Att komma i mål

Den här terminen, som nygammal fröken på min nya skola med nya elever, så satte jag upp två viktiga mål. Jag har berättat om detta för mina elever och kände att dem i likhet med mig är nöjd med resultatet. Det första och viktigaste målet är att fylla rummet, bildsalen, med värme och glädje. Inte för att det har saknats tidigare men jag är deras nya lärare, en av flera, och behöver sätta min ton. Det andra målet gällde främst årskurs nio och deras betyg, att få alla på spåret och inte ge avvikande bedömningar än tidigare lärare såvida det inte är plus.

Att fylla ett rum med värme, låter kanske som flumskola? Barn har det i sig tänker man oftast, om de är fostrade och uppväxta med villkorslös kärlek och en stadig frukost. Men barn i grupp tycker det mesta är orättvist, onödigt och när det dessutom är ansträngande mobiliserar dem sig gärna, ofta med osammanhängande och ologiska argument. Det kan rent av bli lite svårt att gilla dem faktiskt. De kan vara riktigt jobbiga. Det gäller alltså att inte hamna där.

Ett viktig del är att se över sin roll som ledare i klassrummet. Jag kan berätta om en lärare som jag hade på gymnasiet. Hon var från Skåne, och mumlade dessutom, tappade ofta tråden i samtalsämnet som hon höll i samma lågmälda tonart hela lektionen. Hela klassen satt som tända ljus och försökte förstå vad hon sa, och alla tyckte att hon var den bästa läraren. Det kan ju förstås bero på att vi var extremt snälla? Så var det inte, andra lärare med betydligt bättre ledaregenskaper tyckte att vi var ganska jobbiga, pratiga och stökiga. Så vad var grejen med henne, vad gjorde att hon fick det att funka?

Av en händelse så råkade min skånska lärarinna poppa upp som samtalsämne på en fest jag var på för flera år sedan, där vi satt några kvinnor ur olika åldrar och pratade. Plötsligt sa nån ”Jag minns hennes vita gabardinbyxor, och den där blåa tunikan” Jo jag mindes också, hade hon någonsin på sig något annat? Nån rotade fram gamla skolkataloger och även om fotona var svartvita så skymtade det vitt på frökens ben, och den grågrumliga tunikan hade samma batikmönster. Vi räknade fram tolv år, med samma klädsel. Hade vi fångat en hemlig klädkod, en frökens otippade framgångskoncept?

Jag har tänkt på det här så himla mycket, dels är det en kul grej men det har också skapat perspektiv på vad ledarskap och tydlighet kan innebära. Jag har funderat kring mitt eget ledarskap, vilken färg min batik blus har, och benat ut några egenskaper hos mig själv och helt enkelt överdrivit och knorrat till dom. Så att alla har klart för sig vem jag är, hur jag är, vad jag står för och hur jag kommer att reagera. Jag lessnade helt enkelt på ”hur man ska vara som ledare” eftersom jag upplevde att jag saknade dessa egenskaper. Istället bestämde jag mig för att bli mer av den jag är, på gott och ont. Min frökens klädkod gav mig insikt om att ledarskap kanske snarare innebär igenkänning och då spelar egenskaperna mindre roll? Det har varit stärkande för mig att tänka så, ledarskap är så hopplöst onyanserat och behöver lite nytt perspektiv. Särskilt om man är av den mjukare sorten, typ hela lärarkåren. Se på Trump, han blev president. Väldigt tydlig, frillan och egenskaper. Det här funkar, JFDI.

Miljön är också viktig. Rummet måste ses som en del av professionen. Läraren, det som lärs ut och lär miljön måste ju synka och höra ihop, också där en tydlighet som sällan diskuteras. Tydlighet handlar om att ges tillgång till så många sinnen som möjligt, tänker jag, och om dessa inte stämmer överens så blir det helt enkelt inte trovärdigt. Jag tänker att Ernst är nog inte så naiv när han slänger av sig skorna och ”känner in rummet”. Det som först mötte mig i min nya sal när jag kom i rummet var en uppsatt text, i bästa välmening. Tanken var att förklara syfte och mål med ämnet, vilket är bra. Med stora färglada bokstäver stod det VARFÖR BILD? Vad signalerar mitt klassrum och stämmer det överens med mitt budskap? Vill jag uppmuntra elever att ifrågasätta ämnet, de som inte läser det finstilta under? En elev jag hade för ett tag sedan hade en spontan och rimlig undran över varför tyska salen var fylld med planscher om nazismen och andra världskriget, inte så uppmuntrade att lära sig det språket när motivationen sinar. Kan nog vara bra att stanna upp och fundera på vad rummet berättar. En unge filtrerar sällan.

