Kan själv

Jag har skrivit om det här förut men jag blir lika glad varje gång det rör på sig. 2016 fick jag en ide om att uppmärksamma bildämnet under en speciell dag då bildlärare kunde dela med sig i sociala medier för att trycka på om ämnets innehåll, tanken var att ingen skulle missa allt kul vi gör för våra barn och ungdomar och hur värdefullt det är – och tillika att ämnet utvecklats och inte längre följer lgr 80. Då, 2016, hade jag ingen i stort sett som backade upp detta. Idén sågs som dålig, bildämnet är väl ingen kanelbulle typ? Men jag körde på ändå. Och under resans gång har jag känt mig fånig, uppgiven, för mycket.. så alla små ögonblick då projektet börjat leva av sig självt har varit magiskt. Som om bildämnets dag alltid funnits, numera bildämnets vecka.

Jag är inte så noga med att själv stå som nån slags frontfigur, det viktigaste som händer är det vi gör tillsammans där allas insats spelar roll. Men i detta nu påminner det mig om att inget är omöjligt, man kan göra mycket på egen hand. Det är stort för mig för jag gör hela tiden, stretar på och följer mitt hjärta, men tror inte alltid på min egen kraft. Det här är en tacksam påminnelse. Att det blir bildämnets vecka även i år, troligtvis vecka 17.

Nu har jag skrivit lite personligt, och kanske mest till mig själv, men vill du veta mer om bildämnets vecka så finns det en sida på facebook: https://www.facebook.com/bildensdag

corona tider

Distansundervisningen startade i veckan på högstadiet. Jag kan erkänna att det gått väldigt smidigt. Mycket tack vare mina kollegor, några som styrde upp det hela under en APT. Metodiskt och lugnt gick de igenom hur vi ska gå tillväga, kände mig supertrygg och rektorer som uppmanande att sänka kraven, få det att funka, prova, det får bli som det blir. Ha kul! Mycket jobb bakom det där dock, det får man inte glömma.

En har ju haft i bakhuvudet ett tag att det snart börja bli dags även på högstadiet, ändå har man dröjt in i det sista. I all hast knåpade jag ihop ett projekt för år nio att de ska göra filmade konstreportage. Första lektionen var lite darrig, jag har ju dessutom bara haft en termin sedan innan tillsammans med eleverna och förändringar kan fransa även en etablerad relation. Men det var mysigt att blicka ut över en karta med nyfikna ungdomar Några vid spelbordet andra lite mer laid back i soffan, en i kavaj, en med solglasögon och en i turban, och med samma goa tjöt som vanligt i bästa välmening. Kommentarsfältet fylldes snabbt med en massa onödigt och när jag berättade att jag skulle gå igenom uppgiften så var där snabbt fem handuppräckningar. ”Vad ska vi göra?” ”När slutar vi?” ”Vad är det för mat idag?” Och jag glömde även all typ av förförståelse så efter min redogörelse av konstreportaget kom frågor som ”Vad är konst nu igen?” och ”Vad menas med ett reportage?” Ja, jag fick ta det ett par gånger innan det satte sig men det lägger jag på mig själv, bra att de vågar fråga.

Jag tycker överlag att det har varit kul. Jag har lyckats rafsa ihop bra grejer för dem och jag känner att det är lite skönt att slippa bildsalen faktiskt när jag nu får fokusera mer på bildanalys och samtal kring konst, det blir liksom mer självklart att det är det vi får ägna tiden åt nu. Jag har också hållit igång en del med det digitala, jag är inte så rädd längre för att göra fel. Det är liksom inte i tekniken det sitter, även om den förstås är oerhört viktig i det här sammanhanget. Första lektionen hade jag ingen aning om hur jag skulle presentera, och hade heller inte koll på alla inställningar så då var det en elev som tog över och visade allt jag ville att de skulle titta på. Det löste sig men i slutet av lektionen ville ju förstås fler pröva lyckan och visa sina skärmar, men det är också grejer som måste hända för att man själv ska lära sig tänker jag. Nu vet jag bättre.

