag blev det ämnesträffar, IKT verktyg och jag halkade som vanligt in i min önskan om edcamp med bara praktisk estetiska ämnen, som lätt skenar väg till en utställningsmässa med föreläsare och teachmeet med goodiebags. Idag nöjde jag mig dock med att bestämma ort, vilket genast mötte mothugg. Det är väl inget fel på Borås?! Nära till allt.

Häftigt ändå med en massa intressanta tweets i flödet. #bildchatt onsdagar 20.00 Nästa vecka 27/8 fortsätter vi våra diskussioner kring samarbete över landet, edcamp och att hitta sätt att publicera, synliggöra och skapa kontakt. Vi ses i chatten!

 

Idag började lässatsningen

Kanske självklarheter för många men jag har vacklat mig fram, språk och läsning är inget vi diskuterat i ämneslaget någonsin. Jag har väl hängt på mycket själv just för att både skriva och läsa är en kär syssla för mig. Jag fick en hel del tankar och insikter med mig i fortsatt arbete med bild texter redan vid första utbildnings tillfället idag. Jag är ju inte helt främmande inför att utveckla och vägleda inom ämnesspråket och har strävan att bli mer medveten om hur jag uttrycker mig i text eftersom detta på sikt leder till att eleven presterar bättre.

Jag har ingen lärobok i bild, jag skriver nästan uteslutet mitt eget arbetsmaterial. Det finns få konstböcker som är anpassade efter ungdomars mått att läsa så vill jag att mina elever ska fördjupa sig i någon konstnär får jag oftast skriva materialet själv. Den svåraste texten är väl annars kursplanen och betygskriterierna som eleven ska bearbeta och förstå för att ta ansvar för sitt kunskapsinhämtande i ämnet.

Även om man inte jobbar så mycket med just texter och läsning som bildlärare så delar man ändå ut ett par rader varje läsår. Det är i form av matriser, instruktioner som ska följas eller frågor som ska svaras på. Jag tänker att det kan vara bra om dessa rader är välformulerade och leder elevens kunskapsutveckling framåt, även om det bara är tre frågor.

Beskriv vad bilden handlar om? Vad har den för motiv? Ge exempel på saker i bilden som förstärker dess uttryck?

Det kan tyckas som ganska vanliga frågor kring bildanalys. Eleverna får en bild att utgå ifrån och ska diskutera, eller ha åsikter kring den utifrån ovanstående frågor. Jag lärde mig idag att man kan titta på sina texter ur flera perspektiv.

  • Vad finns det för ämnesspecifika begrepp som behöver bli tydliga och förklaras? (motiv, uttryck)
  • Vad finns det för vardagsspråk som kan röra till det? (Ge exempel på saker= grejer, fysiska objekt)
  • Finns det ord med flera betydelser? (motiv=orsak, anledning)

Frågan kring ”Vad bilden handlar om?” kan antyda att det ska finnas en berättelse i bilden.

Med tanke på att de språkliga kraven är överhängande i hälften av kunskapsmålen så är det relevant att också ägna tid åt det språk som används under lektionstid.

  • formulera och välja handlingsalternativ som leder framåt.
  • presentera sina bilder med anpassning till syfte och sammanhang.
  • ge omdömen om arbetsprocessen och visar då på samband mellan uttryck, innehåll, funktion och kvalitet i bildarbetet.
  • tolka såväl samtida som historiska bilder och visuell kultur och för då underbyggda resonemang med kopplingar till egna erfarenheter, andra verk och företeelser i omvärlden.
  • beskriver bildernas och verkens uttryck, innehåll och funktion med användning av ämnesspecifika begrepp.

Jag tyckte det var värdefullt och ser fram emot att lära mig mer.