Nåväl, jag har samma problem i klassrummet som alla andra men jag har fått det att överlag funka relativt smärtfritt i jämförelse med i början av min karriär och det jag främst vill förmedla är att man sitter på många lösningar själv. Man ska inte pressa sig till att förändra sig själv, utan använda sig utav de resurser man har. Och se till att ha kul, och hitta vägar att gilla barn i grupp.

Mina bästa Brams

Det var ingen ordning idag. Jag fick en lektion i förortslang och jag tyckte själv att jag hängde på rätt bra. Men ungarna garvade ihjäl sig. Och det var så gott att höra deras skratt så jag forsatte om hur ”jag kommer att brappa” om dem inte blir klara i tid.

I veckan var det kompetensutveckling kring språkträning så det var lite kul att få nytt ordförråd och bli tränad i gansterslang. Svårare än vad man tror, speciellt när eleverna tvingar en att gissa vad orden betyder. Precis som en själv gör. Vad kan det här ordet betyda? De skrek av skratt kring mina gissningar. Det gjorde mig gott. Tuffa tider nu, det är jobbigt med coronan. Skönt om det kan bli några avslappande och roliga stunder. Jag tycker om mina nya kids.

att åstadkomma det omöjliga

Har du lust att kolla igenom det här bara, bad jag min somaliska kollega. Jag har skrivit ett brev som jag skickat hem idag till vårdnadshavare i min klass. Jag har översatt brevet via en blogg som jag har startat på wordpress och därmed använt widgeten översätt. Så jag har helt enkelt publicerat brevet på den ”anonyma” bloggen och översatt texten. Jag kan läsa, sa min somaliska kollega, har du översatt detta, kan du somaliska? 🙂 Alltså det är bra!, blev reaktionen. Ja, för att WordPress har förstått vikten av att det ska bli bra, det finns förstås ett ekonomiskt intresse bland företagare – men som också blir gynnsamt för mig som kunskapsvinst i egenskap av lärare. Men vad bra, det var på tiden!, svarade min kollega. Så fint att få läsa på sitt hemspråk som nybliven svensk och mamma. Det kändes väldigt bra. Som att åstadkomma det omöjliga, ja det gjorde jag idag.

Jag tänker även på diskussioner med kollegor. Det är så lätt att förutspå föräldrars engagemang, det ska bli intressant att se vad som händer när de ges förutsättningar att lyckas. Kanske en storartad tanke men ändå, jag har gjort vissa tankevurpor och förändringar just för mina nya föräldrar som jag ser som unika – men bara språkmässigt.

take a Bullet

Häromdagen var det orientering och jag fick min alldeles egna patrull av elever att komma till skolan en kvart tidigare för att promenera upp till skogen där jag hoppades att alla skulle hitta tillbaka. I vanlig ordning var det en massa vardagligt snack på vägen dit och det jag älskar med barn och ungdomar är att de snackar liksom inte ytligt vädret utan det är full fräs från början. Ja efter att ha haft några synpunkter kring källkritik angående en elev som påstod att dockan Annabelle finns på riktigt så tog diskussionen fart om hur vi skulle beskydda varandra mot faror? Eleverna bredvid mig var fullt eniga om att de skulle offra mig först och undrade därefter vem jag skulle tycka förtjäna en för tidig död? Vi gick igenom olika scenarion av hot, allt ifrån fyllehundar, till maskerade män med maskinvapen till ondsinta skogsväsen. Varje gång, menade de, skulle de ställa sig bakom mig, gömma sig bakom min döda kropp och överleva. Och varje gång fick fick jag svara, hur konstigt det än låter som har egna barn och självklart inte vill dö men jag har så svårt att tänka mig att jag skulle skydda mig bakom ett barn. Så jag svarade att jag skulle offra mig för deras överlevnad.