Jag kommer att ta med mig en massa praktiska grejer av det här, det som spar tid och ger kraft. Vi jobbar med google classroom, lägger ut lektionerna i google kalendern vilket är väldigt smidigt. Kalendern är toppen. Bokade även ett annat samtal via teems som jag såg la sig i min kalender, jag hade redan glömt tid och dag och blev väldigt tacksam. Sen har väl google meetings kanske sina begränsningar? Testade undertext, rena fylleblajan enligt mig, men det kan pigga upp. Höll mig glad under ett lite tråkigare möte. Kanske inte det bästa forumet för grupper men utvecklingssamtalen har ju varit suveräna, det kommer jag att fortsätta med. Om det inte behöver vara lite mer formellt vill säga, som kan behöva en uppstramning. Men för de allra flesta, har det varit så mysigt att se barnens hemmiljö och föräldrarna känns mer avslappnade. En får ju höra att man både är snygg och trevligt när man lägger på det där romantiska blurrfiltret. Nu blev det lite kort varsel för mig så jag hade inte tolk, vilket många av mina behöver, men jag körde ett samtal idag med appen say hi. Bättre än inget. Alltså man löser grejer, tillsammans. Jag tycker veckan har vittnat om det. Jag är nöjd.

med distans

Så har då turen kommit även till mig med distansundervisning. Min första tanke var att äntligen få babbla på i godan ro utan att bli störd. Min plan är sålunda att berätta om konstnärlig yttrandefrihet för årskurs 9 och popkonst för årskurs 8 via min youtube kanal.

Sist jag hade ett slags självständigt beting var det cirka 30 procent av eleverna som gjorde den uppgiften. 15 % hade gjort den men inte lämnat in, än. 45 % hade struntat i det av olika anledningar. Hälften av dessa gjorde den när de gavs en betygsvarning på uppgiften. Det viktigaste med distansuppgifter är, till en början, därför inte vad som ska göras utan att ges snabb feedback på det som eleven har gjort. Det är utmaningen med att få det att fungera, tänker jag.

Feedback, eller formativ bedömning som jag också tänker att det är, är en utmaning i sig för mig som har många elever. I en resultat orienterad skola är det alltid svårt att få eleven att förstå det arbete jag som lärare faktiskt utför i klassrummet, det muntliga förefaller liksom inte lika viktigt. I årkurs nio förra terminen hade jag som mål att alltid ge en kommentar till de inlämningar som kommit in i tid. Det ledde till att fler elever såg till att deras inlämningar kom in i google classroom och vid flera tillfällen fick jag stå på mig om att jag lämnar bara kommentarer till de som lämnade in i tid, men jag förstod att många elever kände frustration kring det. De ville också ha en kommentar. de hade lämnat in för att få det. En jäkla morot det där, hade jag haft fem klasser hade skrivit långa brev men nu hinns det inte med. Det är flera hundra elever och formuleringar liksom engagemanget sinar emellanåt. Jag är också bara människa.

Så vad händer när jag frigörs tid, vad kan jag lära om effektiv feedback? Hur kan jag få det att fungera under vanliga omständigheter? Jag ska hitta tillbaka dit jag än gång började, med James Nottinghams böcker. Det är inställda lektioner men inte mindre jobb, en tid att lära av.

När en möts

Det är så mycket frågor ibland som kan tyckas konstiga, den om det är annorlunda eller svårare att arbeta på en invandrartät skola? Jag tycker väl, säkert i likhet med dig, att den frågan är så hopplöst onyanserad på nått vis. Vi människor är så lika varandra, man finner detta hela tiden i egenskap av både medmänniska och förälder i sitt uppdrag som lärare. Mycket sitter i kultur förvisso, inlärda perspektiv på livet, men i hudfärg och nationalitet finner jag inga olikheter.

Jag minns mina stapplande nervösa steg i den kryddigt doftande trappuppgången i det invandrartäta bostadsområdet som numera innefattar upptagningsområdet bland mina elever, på väg att möta min blivande svärmor för första gången. Så fort vi kommit innanför dörren klickade mamman av ett kort med sin kamera, och rullade fram en tagning för nästa bild. Så en kulturchock i två avseende kan man säga, en märklig  tidsresa bakåt. Likt min gamla farmor hade hon köksförkläde, väste nått på grekiska som jag flera år senare fått översatt som ”Kunde du hitta inte nått bättre?” Jag var en Xeno, en storväxt svensk som alltjämt fick kristallkronan i hallen i huvudet när jag skulle passera till lägenhetens toalett. Allting var liksom utmätt för en mänsklig maxhöjd på 1.60. Soffan i vardagsrummet var ovanligt fräsch för att vara retro, vid senare tillfällen togs dock inte det blåa soffskyddet bort.  Det var ett tecken på att jag var en del av familjen, då behöver man inte göra sig märkvärdig längre utan soffskyddet hölls på.