Sen var vi framme och de började orientera och kvar stod jag, och kände mig en smula död. Det är inte klokt egentligen, men om det hade kommit en maskerad man med maskingevär så hade jag kastat mig framför vem som helst typ och tagit första kulan. Vad finns det egentligen för val? Det är väl sån jag är, antar jag, min mening med livet. Lite sorgligt, men kul för dig. Lev väl.

Att lämna in eller inte lämna in

Hörrni inlämnings statistiken ligger på 22%. Jag brukar vara ganska orolig när den ligger på 85, och ni ligger på 22, så vi får helt enkelt stanna upp lite och börjar prata om det här.

Så startades en av dagens lektioner. Det är ett problem att eleverna inte lämnar in, och har man inget resultat så riskerar det att bli ett F. Att betygs varna är dock att sätta en ganska stor och allvarsam karusell i rullning. Rektor och elevhälsan kallas in och analyserar pedagogiska insatser och tvingas ta beslut kring hur minimala resurser ska fördelas. Det är därför ganska schysst, berättade jag, att eleven talar om att man kanske inte förstår, eller vet, hur det arbete man lagt tid på ska lämnas in. Det blir liksom bäst för alla.

Och det här har ju ingenting med kunskapsbedömning att göra. Skulle jag vara en sämre lärare för att jag inte förstår hur kopieringsmaskinen fungerar? Jag har ju sett hur de har jobbat men jag känner inte alla än, vet inte allas namn, lätt hänt i egenskap av lärare att man kryssar rött i omdömet. Det vore ju dumt att göra det pga av att eleven kanske inte förstår hur man lämnar in på google classroom? Det ligger ju liksom på strukturell och organisatorisk nivå. Så i min analys, förklarade jag, så jag har kommit fram till att ni är osäkra på hur man gör när man lämnar i ett digitalt forum? ja, eleverna höll med och jag fick en hel del frågor under lektionen hur man gör. Och enkelt är det inte, mycket kan gå gå fel när man ska lämna in både text och en bild. Bilder som många hellre tar med sin mobil eftersom datorn inte gör arbetet rättvisa, vilket är ytterligare en process. Det finns också olika val, ”lämna in” eller ”dela med”. Vad skulle man själv välja för att göra ett gott intryck på fröken? Hittade några inlämningar via mailen, från de som elever som velat ”dela med sig”. Fel, fast ändå väldigt fint.

Sen hänger inte allting på inlämningen, men när den inte görs är det svårt att bena ut varför den inte görs? Tre elever ur denna klass påbörjade själva uppgiften idag, vilket är lite anmärkningsvärt men även tre elever som riskerar att inte bli så synliga när det är så många som inte lämnar in, och jag kan checka av vilka som är klara med arbetsområdet. Idag blev det väldigt synligt vem som är vem och vad de behöver för stöd och jag kan berätta att en elev kanske inte klarar kunskapskraven, en elev som också behöver uppmärksammas av rektor och elevhälsoteam. Det handlar då om 0,04% av eleverna, och inte 78%. Jag avslutar veckan med den tanken. Jag kan inte påverka allt, men 99,96. Det får man vara nöjd med.

Gränser, gränslöst och däremellan.

Veckan har i stort handlat om gränser på olika sätt. Nya elever nya gränssättningar. Jag kände kanske förra veckan att jag tappade gnistan lite för mina yngre patruller, jag undervisar ju även på mellanstadiet numera. Det är rätt mycket att tänka på och erfarenheten av vad som kan tänkas hända är en smula begränsad i förhållande till vad som händer, då jag främst undervisat på högstadiet. Men under veckan har det varit väldigt lugnt, såpass att klasserna fått idel beröm av mig för sitt fina uppförande i bildsalen. Vid ett tillfälle undrade jag nyfiket vad som är hemligheten bakom denna framgång? De var en tysta en stund sedan tog en flicka längst fram tonen och sa ”Vår lärare skällde ut oss så in i helvete efter förra lektionen!”

Det var uppfriskande. Också en handling som kanske allt färre lärare vill hamna i fokus för, allt ska ju vara så professionellt numera. Gamla hederliga metoder som en rejäl utskällning hamnar i gråzonen och sker det för ofta ses det väl mest som ett tecken på en begynnande utbrändhet? Nja, funkar det inte kanske man ska prova en annan metod snarare än att göra det ofta? Men ger det förväntad effekt är en utrensning bara bra, tänker jag. Det handlar om spruckna förväntningar då besvikelse och frustration väller fram och är inte det den sortens passion som man önskar att alla lärare kunde ha för andras ungar? Det egna lilla gänget av kids som man följer varje dag, som man bara önskar allt väl. Så skärp er!

No limit har också varit på agendan under veckan, det gränslösa skapandet. Idag fick vi, jag och en klass, förmånen att ta en runda tillsammans kring husväggarna. Skolan ligger ju strax intill området där årets Nolimit festival arrangeras. Lite nervöst också, för mig, eftersom just den här klicken tycks vara måna om den ”pedagogiska kvarten” men alla elever dök faktiskt upp i hysfad tid. Stämningen var på topp, kul för ungdomarna att träffa riktiga konstnärer och höra hur de tänker kring olika saker. En var väldigt spontan, berättade att han både varit full och gjort kriminella grejer, vilket förstås var lite extra spännande. Välkommen i gänget, sa jag glatt, jag kan ju också vara lite spontan tyvärr. Men vi hade kul, vi var bara människor för en stund och det kommer att leda till något väldigt gott i klassrummet.

Två nedslag i veckan, två ytterligheter till lösningar för att komma på rätt väg. Tänk så många svar det måste finnas däremellan, en ska bara klura ut dom. Och så blir det bra.

Med jämställdhet i fokus

Jag har skrivit om det här förut men jag älskar verkligen den här bilden som Arvida Byström gjort och under veckan har skolan haft tema jämställdhet och jag fick då tillfälle att visa den, då alla ämnen skulle ta upp sitt perspektiv i frågan.

Arvida arbetar som fotograf och använder sig själv som modell. Som fotograf blev hon anlitad av Adidas för att göra bilder till deras reklamkampanj, och bilden är ett resultat av det. Man ser skon närmast i bild men fokus hamnar ofta på nått helt annat. Genast började vissa elever surra om det var en kille eller tjej på bilden? Och de håriga benet som syns tydligt, har hon inte rakat sig?

Arvida fick ta emot en hel del hat från allmänheten pga av den här bilden, hon blev t.o.m. mordhotad. Folk skrev till henne om hur äcklig hon var med sina håriga ben. Tänk att en bild kan väcka en sån reaktion? Och att det handlar om orakade ben? Vad säger det om våra förväntningar på varandra, får ingen lov att bryta normerna? Och vad är värst? Att mordhota eller strunta i att raka benen? Kan man bli polisanmäld om man går på stan med lite lurviga ben som kvinna? Better hairy than scary, som en säger.

Eleverna var roade och fick en tankeställare, i vissa klasser var diskussionerna heta för eller emot. Det blev som vanligt en kul snackis.

Senare kommer jag upp tråden igen när vi har popkonst tema och Andy Warhols kändiskvart är på tapeten. Då tänker jag berätta om bibliotekarien som blev rikskänd efter att ha dansat loss i linne på melodifestivalen för ett par år sedan. I en intervju visar hon glatt upp sin håriga armhåla och förklarar tålmodigt att hon aldrig har rakat sig, hon har helt enkelt inte haft tid. Att ställas inför livets val och våga prioritera är väl det enda av nyhetsvärde i den artikeln – och på tal om det så tar jag helg nu.

Kan inte Nog tipsA om Blogg

Har man många tvåspråkiga elever så kan jag inte nog tipsa om blogg, skaffa en bara, det är så smidigt. Allt du skriver i övrigt gällande undervisningen går lätt att kopiera och publicera på blogg. Varför?