Mamman pladdrade på mest på grekiska, och min fästman såg lite besvärad ut. Jo jag hade väl på känn att vårt arrangemang inte var helt lyckönskat. Bilden med min förvånade uppsyn i hallen skickades dock till alla tänkbara landsmän och släktingar ganska snabbt efter första mötet. Sonens fästmö. The one and only. Alltså mycket hade ju kunnat hända under tiden i posthanteringen, men det blev hugget i sten på nått vis redan då.

Vi var där för att bli bjudna på lunch och sonen, min fästman  hade önskat sig maten. Nån slags omelett med köttfärs och långa makaroner. Jag hade fått halva pannan i tallriken, en jätteportion, och fick veta att det är så man gör. Ingen självservering som svenskar håller på med, nä hellre slänga mat än verka snål. Hon ville helt enkelt göra ett gott intryck på mig, mer än pika mig för att jag verkade vara stor i maten. Vi åt i lugn och ro medan mamman höll sig i köket. Hon satt alltså inte med oss vilket var en smula ovanligt, det var rent av lite svårt för mig att bearbeta vad jag hade varit med om efteråt och vilka eventuella konsekvenser det skulle ta sig? Det var första gången, första riktiga mötet med en invandrare. Ja så var det, sorgligt nog. Och hon skulle bli min svärmor. Lite otippat, som med många möten med människor.

På ett sätt kanske jag fått mig en sjuttonårig kompetensutveckling för där jag är nu? Ett annat sätt att tänka är väl att den man är, är kanske inte det det normala för en annan? Oavsett varifrån man kommer.

Bara så

Nu när en har tid att skriva vill jag verkligen framhäva mina ”nya” elever. Jag tänker på dem hela tiden, och det är långt ifrån störande tankar trots att de kan vara lite småjobbiga emellanåt. Liksom jag, tänker jag. Det är inte jobb, det kallas kärlek och den känslan är ständigt i omlopp i yrken där man arbetar med människor. Vi tycker om och inte om varandra typ hela tiden. Jag tänker ibland när läser om besvikna lärare, föräldrar och elever att är det inte just kärleken som måste bearbetas lite till? Bara så. Läsåret avslutades med en bukett rosor som står sig än och jag minns i denna stund en förälder som under terminen kallat mig för sin älskling. Lite otippat och kanske även känslomässigt osocialt? Själv föredrar jag och välkomnar all mänsklig värme i alla ärenden jag företar mig, alla stretar vi på så gott vi kan, och det finns alltid nått gott att finna om man söker efter det. Det är mycket känslor i omlopp i detta yrke så att hålla i det positiva är värdefullt, därmed inte sagt att det ska bli glättigt. Det är viktigt att hitta den sanna glädjen. Själv stannar jag ofta upp, som nu, och tänker på barnen en och en. Hur fina de är! Låter kanske som jag läppjat för mycket glögg? Men dessa stunder är så värdefulla, och de ger effekt och det gör också jobbet så mycket enklare. Bara så.

CårånadårÅ

Det har varit mycket Corona det här läsåret. Minns hur jag spekulerade redan strax efter förra julen kring detta med några pojkar i sjuan som flitigt uppdaterade sig via nyhetssajter. Minns hur förströdda vi vuxna var vid tillfället och att sjukdomen bara fanns i Kina, inget för oss att bry sig närmare om. Det kändes så fjärran då men redan efter några veckor var farsoten i Sverige.

Jag har bearbetat denna krämpa fysisk, psykiskt, informerat, lugnat och försökt skapa förebyggande åtgärder. Även ur ett MIK perspektiv har jag sugit på sjukan och emellanåt gett den en allvarlig fundering på om alltihopa kanske bara är en konspiration? Att en måste hålla lite koll på andra nyheter, de som inte handlar om Corona. Vilket har varit svårt. Corona har ju visat sig vara ett ganska kraftfullt spridande virus även i media.

Att testa sig för Covid är ju rena science fiction och en total kontrast från min fortfarande ganska intima arbetsmiljö. Inget har egentligen förändrats. Vi knuffas, trängs, kramas, tjafsar, sitter tätt, pratar face to face, nyser och tar på allt utan att det är så noga men när en ska testa sig blir man bemött som typ ET av vårdpersonal med full utrustning. Händer det så händer det, som en kollega sa, och en kan bara hoppas på det bästa. Men alltså tänk, om en dör? Så förvånad jag skulle bli. Så väldigt besviken också, tänker jag. Man måste ju gå till jobbet, eller?