Jo, det har med widgeten translate att göra, översättningen har gått från lite halvkass till helt okej bara på nått år och det finns mängder av språk att välja mellan. Jag har provat flera språk under veckan, persiska, swahili, kurdiska – nja, finns fler varianter, kinesiska, arabiska, somaliska.. Många av mina elever är tvåspråkiga och jag har dessutom tur att de kan läsa på sitt hemspråk. Men ska inte undervisningen vara på svenska? Jo jag babblar på svenska, vi pratar svenska i klassrummet men för att hamna rätt i sammanhanget är det skönt för en tonåring att kunna ges möjlighet att förstå det övergripande. Förstår eleven vad den ska göra då suger de lite på meningarna och frågorna, och det blir meningsfull svenska tänker jag. Eleven söker ord och meningsbyggnad i en situation där man redan har förstått och känner sig trygg med det som ska göras, och vill bara veta lite mer eller ges möjlighet att sätta ord på det man gör eller bara prata. Svenskan blir då en tillgång, en bonus och inte en pinsam begränsning.Det här är KASAM dvs känsla av sammanhang för mig, superviktigt i en lärmiljö. I en språkinlärning/utveckling, ur mitt perspektiv, är det viktigt att man har ”råd” att göra fel, säga fel, göra bort sig eller våga, chansa. Det så man lär sig och inget ska falla för det.

Själv bloggar jag via wordpress. Den enda nackdelen med blogg är reklam, man måste idag äga sin domän för att slippa reklam. Å andra sidan kanske man inte har så många besökare på bloggen att det anses aktuellt med reklam, det man kan tänka på då är att inte dela bloggen på facebook tex utan ha den enbart för eleverna, för att minska ner antal läsare vilket även lugnar reklam annonserandet.

Första veckan PÅ NYA JOBBET

En vecka går fort och fylls med fina minnen. Med en yngre klass pratade jag om Leonardo da Vinci och det mest berömda porträttet av dom alla Monalisa. Hur kommer det sig att den här bilden har blivit så känd, frågade jag, varav en elev föreslog att det var för att bilden kanske föreställer en drottning eller kanske en fröken? Ett väldigt mysigt och roligt svar, men jag kan inte låta bli att undra vad det står för? Jag vet inte, förmodligen ingenting? Kanske ett vi och dom? Just nu är jag dock tacksam för varje möjlighet att sättas på piedestal, det är mycket struktur som ska falla på plats och varje upprätad ryggrad när jag höjer rösten ger en smula styrka, men i förlängningen tycker jag nog att min plats som ledare är längst bak i ledet.

Det är så väldigt märkligt med vårt yrke som lärare, när allt flyter på ses mycket som tur eller nått slags nedärvt genetiskt ledarskap som vissa bara har. I mitt fall förklaras det ofta med att eleverna tycker om bild. Att man tycker om ett ämne är en god början, men det är inget man kan förlita sig på eller bygga en struktur kring som lärare. Det är mycket hårt arbete, strategier, reflektion och förberedelser för att få en undervisning att fungera, så långt ifrån slump och tur man kan komma. Ändå är vi lite dåliga på att sätta ord på det och jag märker själv att jag blir en smula blygsam inför att beskriva mitt tänk innan mötet med nya elever. Jag känner mig kanske lite självgod, men jag ska göra ett försök.

Jag har ägnat tid åt salen och målat väggarna, jag valde svart eftersom rummet är stort och det blir snyggt att sätta upp bilder med svart bakgrund. Jag ser rummet som min förlängda arm, rummet ska spegla mig. Det ska vara välkomnande och se fint ut, det ska vara ordning och det ska vara mitt. Jag vet inte ifall ni förstår vad jag menar, det man inte gör i mitt hem det gör man heller inte i mitt klassrum. Genom att måla och sätta egen prägel på rummet så har jag inte bara gjort fint utan också lagt beslag på rummet, gjort det till mitt. Min integritet blir därför 40 kvadratmeter typ, så tänker jag. Jag är ingen tuff kvinna, har aldrig hört att jag har några större ledaregenskaper så jag har fått tänka till och jobba med det jag har.

Jag är inte färdig med den långsiktiga planeringen men däremot har ju varje lektion haft ett genomtänkt innehåll, inga mjukstarter av fritt skapande på nya mappen. Jag har även kunnat berätta om höstens bildteman. Jag har vikt mappar till alla elever, klistrat deras namn på från klasslistan och lagt ut dessa på bänkarna som sittplacering. Ordningsreglerna ska sitta och följas av mig från första stund.

Jag har startat upp med arbeten som eleverna själva kan pyssla med ett tag. Det gör att jag kan prata enskilt med eleverna och jag har redan första lektionen valt att ha samtal med elever som getts F under föregående termin. Dels är det förebyggande, F elever har en tendens att ställa till det i klassrummet så om de blir sedda snabbt och förstår att finns en chans till en positiv förändring så kan det skapa ett lugn för resten av gänget. Sen ingår det förstås i mitt uppdrag att undersöka och säkerställa att elever ska kunna uppnå kunskapskraven för E, så det talar också om att jag är på mitt a r b e t e och sköter mitt jobb från första stund. Inte att vi ska lära känna varandra, kanske bli vänner och ha kul ihop – och sen kastar jag en yxa i huvudet på dig i November, eller en betygsvarning som det heter.

Under de första studiedagarna gavs vi första lektionen i en coach utbildning, vilket också resulterade i lite djupare samtal kollegor emellan. Det var särskilt ett av dessa samtal som gjorde starkt intryck på mig då både jag och min samtalspartner kom in på ämnet ”att vara snäll”. Jag har funderat mycket kring det och inför första mötet med mina nya elever så kom jag fram till att jag nog måste börja bena ut vad snällhet är och vilka beteenden som jag ska visa empati för. Som lärare ges jag mycket information kring elever, det kan vara diagnoser och andra svårigheter som också ger en förklaring till elevens handlande i klassrummet. Något man också lite per automatik vill visa förståelse och empati för, men också en situation då gränser lätt kan suddas ut mellan snällhet och .. lamhet. I syfte att försöka skapa ett så bra klassrumsklimat som möjligt så är planen istället att nyttja den mänskliga drivkraften att tillhöra en grupp och bli accepterad och satsa på att förstärka de beteenden som jag vill se mer av. En sak som varit väldigt effektfull är att i samband med att förstärka elevens positiva handlande även upprepa dennes namn. Det kan jag tipsa om – och då även tvärtom, om de namn du lär dig först är på elever som gör ”fel” så skulle jag nog tänka om.

Första veckan är svår att ta igen i efterhand så jag känner mig nöjd. Det tar ungefär ett år innan man är framme så det är många turer kvar.

En ny början

Jag har börjat jobba i stan och det känns väldigt bra. Redan första dagen kändes det befriande att ha så nära till allt. Jag och mentorskollegan Martin vallade våra nya sjuor ner på stan för att titta på en staty vi har här i Borås, en av många fina. Men jag tycker att just den här är lite speciell och en bra inledning för att skapa en ny grupp, men inget jag tidigare kunnat göra på en timme med lagom promenadavstånd. Det handlar om Carl Fredrik Reuterswärds No violence, som i Borås är smått unik då den istället för en revolver har en pistol med knuten pipa.

Många av våra elever kände till den men kanske inte så mycket historien bakom den och att den idag har blivit en symbol för fred över hela världen. Martin fyllde också i att vi bor i ett land som haft fred väldigt länge och att många människor som inte har den lyxen vill komma hit för att skapa sig en trygg framtid. Det blev väldigt bra och eleverna kändes engagerade. Jag tog lite kort info om Anna Lind också, eftersom statyn står i en liten park som heter Anna Linds park.

Den största uppmärksamheten fick kanske John Lennon, anledningen till att Reuterswärd gjorde statyn. ”Är han lärare?”, frågade nån. Ja, bra gissning för en man med runda brillor och lite urholkad frilla? Men vad gammal man känner sig när ungdomarna frågar vem John Lennon är, inte ens Beatles fick klockorna att ringa, så här fanns en stor kulturell win-win på flera plan. Drillad i värdegrundsarbete som man är så hade jag valt citat från John Lennon att diskutera och reflektera över, han har ju även kläckt ur sig en del bra grejer.

Jag tycker det gick över förväntan, med tanke på alla staket och trafik som vi omringades av. Det blev en fin start, en ny början.

Jag vek ihop det som en liten broschyr.