Är det rent av farligt att gå till jobbet? Hur ska man tänka? Som med mycket annat diffust, såsom tex den berömda väggen som också slår hårdare mot vissa av oss, så tycks var och en få lösa detta själva. Det är ett eget ansvar, där också shit happens som en säger.

Jag hoppas att den här den här långa ledigheten får viruset att svalna en aning och att vi går mot mer normala tider. För jag är så trött och less på Corona nu.

en önskan om en god jul

Jag må vara vuxet fyrkantig men jag tycker det är jobbigt när avslutningar blir allt mer blurriga. Jag har personligen ett stort behov av ett avslut. Det har varit högt och lågt om vart annat, oerhört intensivt och jag fick ta ton idag och stanna upp mina mentorselever kring vad jag tycker är högst rimligt och värdefullt. Jag vill hålla tal , följa en agenda som ställer krav på den sociala förmågan, dela ut presenter och priser. Det här är grundläggande värdegrund för mig. Att inte sitta slappt på stolen med jackan på, prata med normal samtalston, gärna säga trevliga saker som kanske även inbjuder andra till samtal. Att lära sig att uppföra sig helt enkelt. Det är en träning och vi fick en timme idag för det. Varför inte passa på?

Att komma i mål

Den här terminen, som nygammal fröken på min nya skola med nya elever, så satte jag upp två viktiga mål. Jag har berättat om detta för mina elever och kände att dem i likhet med mig är nöjd med resultatet. Det första och viktigaste målet är att fylla rummet, bildsalen, med värme och glädje. Inte för att det har saknats tidigare men jag är deras nya lärare, en av flera, och behöver sätta min ton. Det andra målet gällde främst årskurs nio och deras betyg, att få alla på spåret och inte ge avvikande bedömningar än tidigare lärare såvida det inte är plus.

Att fylla ett rum med värme, låter kanske som flumskola? Barn har det i sig tänker man oftast, om de är fostrade och uppväxta med villkorslös kärlek och en stadig frukost. Men barn i grupp tycker det mesta är orättvist, onödigt och när det dessutom är ansträngande mobiliserar dem sig gärna, ofta med osammanhängande och ologiska argument. Det kan rent av bli lite svårt att gilla dem faktiskt. De kan vara riktigt jobbiga. Det gäller alltså att inte hamna där.

Ett viktig del är att se över sin roll som ledare i klassrummet. Jag kan berätta om en lärare som jag hade på gymnasiet. Hon var från Skåne, och mumlade dessutom, tappade ofta tråden i samtalsämnet som hon höll i samma lågmälda tonart hela lektionen. Hela klassen satt som tända ljus och försökte förstå vad hon sa, och alla tyckte att hon var den bästa läraren. Det kan ju förstås bero på att vi var extremt snälla? Så var det inte, andra lärare med betydligt bättre ledaregenskaper tyckte att vi var ganska jobbiga, pratiga och stökiga. Så vad var grejen med henne, vad gjorde att hon fick det att funka?

Av en händelse så råkade min skånska lärarinna poppa upp som samtalsämne på en fest jag var på för flera år sedan, där vi satt några kvinnor ur olika åldrar och pratade. Plötsligt sa nån ”Jag minns hennes vita gabardinbyxor, och den där blåa tunikan” Jo jag mindes också, hade hon någonsin på sig något annat? Nån rotade fram gamla skolkataloger och även om fotona var svartvita så skymtade det vitt på frökens ben, och den grågrumliga tunikan hade samma batikmönster. Vi räknade fram tolv år, med samma klädsel. Hade vi fångat en hemlig klädkod, en frökens otippade framgångskoncept?

Jag har tänkt på det här så himla mycket, dels är det en kul grej men det har också skapat perspektiv på vad ledarskap och tydlighet kan innebära. Jag har funderat kring mitt eget ledarskap, vilken färg min batik blus har, och benat ut några egenskaper hos mig själv och helt enkelt överdrivit och knorrat till dom. Så att alla har klart för sig vem jag är, hur jag är, vad jag står för och hur jag kommer att reagera. Jag lessnade helt enkelt på ”hur man ska vara som ledare” eftersom jag upplevde att jag saknade dessa egenskaper. Istället bestämde jag mig för att bli mer av den jag är, på gott och ont. Min frökens klädkod gav mig insikt om att ledarskap kanske snarare innebär igenkänning och då spelar egenskaperna mindre roll? Det har varit stärkande för mig att tänka så, ledarskap är så hopplöst onyanserat och behöver lite nytt perspektiv. Särskilt om man är av den mjukare sorten, typ hela lärarkåren. Se på Trump, han blev president. Väldigt tydlig, frillan och egenskaper. Det här funkar, JFDI.

Miljön är också viktig. Rummet måste ses som en del av professionen. Läraren, det som lärs ut och lär miljön måste ju synka och höra ihop, också där en tydlighet som sällan diskuteras. Tydlighet handlar om att ges tillgång till så många sinnen som möjligt, tänker jag, och om dessa inte stämmer överens så blir det helt enkelt inte trovärdigt. Jag tänker att Ernst är nog inte så naiv när han slänger av sig skorna och ”känner in rummet”. Det som först mötte mig i min nya sal när jag kom i rummet var en uppsatt text, i bästa välmening. Tanken var att förklara syfte och mål med ämnet, vilket är bra. Med stora färglada bokstäver stod det VARFÖR BILD? Vad signalerar mitt klassrum och stämmer det överens med mitt budskap? Vill jag uppmuntra elever att ifrågasätta ämnet, de som inte läser det finstilta under? En elev jag hade för ett tag sedan hade en spontan och rimlig undran över varför tyska salen var fylld med planscher om nazismen och andra världskriget, inte så uppmuntrade att lära sig det språket när motivationen sinar. Kan nog vara bra att stanna upp och fundera på vad rummet berättar. En unge filtrerar sällan.

Nåväl, jag har samma problem i klassrummet som alla andra men jag har fått det att överlag funka relativt smärtfritt i jämförelse med i början av min karriär och det jag främst vill förmedla är att man sitter på många lösningar själv. Man ska inte pressa sig till att förändra sig själv, utan använda sig utav de resurser man har. Och se till att ha kul, och hitta vägar att gilla barn i grupp.

Mina bästa Brams

Det var ingen ordning idag. Jag fick en lektion i förortslang och jag tyckte själv att jag hängde på rätt bra. Men ungarna garvade ihjäl sig. Och det var så gott att höra deras skratt så jag forsatte om hur ”jag kommer att brappa” om dem inte blir klara i tid.

I veckan var det kompetensutveckling kring språkträning så det var lite kul att få nytt ordförråd och bli tränad i gansterslang. Svårare än vad man tror, speciellt när eleverna tvingar en att gissa vad orden betyder. Precis som en själv gör. Vad kan det här ordet betyda? De skrek av skratt kring mina gissningar. Det gjorde mig gott. Tuffa tider nu, det är jobbigt med coronan. Skönt om det kan bli några avslappande och roliga stunder. Jag tycker om mina nya kids.

att åstadkomma det omöjliga

Har du lust att kolla igenom det här bara, bad jag min somaliska kollega. Jag har skrivit ett brev som jag skickat hem idag till vårdnadshavare i min klass. Jag har översatt brevet via en blogg som jag har startat på wordpress och därmed använt widgeten översätt. Så jag har helt enkelt publicerat brevet på den ”anonyma” bloggen och översatt texten. Jag kan läsa, sa min somaliska kollega, har du översatt detta, kan du somaliska? 🙂 Alltså det är bra!, blev reaktionen. Ja, för att WordPress har förstått vikten av att det ska bli bra, det finns förstås ett ekonomiskt intresse bland företagare – men som också blir gynnsamt för mig som kunskapsvinst i egenskap av lärare. Men vad bra, det var på tiden!, svarade min kollega. Så fint att få läsa på sitt hemspråk som nybliven svensk och mamma. Det kändes väldigt bra. Som att åstadkomma det omöjliga, ja det gjorde jag idag.

Jag tänker även på diskussioner med kollegor. Det är så lätt att förutspå föräldrars engagemang, det ska bli intressant att se vad som händer när de ges förutsättningar att lyckas. Kanske en storartad tanke men ändå, jag har gjort vissa tankevurpor och förändringar just för mina nya föräldrar som jag ser som unika – men bara språkmässigt.